Jaaa Martin vann Let´s dance! Han och Cissi var så duktiga och deras shownummer var helt klart bäst ikväll. Jag har hejat på han från första början. Så det var helt rätt vinnare!

Till skillnad mot typ alla andra jag känner har jag inte tänkt att se på Let´s Dance ikväll. Jag har aldrig riktigt tyckt om det programmet och har aldrig klarat av att se ett helt avsnitt. Jag vet inte vad jag ska göra istället, mata mina marsvin kanske…

“Går du aldrig skola?”, den och liknande frågor får jag ofta. Visst går jag skola, i hela tre dagar i veckan. Jag har nämligen fått ett drömschema under vårterminen vilket innebär att jag är ledig måndagar och fredagar. Långhelger för mig alltså. Perfekt när jag far till byn, men det gör jag inte i helgen. I helgen stannar jag i storstan och det känns riktigt skönt att slippa bussresorna, speciellt med tanke på hur mycket jag har rest de senaste veckorna. Jag slipper dock inte undan, nästa vecka blir det ännu mer resande. Först till Porjus och sedan till Norge. Pust.

Nu längtar jag till sommaren, om inte annat till att det blir varmare ute. Solen har börjat titta fram men inte värmen. Och slasket och stanken finns kvar. Men sen är det ju den där “vad-ska-jag-göra-efter-studenten-ångesten”. Jag känner egentligen ingen ångest, men jag har ingen aning om vad jag ska göra efter studenten. Ärligt talat vet jag inte ens vad jag ska göra i sommar. Eller var jag ska vara, här eller Porjus? För några månader sedan hade jag en utmärkt plan för min framtid, för hela mitt liv nästan, nu vet jag ingenting. Spännande. Man får ta ett steg i taget, just nu är största frågan: sabbatsår eller inte?

Vi sov bara drygt två timmar natten mot söndagen men vi var ändå relativt pigga när vi begav oss på seminarier igen. När vi kom till Gräv07 tillbringade vi först lite tid i foajén. En äldre man var på väg fram till oss.

- Var har vi sett honom tidigare? frågade vi varandra.

- Var det inte han vi dansade med på scenen igår? frågade Elina.

- Ja, så var det.

Mannen kom fram till oss.

- Är ni ömma i benen idag? frågade han.

- Nä, det är vi inte, svarade vi. Vi hade kunnat dansa mer sa vi och gjorde demonstrativt några danssteg.

Vi gick till Journalistförbundets monter. Vi hade under lördagen pratat med personalen som stod där angående vårt projektarbete. Vi har nämligen fått hjälp när vi gjorde vårt projekt från en på SJF och som tack ville vi att han skulle få vår bok. Personen i fråga var inte där men det var hans arbetskollegor som hade lovat att de skulle ta boken till honom.

- Kan ni inte signera den också? frågade mannen som tog emot boken.

- Ja, nå kan vi väl det, svarade vi och öppnade första sidan och började skriva.

Vi stod som bäst och skrev våra autografer när mannen frågade om vi hade haft kul på banketten, vilket vi förstås hade.

- Såg ni de där gogoflickorna som stod på scenen och dansade? frågade han.

Vi tog en paus från autografskrivandet och tittade upp.

- Eh, det var vi.

- Jaså, var det ni, svarade han.

- Jo, för vi stod på scenen flera timmar och dansade.

- Ni var riktigt duktiga på att dansa, sa han och vi log.

- Jag ville att publiken skulle göra som i Dirty Dancing och ställa sig och dansa som i ett led, fortsatte han och vi bara skrattade.

Hela förmiddagen på söndagen gick vi därefter och kollade snett på folk för att se om de kollade på oss. Han från SJF var ju knappast den enda som hade sett oss dansa.

Innan föreläsningarna började igen gick vi ner på första våningen där det fanns en dator. Vi stod och väntade på vår tur när en kille som var med och arrangerade Gräv07 gick förbi.

- Är det ni som har en blogg? sa han och stannade.

- Ehm…. joooo?

Vi hade inte direkt marknadsfört vår blogg under helgen i Örebro och därför blev vi så förvånade över att någon frågade om den.

- Jag skulle kolla vem som hade skrivit om Gräv på internet och då hittade jag den, sa han.

Det var dags för seminarier igen. Först fick vi höra när guldspadevinnarna pratade om sina grävjobb och därefter klev Erik Fichtelius upp på scenen. Flera av er har säkert hört talas om honom, om inte annat om programmet Ordförande Persson, ett väldigt omdebatterat program om vår forne statsminister som Fichtelius ligger bakom.

Vid ett slutade Gräv07 och vi började tänka på hemfärd. Vi gick mot tågstationen via Donken där vi åt Lilla menyn. Strax innan tre gick tåget mot Stockholm och vi sa adjö till Örebro, ett ganska trevligt ställe faktiskt. Framme i huvudstaden sa våra lärare att nu kunde vi gå på toaletten eller på någon kiosk och sedan skulle vi träffas så snart som möjligt vid flygbussarna. Vi gick till Pressbyrån och köpte snabbt en påse godis och en bulle. Precis som sagt gick vi därefter mot stället där man kliver på flygbussarna. Våra lärare och några andra stod och väntade där.

- När går flygbussen? frågade vi.

- Det går en nu och nästa om tio minuter.

- Varför kan vi inte ta den som går nu?

- För att det var några som gick på Pressbyrån, svarade läraren och vi undrade om det inte var det vi redan hade gjort.

Några minuter senare stod vi och väntade på bussen. Där fick vi veta av våra lärare att det endast var drygt en timme till flygets avgångstid.

- Kan vi inte ta Arlanda Express, sa vi två för vi blev oroliga över att vi inte skulle hinna med planet.

- Men det är ju mycket dyrare, svarade vår lärare.

- Det är det inte alls det, svarade vi. För studenter kostar det lika mycket som med bussen.

- I så fall får ni betala det själv, sa läraren.

Vi började överväga om vi skulle ta tåget istället men just då kom flygbussen och vi hoppade in i den. Fel beslut. Vi var redan stressade som det var och det kändes som att det tog en evighet bara att komma ut från Stockholm city. Efter drygt halva bussresan stannade bussen för att plocka upp några passagerare.

- Varför slog han av bussen? frågade Sandra.

- Han fick väl motorstopp, svarade Elina.

Busschauffören startade bussen igen men bara några sekunder senare slogs den av igen.

- Nu gick busschauffören ut, sa Elina.

- Vi kanske ligger före i tidtabellen och måste vänta, sa Sandra optimistiskt.

- Kolla, det ryker från bussen! utbrast Elina.

Vi kollade ut på höger sida där rök bolmade upp. Ganska snart kom chauffören in och meddelade att vi var tvungna att ta nästa buss. Alla passagerare makade sig ur bussen.

- Seriöst, vi kommer inte att hinna med flyget, vi var ju sena redan som det var, sa vi.

Ute ur bussen var det vara att beskåda en grön vätska som rann efter vägen.

- Hoppas att bussen inte sprängs.

Några minuter senare kom en ny flygbuss. Vi skyndade oss in i den.

- Vad är sannolikheten att man hamnar på en buss som går sönder när man har så här bråttom? frågade Sandra men fick inget svar.

En av våra lärare ringde till Arlanda och berättade hur det låg till och att vi skulle bli sena till flyget.

- När ni kommer till Arlanda checkar ni inte in något bagage utan ni tar med er bagaget så får ni droppa det, sa läraren.

Stressade kom vi fram till inrikesterminalen. Snabbt skyndade vi oss ut ur bussen och sprang in genom portarna.

- Ta vänster! ropade läraren och vi sprang.

Ett gäng på tio personer var vi som rusade genom inrikeshallen. Vi tog tag i bagaget och rusade upp för trappen mot säkerhetskontrollen. Vi två var först.

- Ursäkta, får vi gå före, vårt plan går om några minuter, sa Elina och kön flyttade på sig.

Vi var på väg att slänga upp vårt bagage på bandet när en från personalen frågade:

- Har ni några vätskor nerpackade?

“NEJ!” tänkte vi. Inte sånt nu också.

- Ja, det har vi.

- Då måste ni packa upp det, sa hon.

- Men vi får väl behålla det sen? frågade vi.

- Ja, det får ni.

Vi trodde att tjejen visste att vi var sena och att de gjorde undantag för oss med tanke på att det egentligen inte var vårt handbagage. Vi trodde fel. 

Våra två manliga lärare kom relativt smärtfritt igenom säkerhetskontrollen men kvar var vi, åtta tjejer. Hur mycket smink, hårspray, parfymer och hudlotions hade inte vi? Och allt skulle upp. I ren panik kastade vi oss ner på golvet och slängde upp väskorna till allmän beskådan. Vi vände upp och ner på hela väskinnehållet, allt för att hitta dessa vätskor.

- Men jag får väl behålla min parfym? Det måste jag få göra, jag vägrar att slänga den, hördes från var och varannan tjejs mun.

Parfymerna klarade sig undan med tanke på att de inte översteg en deciliter. Värre var det med andra skönhetsartiklar. Säkerhetskontrollens plats med beslagtagna saker förvandlades till rena rama skönhetssalongen. Vi var tvungna att slänga allt som översteg en deciliter. Hårspray, hudkrämer och hårmousse, allt förlorade vi och det kändes riktigt surt.

- Om ni vill behålla sakerna måste ni checka in dem, svarade tjejen i kontrollen.

Hur fasen skulle vi kunna checka in sakerna när flygets avgångstid var om fem minuter? Det var inte som att vi kastade oss ner på golvet i ren desperation för att det var kul och hon fattade ju att vi var stressade till planet.

Efter mycket möda och stort besvär kom alla åtta tjejer igenom säkerhetskontrollen. Efteråt kom vi på att säkerhetspersonalen måste ha varit väldigt fokuserade på alla jäkla vätskor, eller hur är det nu igen, får man ta med sig till exempel rakhyvlar och andra spetsiga föremål på planet?

Vi kutade till vår gate där vi snabbt visade upp våra id-kort. Vi gick på rampen mot planet och funderade över hur vi skulle göra med vårt bagage. Skulle vi droppa det genom hålet? Vår lärare gick och frågade och nej, det skulle vi inte. Det var alldeles för sent för det så vi fick ta med oss det i kabinen där flygvärdinnorna tog hand om bagagen.

Utmattade satte vi oss på flygstolarna. När bussen gick sönder sa vi att det nog inte var meningen att vi skulle med det där planet. När vi väl satt där ändrade vi oss och sa att det nog var just det som var meningen, vi skulle verkligen med flyget vi satt på. Och hem kom vi.

Under lördagen var vi på flera föreläsningar. Den som var mest intressant var Fredrik Laurin som bland annat jobbar för Kalla Fakta. Vi har varit på en av hans föreläsningar tidigare, men i Luleå. Då pratade han om när de grävde om några som hade blivit avvisade till Egypten under konstiga omständigheter. Denna gång var det researchteknik det handlade om även om vi mer tyckte att datakunskap var rätt titel. Vi fick veta hur man spelar in telefonsamtal på bästa sätt och vad kommandot Alt + Tab innebär på datorn.

Denna dag blev vi bjudna på lunch i bankettsalen. Vi satte oss ner vid ett bord och blev serverade lax och potatis. Vi fick några bordskompisar bredvid oss och vi läste att en av dem var från LTU, alltså universitetet i Luleå. Vi började prata med henne och hon kände till våra lärare. Hon frågade lite om vi är intresserade av den här branschen, vilket vi förstås är.

- Vi brukar skriva åt NSD, berättade vi.

- Jaså, är det ni?

- Eh, ja, hur vet du det? frågade vi.

- Era lärare sa det, svarade hon.

Där fick man minsann höra att lärarna pratar om oss även om de inte så gärna erkänner det själva.

När alla föreläsningar var slut skyndade vi oss till hotellet för att byta om. Det var nämligen dags för den riktiga banketten. Det var ganska tajt om tid så det enda vi hann göra var att göra oss i ordning och sedan återvända till Gräv07. I byggnaden blev vi bjudna på förrätt. Bankettsalen hade ännu inte öppnat och vi minglade runt i foajén.

När bankettsalen öppnade valde vi att inte sitta med klassen, klasskompisarna träffar vi ju ändå så mycket annars. Vi satt oss ganska nära scenen och hälsade på våra bordsgrannar. På vår högra sida satt flera personer från Göteborgs-Posten. Vi började prata med dem och berättade vem vi var.

- Känner ni XXX, XXX, XXX och XXX, frågade vi och rabblade upp massa namn på personer som arbetar på GP.

Och det gjorde de så klart. För oinsatta känner vi ju flera reportrar och en fotograf från GP som vi träffade på Melodifestivalen. Vi pratade lite om dessa personer och bad GP-gänget hälsa dem från oss. Numera är vi bekanta med ännu fler från Göteborgs-Posten, ganska coolt. En av dem var dessutom från Luleå och hade arbetat på Kurren.

Efter middagen började prisutdelningen. Det första och största (till storleken sett i alla fall) priset gick till vår bordskompis, från just GP.

Det blev vi förstås glada över. Två av reportrarna i gänget var dessutom nominerade till en guldspade, tyvärr vann Expressen.

Efter maten när alla priser var utdelade och porslinet bortplockat gick vi ner på bottenvåningen och lekte divor, även om vi är ganska snälla sådana.

Sedan kom vi på att vi skulle köra strid i bebyggelse, något vi lärde oss av våra lumparpolare. Vi stod länge och lurade vid toaletterna innan vi sprang till garderoben och gömde oss där för vakten. Elina stod vid jackorna och Sandra satte sig ner under en av bänkarna. Vi lyckades inte gömma oss så bra med tanke på att vi satt och skrattade. Vakten kom fram och tittade in under bänkarna.

- Har du kul? frågade han Sandra.

- Ja, svarade hon glatt.

Det är väl klart att vi hade kul. Det har vi mest hela tiden. Vi gick in med inställningen till den här resan att den blir vad man gör den till. Vakten skulle dessutom bara ha vetat att vi tillhörde de nyktraste på hela festen även om det inte verkade så.

Vi gick till dansgolvet i hopp om bra musik, och det var det faktiskt för det mesta. Vi önskade The Ark från han som var DJ.

- När den kommer går vi upp på scenen och dansar, sa Sandra till Elina.

Och det gjorde vi. Och vi blev kvar där när låten tog slut. Och nästa. Och nästa. Vi stannade på scenen i flera timmar.

När det var melodifestivallåtar ägde vi. Speciellt när The Ark eller Måns spelades, då körde vi deras danssteg. Ola Salos fina kickdans och Måns snubbelsteg var vi bäst på. Då och då fick vi dessutom folk som ville vara våra bakgrundsdansare. Vi blev bästis med DJ´n och fick han att spela massa schlagerlåtar. De gånger vi tyckte att vi hade önskat för många låtar, då skickade vi två killar som vi lärde känna som fick önska åt oss. DJ´n misstänkte förmodligen att det var vi som låg bakom låtvalen, killarna var förmodligen inte lika förtjusta i Cara mia och The worrying kind som vi var.

Klockan tre tog festen slut och då hade vi dansat i flera timmar. När klockan var tio i tre gick Sandra fram till DJ´n.

- Kan du inte avsluta med The Ark? frågade hon.

- Nä, det slutar ju nu, fick hon till svars.

Det var ballader de sista tio minutrarna och vi satt och surade. När musiken tystnade och DJ´n packade ihop förlät vi honom ändå och pratade lite med han.

- Märks det att vi är nöjesreportrar egentligen? skämtade vi.

Det gjorde det tydligen.

Han tyckte att det var kul med folk som släppte loss på dansgolvet. Vi påpekade så klart också att vi var nyktra, även om det fortfarande förmodligen inte verkade som det. Vi pratade med killarna som hade önskat låtar åt oss. Vi trodde att de var från tidningen Värnpliktsnytt, och de lät oss tro det också. Dessa två killar fick för sig att det var efterfest i vårt hotellrum.

- Vi ska på efterfest, sa en av killarna när han pratade i telefon.

- Det var min lärare jag pratade med, sa killen när han la på.

- Kallar ni han för lärare? frågade vi. Heter det inte officer?

- Nä, vi kallar han för lärare, svarade han och det tyckte vi var konstigt.

- Brukar ni träna mycket? frågade Elina.

- Näääeee, inte så mycket, svarade dem.

- Använder ni militärkläder?

- Näääee, ibland.

Lamporna tändes och en vakt kom till oss och sa att det var dags att gå. Vi gick ut i foajén där Leif Pagrotsky stod. Han hade vi redan sett tidigare på dansgolvet där han stod och dansade med brudarna. Nu bad vi en av killarna presentera oss för han.

- Det här är Sandra och Elina, sa han.

Pagrotsky hälsade så vänligt på oss. Vi berättade att vi brukar skriva för Norrländska Socialdemokraten (NSD).

- Det är en bra tidning, svarade han.

Efter mötet med Leif var det dags att gå till hotellet. Vi gick och hämtade kläderna och sa ajdö till “har-du-kul-vakten” med en handskakning. Med oss följde killarna från Värnpliktsnytt.

- Varifrån har ni fått att vi är från Värnpliktsnytt? frågade en av dem.

- Men ni sa ju det!

- Det har vi inte alls sagt. Vi har bara svarat på era frågor.

De var alltså inte från Värnpliktsnytt utan från en journalistutbilning i Umeå fick vi veta. Men vad gjorde det. De fick agera livvakter åt oss efter vägen till hotellet. Sen fick de följa med till vårt rum för ett vänskapligt besök. Vi visade vårt pyntade hotellrum.

- Ni har ju gjort det riktigt hemtrevligt.

Vi visade vår bok också, projektarbetet alltså och killarna blev faktiskt imponerad över boken. När klockan var vid fem var det dags för dem att fara till sitt vandrarhem. De gick ut från hotellet och sen såg vi dem aldrig mer. Vi gick och la oss på en gång, klockan var vid halv sex och vi skulle upp relativt tidigt några timmar senare.

Jag älskar vintern. Jag tycker om den så mycket att jag har svårt att välja mellan sommar och vinter när det gäller favoritårstid. I år har den däremot inte varit så kul. Jag har inte ägnat mig åt så många vinteraktiviteter vilket är hela grejen med vintern och därför har den inte varit någon höjdare. Nu börjar det bli vår och jag måste erkänna att våren egentligen inte är en så vacker årstid. Jag vet inte om jag ska ta på mig vinterjackan, sommarjackan eller någonting däremellan när jag går ut. När jag kommer ut varierar underlaget mellan slask, grusig asfalt och livsfarlig is. Det är lerigt överallt och massa hundskitar har tinat upp och det stinker verkligen på vissa ställen. Snön som finns kvar är äckligt brun och alla träd ser gråa och trista ut. Men. Det finns en sak som kompenserar för allt det här. Solen. Den underbara solen har tittat fram igen och alla blir så glada, även jag och jag inser att våren är underbar för snart, snart är det sommar.

Idag när jag kom hem från stan bestämde jag mig för att ta en långpromenad och njuta av solen och mina rosa solbrillor. Jag gick en väg som jag aldrig har gått tidigare. Istället för att gå in mot stan gick jag mot andra hållet. Jag hade nämligen tänkt gå runt en sjö som finns i närheten. Den där sjön visade sig var väldigt stor. Det märkte jag om inte annat när jag hamnade hos Elina. Inte bokstavligen hemma hos Elina men i alla fall på stället där hon bor. Nu vet ni nog kanske varken var jag eller Elina bor, men vi bor i alla fall ganska långt ifrån varandra. Den där långpromenaden blev en väldigt lång långpromenad. Jag gick säkert minst en mil innan jag var framme vid min port igen. Vad gör det, det var då bättre spenderad tid än om jag hade suttit vid datorn i en och en halvtimme.

Igår var jag tvungen att köpa nytt hårspray och hudlotion. Det kändes ganska surt med tanke på att jag köpte nytt hårspray från Elnett förra veckan. Jag blev nämligen av med hårsprayet och hudlotionen i säkerhetskontrollen på Arlanda. Detta berodde inte på okunskap av mig, jag vet mycket väl att man inte får ta mer än en deciliter vätska i en förpackning med sig som handbagage. Det är inte som att jag har missat alla skriverier i tidningarna som har varit om det. Förklaringen till att jag ändå var tvungen att slänga det kommer i ett inlägg om vår resa till Örebro.

På fredag morgon åkte vi till Kallax och mötte klasskompisarna. Lärarna såg vi inte röken av, trots att klockan snabbt tickade mot avgångstid.

- Om ni ska åka med FlyNordic måste ni checka in nu, sa en från flygplatspersonalen.

Vi hade inte någar biljetter utan det var lärarna som hade dem. Vi kunde inte göra annat än att vänta. Som tur var kom våra två lärare i sista minut och vi kunde checka in. En timme senare återvände vi till Stockholm igen men denna gång skulle vi vidare till annan ort. Det vill säga Örebro. Lite besvikna var vi över att vara tvungna att lämna staden så snabbt, vi var ju som tidigare nämnt inbjudna till SVTs tv-hus men det var bara att glömma tanken att fara dit. Vi for vidare med tåg istället till Örebro. Drygt två timmar senare var vi framme. Invigningen av Gräv07 hade redan börjat. Vi skyndade oss till våra hotell och hann bara dumpa våra väskor. Vi gick till byggnaden där Gräv07 höll till. Vi hamnade i en jättestor kongresshall där två norska journalister stod och pratade om sitt grävjobb. När det var slut gick vi ut i foajén och hittade likt Melodifestivalen massa montrar från olika företag.

Vi var på flera olika seminarier under dagen. Vissa var mer intressanta än andra. På kvällen fick vi spendera tiden fritt. Efter vägen till hotellet slank vi två in i leksaksbutiken BR. Vi sökte efter Schlagerspelet som vi spelade i Stockholm.

- Hej, har ni Schlagerspelet?

- Nä, det tror jag inte, svarade en kille från personalen. Men jag ska kolla om den kommer att komma in.

Han gick till en dator där han fick bekräftat att spelet varken fanns eller skulle komma.

- Har ni Mique här? frågade vi.

- Om vi har nå mickar? svarade killen.

- Haha, nej ju, affären Mique.

- Det har vi inte vad jag vet, men det kanske ni märkte på mitt svar.

Utan något spel i våra händer fortsatte vi till hotellet. Vi hann ju inte göra oss hemmastadda tidigare under dagen med tanke på att vi bara hade slängt in våra väskor så vi fick göra det nu istället. Det var ett hemtrevligt hotell, men det gick ju inte riktigt att jämföra mot Stockholm.

I en av montrarna hade vi tidigare under dagen hämtat varsin guldfisk, och nej, de var inte levande, även om vi gärna ville tro det. Vi döpte dem till Guld och Spade.

I vanlig ordning såg vi dessutom till att pynta hotellet med bilder. Vi hängde bilder överallt, där det inte var tapet det vill säga. Efter den lilla makeovern gick vi till en pizzeria nedanför och åt. Efter måltiden bestämde vi oss för att gå till presspuben men tog en omväg förbi Pressbyrån och satt ett tag vid en dator där. På plats på presspuben konstaterade vi att det inte var så kul och vi blev inte kvar länge. Vi gick till hotellet och fick oss en god natts sömn istället.

Nu är vi hemma i Luleå igen och hemfärden var minst sagt kaotisk. Det var på håret att vi hann med flyget från Arlanda, det uppstod några komplikationer kan man säga. Vi ska skriva om hela resan snart, vi har dessutom massor med bilder.

Nu befinner vi oss i Örebro på Pressbyrån där vi har köpt tid vid en dator. Resan hit gick bra och vi var tvungna att gå på seminarier direkt när vi anlände till Örebro. Ikväll är vi lediga och nu ska vi gå på presspuben och dricka ännu mer Cola, eller nåt. Den här resan är nämligen väldigt klassreselik med tanke på att det är nolltolerans mot alkohol, trots att alla är över 18, men vi sörjer inte.

Så var det dags att packa resväskan igen. Det är tredje gången jag gör det på bara några veckor. Först Åre och VM följt av Stockholm och Melodifestivalen och nu Örebro och Gräv07, värsta sverigetrippen jag har gjort under februari och mars. Alla har dessutom varit inriktade på media på olika sätt.

Imorgon tidigt på morgonen kommer Elina och hennes mamma och hämtar mig. Tillsammans far vi till Kallax flygplats där jag och Elina möter våra lärare och klasskompisar som också ska med. Upp i luften ska vi och landa gör vi i Stockholm för färd vidare mot Örebro med tåg. Vi ska ju på Gräv07 och tidigare beskrev jag det så här: “Massa journalister som träffas, får pris, äter med varandra och håller seminarier för varandra”. Varken jag eller Elina har varit i Örebro tidigare, vi vet bara att Martin Stenmarck är uppvuxen där.

Hur det blir med bloggandet återstår att se. Jag ids inte släpa med mig någon dator på flyget och det gör inte Elina heller. Vi har behov av att kolla vissa grejer på internet så kanske vi kan hitta en dator och slänga iväg ett hej här. Ni ser ju.

Nu. Duscha. Packa. Min dator tycker att det är roligt att tala om för mig att det är “Ont om ledigt diskutrymme” på hårddisk C.

Jag hoppas att ingen av er som såg Melodifestivalen missade Tomas Andersson Wijs tolkning av Carolas Evighet som han spelade i inledningen av sändningen. Det var så vackert och man fick tid att stanna upp och tänka till ett tag. Jag och Elina fick äran att se det live två gånger och det var helt obeskrivligt, speciellt på genrepet på lördagen. Vi satt på A-läktaren och hade bra översikt över publiken, storbildsskärmarna och scenen. Vi satt och ryste låten igenom. Helheten med publiken som satt stilla och höll upp olika ljuskällor, bilderna som visades från de olika deltävlingarna och Wij som stod ensam på scenen, det var bara så fint och är en av anledningarna till att jag kommer att köpa dvden från Melodifestivalen 2007.

Idag fyller Andreas Johnson 37 år, och man blir lika förvånad varje gång man läser hur gammal han är. Här är ett citat om Melodifestivalen från hans senaste dagboksinlägg:

“alla otroliga människor inblandade i hela produktionen…crew, catering, runners, skivbolag, press….jo det finns faktiskt en hel del jävligt trevliga journalister haha”

Vi håller med;)

Imorgon åker vi till Örebro. Jag har redan packat ner allt i en liten resväska. Det gick ganska snabbt eftersom att man inte behöver ha med sig så mycket. Sedan måste det ju vara lite glitter och glamour under resan så en glitterspray är såklart också nerpackad.
Nä nu ska jag ta och sms:a Sandra och se när hon hade tänkt vakna.