Monstren och jag
Det blev lite Hard Rock Hallelujah igår. Jag gick till festivaltältet strax innan tio. Det fanns två köer och jag lyckades ta den korta så jag kom in relativt snabbt. Väl inne glodde jag lite på folk som glodde på mig. Min väska var dessutom populär, ni vet den rosa som jag skrev om tidigare.
-Så det är norrmän här. Jag trodde att det bara var finnar här idag, sa en kille när han såg mitt pass.
Jag såg (eller hörde i alla fall) inte några finnar igår, förutom ett stort undantag. Lordi. De rockade verkligen på och slösade inte på pyrotekniken.

Jag ides inte tränga mig så mycket utan jag stod lite i bakgrunden och lyssnade. Det var ju ändå bara två låtar jag kände igen. Mina huskompisar var inte där, de for hem ganska tidigt. Överraskande nog träffade jag kameramannen från SVT. Jag blev riktigt förvånad över att se honom. Jag trodde inte jag skulle träffa honom igen med tanke på hur många tusen människor som befinner sig i Åre just nu. Men det gjorde jag. Jag stod därför med honom och tittade på Lordi.
Kommer ni ihåg när Anja åkte ur i storslalomen? Hon kanade ju ner för backen och fick massa snö i ansiktet. Det var ganska roliga bilder. Jag berömde därför kameramannen för dessa, det var nämligen han som hade filmat just det.
- Hon blev nog inte så glad över de bilderna, sa han.
- Äh, publiken tyckte de var roliga i alla fall, svarade jag.
Innan klockan slog halv tolv (och förtrollningen blev bruten;) lämnade jag kameramannen. Sista bussen åkte halv tolv och jag gick och hämtade mina kläder i garderoben. Jag tyckte att det var bäst att göra det innan Lordi hade spelat färdigt sista låten. Jag ville inte så gärna stå i kö och missa bussen. Jag lyssnade därför på vinnarlåten från ESC på avstånd. Just när den var klar gick jag ut genom tältet och till bussarna som redan stod vid hållplatsen.
