Jag tror att jag var åtta år första gången. Första gången jag fick ett par skidor alltså, och jag hade tjatat så länge på att få börja åka. Skidorna var så häftiga tyckte jag då och det tyckte alla andra också. Det var nämligen carvingskidor vilket verkligen var en nyhet då. Andra brukar kalla dem för timglasskidor vilket jag inte tycker låter så snyggt. Det var de där skidorna som gav grunden till min åkning. Jag hade svårt att överge dem och åkte flera år på mina Cyber Head. Nu har de stått ett tag i bodan och skräpat. Igår däremot tog jag farväl av skidorna som delvis har skapat detta enorma skidintresse. Jag sålde dem till en kompis som ville börja åka.

Nu åker jag med min andra kärlek sedan ett tag tillbaka, nämligen med mina röda Rossignol. Tyvärr har jag lyckats vara lite dum mot skidorna men framför allt mot mig själv. När jag är i backen brukar jag åka hem över berget. Jag åker upp på toppen med liften och sedan åker jag genom skogen ända till mitt hus. Det är riktigt roligt faktiskt och går fort. Men förra veckan när jag åkte första gången för säsongen hann backen stänga innan jag hann upp på toppen. Jag var då tvungen att ta byvägen ner. Det går också men då måste jag staka en del och det är inte lika roligt att åka skidor mitt i byn. Det gick dock ändå bra för det var inte nå grus på vägen. När jag kom till hotellet tog backarna slut och jag skulle vara tvungen att gå en bit. Jag tog därför sats före en sväng så att jag fick bra fart ut på flacken. Det var inte så smart av mig. Direkt efter att jag hade svängt in på en parkering märkte jag att där hade någon minsann strött grus på vägen! Det var inte så kul att upptäcka det i full fart. Ganska snart tog det tvärstopp och jag vågade inte ens titta på skidorna efter det. Jag gjorde det först igår och som jag hade befarat var det djupa repor på undersidorna av skidorna. Usch, känns inte alls kul. Som tur är känner jag inte av det när jag åker.

Idag och igår har jag också hunnit med besök i min älskade backe. Det är kul och jag börjar hitta tillbaka till rytmen då åkningen känns underbar. Jag har inte ramlat något men det brukar jag och andra sidan nästan aldrig göra (jag har ju tydligen bra balans). Förra säsongen ramlade jag inte en enda gång. Året innan det ramlade jag någon gång men det konstiga är att när jag väl ramlar är det oftast när jag inte ens gör något avancerat eller åker fort. Det kan vara fåniga saker som att skidorna ramlar av när jag hoppar eller att jag ramlar när jag står still. Det är ganska tur ändå att det händer då och att det inte händer när det är full fart i branten då jag gör mina slalomsvängar. Senast jag ramlade i full fart resulterade det i att jag blev förklarad 1% invalid. Det låter så fult och egentligen är det bara en tumskada.

Jag tror att det är bäst att jag avslutar det här inlägget nu innan jag tröttar ut er för mycket. Jag kan skriva hur mycket som helst om skidåkning. Unda förresten hur det är med Anja, hon såg så tagen ut efter andra åket i storslalom idag.