Det var med sorg jag lämnade Åre och insåg att jag inte:

• kommer få springa nå mer på presskonferenser med Anja Pärson, Jens Byggmark, Aksel Lund Svindal, Lindsey Kildow, Julia Mancuso, Patrik Järbyn, Ingemar Stenmark och alla andra.
• kommer att springa på min idol Anja bara så där.
• kommer att träffa blippmannen, kameramännen, vakterna och alla coola personer.
• hamnar på samma fest som Bode Miller när jag går ut på krogen.
• har fri tillgång till mörk Kexchoklad och kaffe.
• stolt kan visa upp mitt ackrediteringsbadge och komma in på ställen där “vanligt folk” inte kommer in.
• kommer att springa på drottningen och kungen och heja på dem.
• har valfriheten och bestämma om jag ska gå och titta på de alpina tävlingarna live.
• kan tillbringa tid i byn i Åre.
• kan titta uppåt och se alla fina skidbackar.
• får umgås med massa andra skidintresserade människor.
• kan välja och vraka mellan massa artister att se på.
• får svara på samma frågor 130 gånger.
• inte får gå på priscermonier på Medal Plaza och höra “Celebrate good times, come on!”
• kommer att äta varmkorv till frukost varje dag.
• kommer att träffa och höra alla trevliga personer från mitt andra land, Norge.
• kommer befinna mig i Sverige men att det ändå kommer kännas som att jag är utomlands.
• kommer få direktrapportera från alpina tävlingar.
• får hänga på VM-center, bli blippad och äta gratis mat.
• höra journalisterna från presscentret vråla när det går bra för deras land.
• kan springa fram och tillbaka till Main Media Centre och hänga med Lasse Anrell, Malin Roos, Wayne Seretis och alla de internationella journalisterna.
• kommer att träffa mina arbetskompisar från News Desk nå mer.

…och det värsta av allt är att jag förmodligen aldrig mer kommer få vara med om något liknande igen. I alla fall inte i Åre. I alla fall inte VM. I alla fall inte inom en snar framtid.

Men det var med glädje jag lämnade Åre och insåg att jag hade fått vara med om allt det här, fått minnen för livet och att jag har varit delaktig i att “skapa ett fantastiskt VM”.