När jag var i Åre blev jag ju intervjuad av P4. Det var inte första gången. Jag och Elina var även med två gånger när vi var på Melodifestivalen förra året. “Dolt id” är därför något jag numera förknippar med radion. Det finns en hel story bakom vårt radiomedverkande förra året, men nu tänkte jag att det ska handla om när jag var med från Åre.

Här kommer intervjun, men inte hela. Jag har till exempel inte med några av frågorna jag har svarat på i bloggen.

“…när klockan är sjutton minuter i åtta den här tisdagsmorgonen, trettonde februari, sjutton minuter i åtta ja, jag undrar om hon har vaknat än. Hon har drygt nio timmar att ladda, Anja Pärson och hennes landslagskamrater som ska vara med och tävla i disciplinen storslalom i eftermiddag. Klockan fem börjar det. Anja siktar ju på sin fjärde medalj och jag undrar om man kan sova vid åttasnåret när man har en stor tävling. En som definitivt är vaken i Åre, det är Sandra Daniloff från Porjus.
– God morgon!
– God morgon!
–Ska du följa tävlingarna idag?
– Jag det ska jag definitivt göra.
– Hur gör man, står man liksom i backen, hur funkar det?
– Ja, de flesta står i backen. Det finns sittplatser också med det är nästan bättre att stå i backen för det är mycket varmare där. Det är att rekommendera. Jag tycker att det är bättre.
– Hur trångt är det, värms man av de andra kropparna i publiken?
– Jag var på damernas kombination och då stod jag ute. Jag tyckte inte att jag blev så varm av de andra utan det är ganska kallt, i alla fall med vädret som har varit i Åre hittills.
– Du är arton år och går Medieprogrammet på gymnasiet i Luleå till vardags. Vad är det egentligen du gör i Åre när du inte fryser?
– Jag jobbar åt Åre AB så jag skriver bland annat åt deras webb.
– En webbtidning som helt enkelt skildrar det som sker?
– Ja, vi uppdaterar den ganska ofta med nyheter och intervjuer från åkarna.
[…]

– Jag vet inte, jag kanske är helt fel ute men jag tycker att det känns lite tufft så där att du åkte iväg, helt ensam, du har ingen klasskompis med eller så. I fredags slog jag dig en signal och då hade du anlänt alldeles ensam till Åre, hur kändes det?
– Först tänkte jag, ”vad gör jag här?”. Men sen när jag såg allt häftigt som finns här så tyckte jag att det var jättekul och att det skulle bli jättespännande.
– Men kan man känna sig lite ynklig så där?
– Ja i början gjorde jag det men sen när jag insåg att jag skulle på tävlingarna och träffa alla åkare då kändes det bara kul och sen lär man ju känna folk efterhand, de jag arbetar med och sånt.
– Har du fått träffa åkarna personligen så där? Jag tänkte mig att det är rätt tajt pressuppbåd kring Anja.
– Jo, jag har fått träffa ganska många av åkarna. Nästan alla i svenska landslaget för de har presskonferens ganska ofta efter de har vunnit och inför tävlingarna så jag har fått vara på några stycken och träffat Anja, Patrik Järbyn, Jens Byggmark och även de utländska åkarna.
– Vem har imponerat mest på dig hittills? Inte bara prestationsmässigt utan även personlighetsmässigt.
– Dels Anja med tanke på att hon har varit och fortfarande är en ganska stor idol för mig så det var riktigt häftigt att se henne i verkligheten med tanke på att man bara sett henne på tv förut. Sen var det häftigt att träffa norska Aksel Lund Svindal som vann herrarnas störtlopp.
– Är han så där jättestor som man har fått höra?
– Ja, han är stor som en basketspelare.
– Är det sant?
– Ja.
– Och lite tyngre än en basketspelare?
– Jo, han fick en del frågor om det men han vann ju så det var ingen nackdel.
– Jag läste i tidningen att det är så många som vill prata med Anja att hennes manager hade uppmanat henne att inte svara så långt och utförligt på frågorna för att hon inte ska trötta ut sig. Men är hon öppen och vänlig mot alla journalister?
– Ja, det tycker jag absolut att hon är. Igår var det presskonferens inför storslalomen. Först var det gemensamt med alla åkare och sedan fick hon göra enskilda intervjuer och då fick hon svara på samma frågor hur många gånger som helst men jag tyckte att hon gav av sig själv.
– Härligt och höra.”

Och här kom vi in på Melodifestivalen. “Jag vet att det här är ju inte det enda äventyret du har under våren.” Alltid, alltid blir det prat om Melodifestivalen. Men varken jag eller Elina klagar, det är ju dessutom ofta vi som tar upp det, vilket det visserligen inte var under radiointervjun, men det har jag ju skrivit om tidigare.

Jag kom också in på något annat viktigt. Mitt och Elinas motto.

“[…]
– Men du, alltså, jag tänker, du är 18 år och du har redan varit på grejer jag inte har varit på och jag är 40 år och journalist. Är du inte rädd att bli blasé?
- Nej, det är bara att se till att leva livet och göra så mycket roligt och ta chansen när man får den.
– Det gäller vilken ålder man än är i?
– Ja det tycker jag verkligen. Bara för att man är 18 ska man inte sitta hemma.
– Nä precis. Apropå Melodifestivalen, det var en annan stor musikprisutdelning i USA inatt, Grammisgalan. Vet du vilka som tog storslam där?
– Nä, jag har inte så stor koll på sånt när jag är i Åre.
– Nämen va bra, då kan jag upplysa en journalistkollega att det var countrytjejerna Dixie Chicks. Har du hört talas om dem?
– Jo, det har jag.
– De tog storslam med hela fem priser, bland annat för årets album och årets låt. Nu tänkte jag att du och alla andra ska lyssna på årets låt enligt Grammisjuryn. Blir det bra?
– Ja.
–Not ready to make nice heter låten. Dixie Chicks här i P4. Tack så mycket Sandra.
– Ja tack!
…och sedan fortsatte jag att prata med programledaren, off the record kan man säga för det gick ju inte ut i radion. “