Efter att vimlet var färdigt for vi hem till Elina. Där var det meningen att vi skulle ha “förfest” men vi misslyckas jämt med våra förfester. Det beror på hur man ser det också. Om förfest är att supa sig full suger vi verkligen på att förfesta. Om förfest är att ha kul lyckas vi ganska bra.

När vi kom hem till Elina drack vi Oboy och mjölk och åt mackor. Därefter såg vi lite på filmen Sweet Charity som Elina hade fått i present. Den svenska musikalen hade mycket bättre skådespelare jämfört mot filmen. Vi hann bara se några scener och sen var det dags att ringa taxi. Tyvärr hade vi lyckats tajma in det så dåligt igen att vår chaffis inte körde. Karaokelimousinen rullade fram framför huset istället och det dög väl det också. Vi bad om att få sjunga när vi klev in.

- Kan du sätta på schlager? frågade vi från baksätet.

Till vår glädje upptäckte vi att låten Las Vegas fanns att välja på och det blev ett självklart val. Vi märkte hur bra låten faktiskt passade för Martin Stenmarck sjunger ju om en limochaufför. Vår limochaufför för dagen busvisslade när vi sjöng men om det var för att det lät bra kan ju diskuteras.

Inne i stan gick vi till Kafelino, ett ganska litet uteställe. Vi blev bara där i en timme eller så trots att vi hade betalat garderob och inträde. Det var faktiskt lite för schlagrigt där, eller hur man ska uttrycka sig. Vi gick vidare till Brasseriet istället där det var pubkväll. Vi gick bara in och tittade men hittade inget roligt folk och därför gick vi ut igen. Vår väg fortsatte till O´Learys. Vi betalade garderob och gick och satte oss i baren. Där började en kille prata med Sandra. Han tyckte att hon hade en fin tiara på huvudet. Sandra höll sitt norska pass i handen och när killen såg det trodde han att Sandra kom från Norge. Sandra sa på skoj något på norska och då trodde han verkligen att hon var från Norge för då började han också prata norska. Han kunde dock inte alla ord så helt plötsligt började han att prata på engelska.

- Det går bra med svenska också, sa Sandra då.

Vi pratade lite av och till med denna kille. Vi sa att vi hade varit och jobbat och att vi hade intervjuat Nanne Grönvall.

- Läser du NSD eller Kuriren? frågade Elina honom.

- Eh…

- Läser du NSD? sa Elina.

- Jag jobbar där, svarade killen.

- Va, nä det gör du väl inte, du skojar, sa vi. Då hade vi vetat vem du var, sa vi eftersom vi hade fått veta hans namn tidigare under samtalet.

- Jag jobbar på sporten, sa han.

- Eh, sporten har vi faktiskt inte så stor koll på, sa Sandra och tittade på Elina.

Vi var inte övertygade om att han verkligen jobbade på NSD. Det kändes nästan som ett för stort sammanträffande. Vi testade därför honom och frågade vem som arbetar som nöjesredaktör och vem som är nyhetschef. När han svarade rätt blev vi verkligen förvånade och förstod att han faktiskt arbetar på NSD. Vi berättade då att vi brukar skriva för dem ibland och att vi har varit på NSD längre än honom men tanke på att vi nästan är “uppväxta” där. Vi sa våra föräldrars namn och det visade sig att han kände dem. Vi började rabbla upp nästan alla som jobbar på NSD och han blev grymt imponerad för varje namn vi kunde.

När en från personalen på O´Learys frågade efter våra lappar till garderoben trots att vi inte var på väg att gå förstod vi att det var dags att göra just det. Vi tittade oss omkring och såg att stället nästan var tomt. Vi gick till Donken där vi tog farväl av sportreportern. På Donken köpte vi varsin hamburgare och träffade en vi känner som vi pratade med ett tag. När han for hem bestämde vi oss för att också göra det. Vi ringde efter taxi. Denna gång var det en vanlig bil som kom med en kvinnlig chaufför som vi har åkt med några gånger. Hon kände igen oss och har nog fattat att vi är stammisar på deras företag. Vi behövde faktiskt inte betala så himla mycket som vi ibland har fått göra. Hem kom vi och vi var utmattade efter ett hektiskt dygn.