Under lördagen var vi på flera föreläsningar. Den som var mest intressant var Fredrik Laurin som bland annat jobbar för Kalla Fakta. Vi har varit på en av hans föreläsningar tidigare, men i Luleå. Då pratade han om när de grävde om några som hade blivit avvisade till Egypten under konstiga omständigheter. Denna gång var det researchteknik det handlade om även om vi mer tyckte att datakunskap var rätt titel. Vi fick veta hur man spelar in telefonsamtal på bästa sätt och vad kommandot Alt + Tab innebär på datorn.

Denna dag blev vi bjudna på lunch i bankettsalen. Vi satte oss ner vid ett bord och blev serverade lax och potatis. Vi fick några bordskompisar bredvid oss och vi läste att en av dem var från LTU, alltså universitetet i Luleå. Vi började prata med henne och hon kände till våra lärare. Hon frågade lite om vi är intresserade av den här branschen, vilket vi förstås är.

- Vi brukar skriva åt NSD, berättade vi.

- Jaså, är det ni?

- Eh, ja, hur vet du det? frågade vi.

- Era lärare sa det, svarade hon.

Där fick man minsann höra att lärarna pratar om oss även om de inte så gärna erkänner det själva.

När alla föreläsningar var slut skyndade vi oss till hotellet för att byta om. Det var nämligen dags för den riktiga banketten. Det var ganska tajt om tid så det enda vi hann göra var att göra oss i ordning och sedan återvända till Gräv07. I byggnaden blev vi bjudna på förrätt. Bankettsalen hade ännu inte öppnat och vi minglade runt i foajén.

När bankettsalen öppnade valde vi att inte sitta med klassen, klasskompisarna träffar vi ju ändå så mycket annars. Vi satt oss ganska nära scenen och hälsade på våra bordsgrannar. På vår högra sida satt flera personer från Göteborgs-Posten. Vi började prata med dem och berättade vem vi var.

- Känner ni XXX, XXX, XXX och XXX, frågade vi och rabblade upp massa namn på personer som arbetar på GP.

Och det gjorde de så klart. För oinsatta känner vi ju flera reportrar och en fotograf från GP som vi träffade på Melodifestivalen. Vi pratade lite om dessa personer och bad GP-gänget hälsa dem från oss. Numera är vi bekanta med ännu fler från Göteborgs-Posten, ganska coolt. En av dem var dessutom från Luleå och hade arbetat på Kurren.

Efter middagen började prisutdelningen. Det första och största (till storleken sett i alla fall) priset gick till vår bordskompis, från just GP.

Det blev vi förstås glada över. Två av reportrarna i gänget var dessutom nominerade till en guldspade, tyvärr vann Expressen.

Efter maten när alla priser var utdelade och porslinet bortplockat gick vi ner på bottenvåningen och lekte divor, även om vi är ganska snälla sådana.

Sedan kom vi på att vi skulle köra strid i bebyggelse, något vi lärde oss av våra lumparpolare. Vi stod länge och lurade vid toaletterna innan vi sprang till garderoben och gömde oss där för vakten. Elina stod vid jackorna och Sandra satte sig ner under en av bänkarna. Vi lyckades inte gömma oss så bra med tanke på att vi satt och skrattade. Vakten kom fram och tittade in under bänkarna.

- Har du kul? frågade han Sandra.

- Ja, svarade hon glatt.

Det är väl klart att vi hade kul. Det har vi mest hela tiden. Vi gick in med inställningen till den här resan att den blir vad man gör den till. Vakten skulle dessutom bara ha vetat att vi tillhörde de nyktraste på hela festen även om det inte verkade så.

Vi gick till dansgolvet i hopp om bra musik, och det var det faktiskt för det mesta. Vi önskade The Ark från han som var DJ.

- När den kommer går vi upp på scenen och dansar, sa Sandra till Elina.

Och det gjorde vi. Och vi blev kvar där när låten tog slut. Och nästa. Och nästa. Vi stannade på scenen i flera timmar.

När det var melodifestivallåtar ägde vi. Speciellt när The Ark eller Måns spelades, då körde vi deras danssteg. Ola Salos fina kickdans och Måns snubbelsteg var vi bäst på. Då och då fick vi dessutom folk som ville vara våra bakgrundsdansare. Vi blev bästis med DJ´n och fick han att spela massa schlagerlåtar. De gånger vi tyckte att vi hade önskat för många låtar, då skickade vi två killar som vi lärde känna som fick önska åt oss. DJ´n misstänkte förmodligen att det var vi som låg bakom låtvalen, killarna var förmodligen inte lika förtjusta i Cara mia och The worrying kind som vi var.

Klockan tre tog festen slut och då hade vi dansat i flera timmar. När klockan var tio i tre gick Sandra fram till DJ´n.

- Kan du inte avsluta med The Ark? frågade hon.

- Nä, det slutar ju nu, fick hon till svars.

Det var ballader de sista tio minutrarna och vi satt och surade. När musiken tystnade och DJ´n packade ihop förlät vi honom ändå och pratade lite med han.

- Märks det att vi är nöjesreportrar egentligen? skämtade vi.

Det gjorde det tydligen.

Han tyckte att det var kul med folk som släppte loss på dansgolvet. Vi påpekade så klart också att vi var nyktra, även om det fortfarande förmodligen inte verkade som det. Vi pratade med killarna som hade önskat låtar åt oss. Vi trodde att de var från tidningen Värnpliktsnytt, och de lät oss tro det också. Dessa två killar fick för sig att det var efterfest i vårt hotellrum.

- Vi ska på efterfest, sa en av killarna när han pratade i telefon.

- Det var min lärare jag pratade med, sa killen när han la på.

- Kallar ni han för lärare? frågade vi. Heter det inte officer?

- Nä, vi kallar han för lärare, svarade han och det tyckte vi var konstigt.

- Brukar ni träna mycket? frågade Elina.

- Näääeee, inte så mycket, svarade dem.

- Använder ni militärkläder?

- Näääee, ibland.

Lamporna tändes och en vakt kom till oss och sa att det var dags att gå. Vi gick ut i foajén där Leif Pagrotsky stod. Han hade vi redan sett tidigare på dansgolvet där han stod och dansade med brudarna. Nu bad vi en av killarna presentera oss för han.

- Det här är Sandra och Elina, sa han.

Pagrotsky hälsade så vänligt på oss. Vi berättade att vi brukar skriva för Norrländska Socialdemokraten (NSD).

- Det är en bra tidning, svarade han.

Efter mötet med Leif var det dags att gå till hotellet. Vi gick och hämtade kläderna och sa ajdö till “har-du-kul-vakten” med en handskakning. Med oss följde killarna från Värnpliktsnytt.

- Varifrån har ni fått att vi är från Värnpliktsnytt? frågade en av dem.

- Men ni sa ju det!

- Det har vi inte alls sagt. Vi har bara svarat på era frågor.

De var alltså inte från Värnpliktsnytt utan från en journalistutbilning i Umeå fick vi veta. Men vad gjorde det. De fick agera livvakter åt oss efter vägen till hotellet. Sen fick de följa med till vårt rum för ett vänskapligt besök. Vi visade vårt pyntade hotellrum.

- Ni har ju gjort det riktigt hemtrevligt.

Vi visade vår bok också, projektarbetet alltså och killarna blev faktiskt imponerad över boken. När klockan var vid fem var det dags för dem att fara till sitt vandrarhem. De gick ut från hotellet och sen såg vi dem aldrig mer. Vi gick och la oss på en gång, klockan var vid halv sex och vi skulle upp relativt tidigt några timmar senare.