Redan när jag kom till backen i Porjus kändes allting bra. Jag hämtade min röda skidor som passar alldeles utmärkt till min jacka från Åre. Jag spände pjäxorna och fick till dem helt perfekt från början, vilket aldrig har hänt. Jag tittade upp mot backen och såg att det var nypreparerat. Underlaget var perfekt, så perfekt det kan vara i alla fall när det bara är -7 grader (bäst är det när det är isigt). Det var dessutom lagom mycket folk och lagom roligt folk också, det vill säga småungar, de är så roliga att titta på. Jag hoppade på liften och åkte upp. Jag släppte liftpinnen och kurade ihop mig i störtloppställning som jag alltid gör i början av branten för att få med mig fart. Adrenalinet flödade och varenda skärande sväng var perfekt, jag “släppte ut skidorna bra” som Stig Strand skulle ha sagt. Ner till liften kom jag och gjorde en stoppsladd som jag alltid gör och insåg att glädjen i skidåkningen har kommit tillbaka, som Anja brukar säga. Allt var alldeles, alldeles underbart.

Att jag sedan två timmar senare stod och hade kramp i både fötterna och ena benet för att jag hade spänt pjäxorna för hårt är en annan historia. Jag hade kul i alla fall.