Läs inlägget under innan ni läser det här.

Precis det är klart att jag hade blvit glad om jag fick en kamera när jag kom på en lektion en dag. Det är inte lika lätt att vara fotograf när det gäller utrustning och inte alls lika billigt. Nä nu måste jag ta ett snack med lärarna och fråga när dom ska börja ge kameror åt eleverna, för det hade ju absolut inte gjort något om man hade haft två stycken.. hehe

Idag fick alla i journalistikgruppen varsitt anteckningsblock, eller intervjublock som jag ibland kallar det.

- Nu blev du väl glad när du fick ett nytt block, sa Elina.

- Ja, det blev jag verkligen. Du skulle väl bli glad om du fick en ny kamera?

Block och penna. Det är min utrustning det.

En kort redogörelse om dagens körlektion.

Det började med att jag sa hejdå till Elina då vi skildes åt när jag skulle till körskolan. När jag kom fram till körskolan hann jag göra en fas på datorn och sen var det dags för körning så jag gick ut. Direkt när jag kom ut såg jag att bilen och läraren redan stod där. När jag var vid fronten på bilen tittade jag in och insåg att jag var på väg till fel körlärare! Deras bilar är nästan identiska. Jag insåg mitt misstag och stannade. Jag kollade bakom bilen och då såg jag att min körlärares bil stod som nummer två i ledet.

Efter att ha kommit in i rätt bil var det då dags att börja dagens körning.

- Kan jag svänga utan att ta i andra bilen? frågade jag läraren.

- Ehm, vi har gått igenom det där hur man startar.

- Heh, okej.

Ibland är jag bara så fånigt osäker. Efter lite backning kom jag iväg. Självständig körning i stan var det som gällde.

- Ta min tystnad som att det går bra, sa läraren.

När jag hade blivit godkänd fick jag lära mig hur man kör enkelriktat och därefter visa att jag klarade av det. Övningen tog bara tio minuter och sedan blev jag ombedd att köra tillbaka till körskolan.

- Mycket bra, sa läraren.

- Va?

- Mycket bra, very good, muy bien, och sen kan jag inte säga det på nå fler språk.

- Hehe, okej.

Jag blev alltså godkänd på dagens övningar, jag hade under körningen ” inte begått några juridiska fel” enligt läraren. Jag tycker nästan att det går för fort fram med körningen med tanke på att jag nästan aldrig kör privat. Kul är det i alla fall, som ni kanske har märkt av min lilla körskoleföljetång som detta har utvecklat sig till.

När jag hade klivit ur bilen läste jag ett sms som Elina hade skickat och jag log hela vägen till köpcentret Smedjan. Jag och Elina har nämligen under dagen kört med några interna skämt. Jag gick in på Konsum och köpte bröd. Just innan det var min tur att betala läste jag Elinas svar på mitt sms och då kunde jag inte låta bli att skratta. När det var min tur att betala smajlade jag som bara den och killen i kassan måste ha tyckt att jag verkade väldigt trevlig.

Vi hade medieproduktion i morse vilket är en kurs där vi jobbar väldigt fritt, likamed att över halva klassen stannade hemma. Inte jag och Elina inte, vi for till skolan och visade upp oss för läraren. Vi kopierade vår senaste artikel för den ska in i vår portfolio. Att göra en portfolio med arbetsprover är nämligen vad kursen går ut på.

Efter vägen in mot stan gick vi och sjöng. Vi försökte oss på att sjunga en låt med melodin från en annan låt. Det resulterade bara i en massa skratt. Elina fortsatte vidare till bussarna och jag till körskolan där jag gjorde teori. Jag har klarat alla faser men jag måste repetera inför teoriprovet. När jag sedan skulle åka hem var det över en halvtimme till min buss skulle avgå. Jag ides inte ta någon annan buss då jag inte vill gå i den här kylan så jag gick till biblioteket istället. Biblioteket ligger i det nya Kulturens Hus och jag ville titta lite närmare på det. Riktigt fint måste jag säga. Jag fastnade vid tidskrifterna där jag hittade flera tidningar som hade artiklar om alpint.

Jag ides inte ens kolla på några böcker. Den enda litteraturen jag hinner läsa just nu är betitlad Körkortsboken.

Både vimlet från Sweet Charity och artikeln med Nanne Grönvall är publicerade vilket betyder att vi mer eller mindre kan lämna det bakom oss. Vi har nämligen nya saker att se fram emot under februari månad. För en gång skull är det något vi inte kommer att göra tillsammans men det lär bli väldigt kul ändå och ni kommer få följa oss i bloggen om detta. Vad vi kommer att göra på skilda håll får ni reda på senare…

Vissa personer anser att man inte ska se så mycket tillbaka i tiden utan att man bara ska fokusera på framtiden. Det tycker inte vi. Vi pratar om gamla minnen dagligen just för att det är så himla kul att prata om allt roligt vi har gjort. Därför kommer vi att skriva om gamla händelser lite då och då, något som vi har valt att kalla Dagens minne.

I dagens minne befinner vi oss i Globen under presskonferensdagen inför finalen av Melodifestivalen. Det var ett himla springande mellan presscentret och arenan. Efter vägen gick vi förbi en av vakterna som vi blev polare med. Det visade sig att denna vakt hade gjort en liten undersökning bland journalisterna.

Denna gång gick Elina av någon anledning ensam upp till presscentret och passerade som vanligt vakten.

- Vem vill du ska vinna? frågade vakten.

- Bara inte Carola, svarade Elina.

- Varenda en från pressen som har gått förbi har sagt att de inte vill att Carola ska vinna, berättade vakten.

Fröken Häggkvist var alltså inte så populär bland pressen under Melodifestivalfinalen, om man ska gå efter vaktens undersökning.

Jag har haft sömnproblem i natt. Jag visste att jag skulle bli väckt av ett sms när Elina hade sett vår artikel i dagens tidning. Först kunde jag inte somna och då fick jag för mig att NSD inte hade fått bilderna på Nanne vi hade skickat även om vi hade fått bekräftelse på det. Artikeln publicerades nämligen redan på internet på lördagen men utan bild.

Morgonen kom och jag vaknade av ett sms. Jag kastade mig på mobilen -bara för att upptäcka att det var en killkompis som hade skickat ett sms, klockan sju på morgonen! Som tur var somnade jag om och några timmar senare fick jag sms av rätt person, det vill säga Elina. Hon berättade att ”den var helt bra” och att det var en bild med i tidningen.

Nu är jag helt nyfiken för jag har bara sett nya versionen av artikeln på nätet. Det är ju mest spännande att se den i papperstidningen, för hur texten ser ut vet jag ju redan när det är jag som har skrivit den. Måste kanske gå till närbutiken en sväng och köpa tidningen. Vi läser alltid NSD på skolan men idag är vi lediga så vi kan inte gå till vårt älskade tidningsbord.

Jens Byggmark vann även dagens slalom. Det är den här säsongen han har kommit in i världscupen på riktigt och han bara radar upp bra placeringar och nu även två segrar på två dagar. Något stort är på gång.

Men han är ju faktiskt från Tärnaby.

Efter att vimlet var färdigt for vi hem till Elina. Där var det meningen att vi skulle ha “förfest” men vi misslyckas jämt med våra förfester. Det beror på hur man ser det också. Om förfest är att supa sig full suger vi verkligen på att förfesta. Om förfest är att ha kul lyckas vi ganska bra.

När vi kom hem till Elina drack vi Oboy och mjölk och åt mackor. Därefter såg vi lite på filmen Sweet Charity som Elina hade fått i present. Den svenska musikalen hade mycket bättre skådespelare jämfört mot filmen. Vi hann bara se några scener och sen var det dags att ringa taxi. Tyvärr hade vi lyckats tajma in det så dåligt igen att vår chaffis inte körde. Karaokelimousinen rullade fram framför huset istället och det dög väl det också. Vi bad om att få sjunga när vi klev in.

- Kan du sätta på schlager? frågade vi från baksätet.

Till vår glädje upptäckte vi att låten Las Vegas fanns att välja på och det blev ett självklart val. Vi märkte hur bra låten faktiskt passade för Martin Stenmarck sjunger ju om en limochaufför. Vår limochaufför för dagen busvisslade när vi sjöng men om det var för att det lät bra kan ju diskuteras.

Inne i stan gick vi till Kafelino, ett ganska litet uteställe. Vi blev bara där i en timme eller så trots att vi hade betalat garderob och inträde. Det var faktiskt lite för schlagrigt där, eller hur man ska uttrycka sig. Vi gick vidare till Brasseriet istället där det var pubkväll. Vi gick bara in och tittade men hittade inget roligt folk och därför gick vi ut igen. Vår väg fortsatte till O´Learys. Vi betalade garderob och gick och satte oss i baren. Där började en kille prata med Sandra. Han tyckte att hon hade en fin tiara på huvudet. Sandra höll sitt norska pass i handen och när killen såg det trodde han att Sandra kom från Norge. Sandra sa på skoj något på norska och då trodde han verkligen att hon var från Norge för då började han också prata norska. Han kunde dock inte alla ord så helt plötsligt började han att prata på engelska.

- Det går bra med svenska också, sa Sandra då.

Vi pratade lite av och till med denna kille. Vi sa att vi hade varit och jobbat och att vi hade intervjuat Nanne Grönvall.

- Läser du NSD eller Kuriren? frågade Elina honom.

- Eh…

- Läser du NSD? sa Elina.

- Jag jobbar där, svarade killen.

- Va, nä det gör du väl inte, du skojar, sa vi. Då hade vi vetat vem du var, sa vi eftersom vi hade fått veta hans namn tidigare under samtalet.

- Jag jobbar på sporten, sa han.

- Eh, sporten har vi faktiskt inte så stor koll på, sa Sandra och tittade på Elina.

Vi var inte övertygade om att han verkligen jobbade på NSD. Det kändes nästan som ett för stort sammanträffande. Vi testade därför honom och frågade vem som arbetar som nöjesredaktör och vem som är nyhetschef. När han svarade rätt blev vi verkligen förvånade och förstod att han faktiskt arbetar på NSD. Vi berättade då att vi brukar skriva för dem ibland och att vi har varit på NSD längre än honom men tanke på att vi nästan är “uppväxta” där. Vi sa våra föräldrars namn och det visade sig att han kände dem. Vi började rabbla upp nästan alla som jobbar på NSD och han blev grymt imponerad för varje namn vi kunde.

När en från personalen på O´Learys frågade efter våra lappar till garderoben trots att vi inte var på väg att gå förstod vi att det var dags att göra just det. Vi tittade oss omkring och såg att stället nästan var tomt. Vi gick till Donken där vi tog farväl av sportreportern. På Donken köpte vi varsin hamburgare och träffade en vi känner som vi pratade med ett tag. När han for hem bestämde vi oss för att också göra det. Vi ringde efter taxi. Denna gång var det en vanlig bil som kom med en kvinnlig chaufför som vi har åkt med några gånger. Hon kände igen oss och har nog fattat att vi är stammisar på deras företag. Vi behövde faktiskt inte betala så himla mycket som vi ibland har fått göra. Hem kom vi och vi var utmattade efter ett hektiskt dygn.

I pausen av Sweet Charity passade vi på att leka vimmelreportrar. Alla vi pratade med var positivt inställda till musikalen och tyckte att den var bra. Det var ganska kul att fråga folk efter deras ålder. Nästan alla tvekade innan de sa åldern. Vissa sa skämtsamt först en helt annan ålder än vad de var och en del var tvungna att tänka till över hur gamla de egentligen var.

Vi har ju gjort en del intervjuer på senaste och Sandra får som reporter nästan idiotförklara sig själv när hon frågar efter vad folk heter. Det är nämligen väldigt viktigt att ha rätt namn på personerna man intervjuar och igår blev det mycket frågor efter stavningar även om personerna har helt vanliga namn.

När pausen var slut skyndade vi oss tillbaka till våra platser och såg resten av musikalen. Sweet Charity var riktigt bra och rolig. Nanne var helt klart bra i rollen som Charity men våra favoriter var Rafael Edholm och Kim Sulocki. Kim hade en ganska nördig roll men det var just därför han var så rolig. Rafael Edholm däremot syntes alldeles för lite i musikalen, han var bara med i någon scen vilket var tråkigt. Vi ville se mer av honom. Något som var lite snopet var slutet. Det är inte så kul när man inte fattar att det är slut förrän de medverkande börjar buga och bocka. I sin helhet var musikalen i alla fall bra och bjöd på en hel del skratt.

Efter musikalen skyndade vi oss hem till Sandras lägenhet. Vi sammanställde vimmeltexterna och fixade bilderna. Ett samtal till NSD blev det och sedan skickade vi iväg vimlet som skulle gå i tryck någon timme senare.