Vi har lyssnat på Björn Rosenström tillsammans sedan sommaren 2005. Rosenström är känd för sina texter, inte för hur han ser ut. Av någon anledning har vi och våra kompisar fått för oss att det är en gammal gubbe som sjunger. Så är inte fallet. Det kunde vi konstatera efter att vi hade sökt efter bilder på han, men framför allt kunde vi konstatera det efter att vi hade sett honom live igår. Björn är 36 år och ser till och med bra ut…

Som sig bör började vår kväll hos Elina och denna gång med chokladtårta. Vid tio på kvällen var det dags att bege sig in till stan. Vi ville vara i tid. Vi ringde Danne the limo driver för att beställa dit honom. “Jag är i Råneå så jag är tillbaka först om 40-50 minuter” fick vi till svars. Vi hade inte tid att vänta. “Kan du skicka karaokelimon då?” frågade vi och några minuter senare rullade den in på gården. Det gick ju faktiskt ganska bra det också, numera är vi även bekant med karaokechauffören med tanke på att vi har varit på fest med hela deras taxibolag. Vi hade med oss en skiva och bad honom spela nummer fyra - Het. En stund senare hoppade vi ut vid Brasseriet med varsin godisklubba i handen.

Kön var ganska lång och det var i princip bara killar. Men vad gjorde det, vi blev kompis med några och stämde ut i sång á la Rosenström. Vi fick vänta ganska länge. De släppte inte inte in någon då bandet höll på att repa där inne. När dörrarna öppnades var vi två av de lyckliga som fick varsin skiva med Björn Rosenström. Det fanns inte så många gratisex men vi hade fått gå förbi hela kön eftersom vi hade förköp.

Vi fick veta att han skulle börja spela vid tolv. Vi ställde oss därför strax innan tolv vid kravallstaketet vid scenen. Just då visste vi inte att vi skulle få stå där lääänge…och hade vi vetat det hade vi inte gått dit så tidigt. Vi skulle nämligen få nog av det där jäkla kravallstaketet innan kvällen var slut. Bredvid oss stod folk och dansade men vi envisades med att stå kvar och vänta. Vi var fast beslutna om att vi skulle stå längst fram.

Först vid två-tiden kom Rosenström och “Det jävla bandet” upp på scen. De ägde redan från början och nu var det bra att stå längst fram då Björn och bandmedlemmarna sjöng och spelade till oss då och då. Det som inte var bra med att stå längst fram var att vi hade hela Brasseriet upptryckta bakom oss. Vi hade vakter bredvid oss som fick komma till undsättning då och då. Vid en tidpunkt var det så mycket tryck att Sandra låg dubbelvikt över staketet. “Går det bra?” kom vakten fram och frågade. “Jorå” svarade Sandra med andan i halsen och vägrade gå från förstaplatsen trots att det var med livet som insats.

Björn Rosenström drog igenom alla hitar som till exempel Raggarrock (Pojkarna som busar), Flourtanten, Muffins och Värdelös. Både Björn och bandet var asbra live. Att de dessutom var bra på att flirta med publiken och oss var ju ett stort plus även om det kändes lite ironiskt att stå och sjunga till varandra att “det stod att du var snygg men du var ful” eller “glöm inte bort att du är värdelös”. Basisten, som även är Björns bror, gav bort en öl till publiken. Det var ju trevligt, förutom att den skummade och Sandra fick öl på sig. Basisten pekade då på Sandra och menade att det var hon som skulle få ölen som kompensation för det. Detta var anledningen till att vi gick runt med en tom ölflaska hela natten.

De slutade spela men blev inropade med ett “en gång till”. Det blev låten Gunilla och sen kom den. Låten med stort L. Vår låt. Het. Vi gjorde vårt bästa att sjunga och hoppa till låten, även om det är svårt när man är intryckt mot ett staket. I låten sjunger han “ta hand om mig när jag faller, jag ramlar omkull” och passande nog stod vi just då och höll på att ramla över staketet. Låten avslutades och vi kunde konstatera att vi nu har nya minnen till Het, och att det hade varit värt att stå och vänta i flera timmar. Det var dessutom värt att stå längst fram, även om man så här dagen efter känner sig en aningen misshandlad med diverse blåmärken formade av ett kravallstaket.

Efteråt gick vi för att få Björns autograf. “Kan du signera den här?” frågade Sandra och höll fram ölflaskan. “Visst” svarade han och tog flaskan och drack från den och gav sedan tillbaka den. “Nej, kan du signera den”, sa Sandra igen och numera har vi inte bara en ölflaska med dna från både Björn och hans bror utan den är även signerad.

Vi gick och ställde oss lite vid sidan av Rosenström för att vänta på hans bror basisten. En kille som stod där tittade på Elina och sa “Hej!”. Elina tittade konstigt på han och hälsade artigt tillbaka. “Vem är det?” frågade Elina Sandra. “Men det är ju trummisen!” svarade Sandra. Björn och gänget gick till ett personalutrymme på Brasseriet och vi gick till garderoben och hämtade våra kläder. Vakterna hade visserligen varit våra räddare i nöden denna kväll, men nu körde de ut oss eftersom klockan var över tre. Vi ringde till vår chaffis. “Kan du hämta oss nu då?” frågade Sandra. “Nu är jag i Boden”, svarade han. Han var på väg därifrån så vi bestämde att han skulle hämta oss på Donken när han kom.

Vi stod kvar utanför Brasseriet. Björn Rosenström och bandet kom ut. De stod och väntade på en taxi. Efter ett tag kom trummisen fram till oss. “Jag måste bara få fråga, varför är du så rosa?” sa han till Sandra. Sandra kom med den enkla förklaringen att hon gillar rosa. “Har ni sett henne?” ropade han till resten av gänget eftersom han var så fascinerad över den rosa klädseln. Han tyckte att det var stor kontrast mellan oss två då Elina var svartklädd. Vi pratade ganska länge med trummisen, som även han är bror till Björn. Han tyckte att resten av bandet var tråkiga för de ville hem och sova, själv var han sugen på efterfest men vi hade inte så mycket att bjuda på i Luleå då det enda stället som var öppet var hamburgerestaurangerna.

Deras taxi var ganska sen. “Ni kan få åka limousin med oss om ni vill” sa vi och berättade att den var på väg. Han tyckte att det var en bra idé, men de hade också redan beställt en taxi. Om vår kom före kunde de åka med den. Tyvärr befann sig vår tre mil bort, men vi ringde ändå till vår chaffis och sa att han skulle komma till Brasseriet, för vi var ju inte på Donken som vi hade sagt. Efter ett tag började trummisen fundera över om vi hade fantiserat ihop den där limon. Det hade vi ju inte och berättade halva vår limohistoria.

En tråkig taxi från Luleå taxi rullade in på hamnplanen utanför Brasseriet och Rosenström och gänget tog farväl. Vi stannade vid Brass för att vänta på vår skjuts. Det kom fram ett gäng och ville absolut att vi skulle med på efterfest. Vi kom med hundra bortförklaringar, vi hade inte lust att festa vidare. Vår chaffis kom dessutom och vi hoppade in i bilen. Det kändes riktigt skumt att åka limo när det var ljust ute, för det var precis det det var. Vid fyra kom vi hem och då var vi rikare på nya minnen -och blåmärken.

Vi lever ganska tråkiga liv just nu, det vill säga att vi inte träffar särskilt mycket kändisar, går inte på några roliga presskonferenser eller reser till något coolt ställe. Det märks om inte annat på bloggen med tanke på att den på senaste tiden inte har varit så väluppdaterad. Veckan har nämligen sett ut så att på tisdagen hade vi inriktningar, onsdag journalistik där vi frågade folk vilket resmål de inte vill åka till och torsdag nationella prov i svenska. Idag har vi tillbringat kvällen med att fara runt på Sandras EU-moped och raggat. Det blev några rundor inne i centrala stan där vi tittade på taxibilar, polisbilar och på utgående folk. Vi stannade och snackade med vår limochaffis som stod och väntade på körningar. Han får vänta på oss till imorgon, för det är ju då vi ska ut.

Nu när Sandra har fått mopeden till Luleå finns det fler ställen att ragga på än i lilla byn Porjus. När vi raggade tillsammans i somras lyckades Elina bränna benet på katalysatorn och därav bandaget på bilden ovan.

Ni som har följt oss ett tag kanske vet om vår dyrkan till låten Het med Björn Rosenström. Det är helt enkelt vår låt, och den väcker så många minnen. Om några dagar kommer vi att hoppa och sjunga till just den låten, live. Björn Rosenström kommer nämligen till Brasseriet i Luleå och ingen är gladare än vi. Idag var vi och köpte förköp så räkna med att vi kommer att vara där!

Igår kom min mamma och hennes sambo till min lägenhet i Luleå. Strax efter att de hade anlänt for vi till stan. Jag är spyless på stan med tanke på att jag går där varje dag, och därför var jag inte den bästa shoppingkompisen direkt. Jag shoppande ändå en sak, på Åhléns. Skivan med alla låtar från Eurovision Song Contest har haft release nu och den köpte jag.

Vi for vidare till Jysk där jag köpte en säng. Det börjar bli rätt tröttsamt med en bäddsoffa, dessutom är den inte skön att sova i och därför ska min brorsa ta den istället. Rusta ligger alldeles bredvid Jysk och därför gick vi dit en sväng efter sängköpet. En rosa matta inhandlade jag där. Jag träffade min faster som bor i Gällivare också. Både jag och mamma blev ganska förvånade för helt plötsligt stod vi bara och stirrade in i hennes ansikte.

På kvällen for jag och hämtade två bekanta till oss i ett bostadsområde i Luleå. De kom hem till mig och åt pizza och en massa tjafs. Senare på kvällen skjutsade jag tillbaka dem. Jag blev lite nervös för på andra sidan vägen var det två polisbilar som hade stoppat tre personbilar. Jag var rädd att bli stoppad när jag for ensam hem på tillbakavägen. Jag hade visserligen inget att dölja men det vore ändå nervöst att hamna i en poliskontroll. Jag har inte ens hämtat ut mitt körkort ännu utan jag har bara ett intyg. Egentligen vore det ganska kul att bli stoppad, jag gillar poliser, men jag blev ändå lättad när jag såg att de inte stod kvar när jag for hem.

Sent på kvällen kom Elina hem till mig. Hon var inte så länge utan vi åkte till Boden. Nu var det nämligen dags att agera fyllechaffis igen. Vi for till Western farm och hämtade ett gäng med Elinas mammas arbetskompisar. Jag hoppade ur bilen och in i en annan för vi körde tillbaka i varsin bil med fullproppade bilar. Det var en kille i min bil som var väldigt angelägen att jag skulle köra fort, han hade bråttom till krogen i Luleå. Jag stod mot grupptrycket och körde snarare långsamt. Det är så mycket fartkameror mellan Boden och Luleå. När jag hade släppt av alla på olika ställen i Luleå kom Elina till mitt sista stopp. Där hämtade hon mig och skjutsade hem mig. Sedan avslutades vårt pass som “taxichaffisar” för en kväll.

Internet är verkligen astråkigt just nu. Det finns inget att göra, varken läsa eller skriva. Möjligtvis kan man ju läsa om kraschen med Jas i Norrbotten, eller att taket lossnar på Kulturens Hus i Luleå när Markus Fagervall spelar, men det tar inte så länge.

Idag har jag sovit, fikat och nästan blivit kvävd av grannarna. Jag sov till klockan elva idag. Några timmar senare åkte jag in till stan och träffade Elina som hade haft idrott. Vi gick till Åhléns och fikade. Chokladtårta som vi brukar äta fanns inte så det blev lyxmuffins istället, gott men maffigt. Det var chokladmuffins med grädde och jordgubbar. Vi satt ganska länge där och skvallrade, skrattade och spanade in folk. Eller, det var snarare folk som spanade in oss. Vi hade ganska roligt åt tre killar som också satt och fikade och som  glodde på oss helt mycket. Vi började fundera om de kände igen oss från någonting, eller vad det var.

Strax innan fyra for vi båda hem. När jag öppnade dörren till lägenheten möttes jag av en stickande lukt. Jag sprang runt i hela lägenheten och funderade över vad det var som luktade. Jag började fundera på om jag hade någon gammal hårfärgsförpackning som hade exploderat, men så var inte fallet. Efter ett tag kunde jag konstatera att det inte var från min lägenhet det stank, utan förmodligen från någon av grannarna som målar om eller liknande. Jag small av på soffan och undrade om jag skulle bli förgiftad, men jag vaknade igen som ni ser.

En skoldag kvar sen är det helg, det ska bli skönt. Sandra har redan fått helg eftersom att hon inte har några lektioner på fredagar. Jag har en lektion imorgon och det är idrott och då är det jag som ska leda lektionen. Det blir så klart gymnastik.

Min mamma hade varit och läst på bloggen. Hon tycker att det verkar som att vi har haft ett tråkigt lov. Det kanske är bra att ha tråkigt ibland, speciellt med tanke på allt vi har varit med om den senaste tiden.

Idag har vi i alla fall haft roligt för idag har vi varit med varandra. Vi hade visserligen inte samma kurs, men vi kunde prata av oss ändå. Vi började nya kurser idag. Jag har mediekommunikation B och Elina läser fotokommunikation C. På MDK´n lär vi oss marknadsföring, det är ganska intressant för man får tänka efter hur reklam påverkar oss. Min lärare sa en ganska kul sak, som jag inte har tänkt på. Det finns schampon för allt, utom för smutsigt hår. Det finns schampon för färgat, blonderat, slitet, permanentat, rakt och fett hår, men att få tag i schampo för smutsigt hår, det är svårare.

Lite kort om vad jag har gjort under lovet. Jag har varit i stugan i Kattuvuoma som ligger på andra sidan torneträsk. Det är så härligt att åka upp dit och bara vara där och ta det lugnt. Ja i alla fall på vintern när det inte finns massa mygg. Man blir så lugn när man är där. Det finns ingen dator och man orkar inte ens titta på tv eftersom att den är svartvit. I fem dagar har vi varit ute från kl 10.00 till 20.00 och bara åkt skoter, pimplat, solat och grillat. åh så härligt. Sedan får jag inte glömma vattnet som vi brukar hämta från sjön och dricka. Det är bara hur gott som helst.

Ojdå, så här dåliga på att blogga har vi nog aldrig varit. Men jag känner inte ett dugg ångest för det. Ibland har man bara inte tid, lust eller ork till att synas på nätet. Vi har ju dessutom haft påsklov senaste veckan. Jag har varit i Porjus sen i tisdags och gjort ingenting. Jag har väl dragit en ragg med bilen då och då, men det blir ganska tröttsamt att fara samma runda tio gånger i Porjus. En sväng till Gällivare och Malmberget hann jag också med. Jag hälsade på min farmor och farfar som tyckte att tiden hade gått fort för att jag nu helt plötsligt har körkort.

Jag kom tillbaka till Luleå igår kväll. Jag stod inte ut att vara i Porjus nå längre, faktiskt. Det var så mycket snö, snö, snö överallt. Jag for tillbaka till sommaren istället. Det kändes nästan så när jag anlände med bussen igår och det var varmt och soligt, trots att klockan var åtta på kvällen.

Det slog mig att detta var vårt sista lov. På gymnasienivå åtminstone. Vad som händer i framtiden vet man ju inte, vad det blir för skola då. Men då ska man väl jobba på loven också. Det är inte länge kvar nu till den stora dagen. Studenten. Mindre än två månader och det är med blandade känslor vi ser fram emot den.

Märks det? Elina är i fjällen, Sandra är och raggar. På återseende inom kort.

Så där, nu är jag i Porjus och har varit ute och premiärkört och spelat melodifestivalskivorna. Det kändes faktiskt inte så konstigt som jag hade trott att sitta ensam i bilen. Det kanske har att göra med att jag inte har kört så mycket privat i Porjus på senaste tiden. Nu är jag bara van med körläraren. Att köra i Luleå känns nog mer skumt.

Det märks att ryktet går fort i byn. Jag fick en bil bakom mig när jag for från sporthallsvägen. När jag stannade för att titta om det kom någon bil när jag skulle ut på huvudleden, då gasade han om mig och körde iväg i full fart. Det hade han knappast gjort om det var mamma eller Josse som satt bakom ratten. Jag kände mig lockad att ta upp kampen, men det är väl inte att rekommendera första självständiga bilturen, dessutom har vi kassa däck på bilen. Plus att det är så grymt mycket snö i Porjus. Och det kommer mer! Det snöar nu och vägarna var nästan igensnöade så jag vågade inte fara var som helst utan jag körde samma runda några gånger.

Anledningen till att jag inte for till Norge var förresten mycket på grund av uppkörningen. Men det ville jag ju inte skriva här. Jag skrev att jag inte ville fara fram och tillbaka som en boomerang. Om jag hade åkt till Norge hade jag först varit tvungen att fara till Porjus och dagen efter till Norge. På måndagen hade vi då åkt hem och jag hade varit tvungen att stanna i Gällivare för att ta tåget till Luleå. Inte så kul när man redan har åkt 50 mil och speciellt inte när man har uppkörning dagen efter. Då hade jag kört upp idag bara för att sedan åka tillbaka till Porjus igen. Det hade blivit jobbigt.

Nu stannade jag ju i Luleå till idag och det var lika bra det. De senaste dagarna har varit ganska omtumlande och det är knappt att jag har fattat att vi har påsklov nu, för det har vi tydligen.

Under de senaste månaderna har jag träffat en kille ganska ofta och regelbundet. Idag var det bara inse att det är slut. Nu kommer vi typ aldrig mer att träffas, om vi inte stöter på varandra på stan förstås. Jag pratar om min körlärare. Från och med nu behöver jag inte boka några fler körlektioner med honom. Idag tog jag nämligen körkort.

Det var en nervpers. Jag var inte särskilt nervös, men jäkligt orolig. Det kändes som att allt som kunde gå fel gick fel. Jag har haft världens sämsta uppladdning kan man säga, både fysiskt och psykiskt. Sömn och mat har varit en bristvara de senaste dagarna. När min körlärares bror dessutom ringde igår anade jag problem. Det visade sig nämligen att min körlärare är sjuk. Han kunde alltså varken ha en körlektion med mig innan uppkörningen och inte heller följa mig till Vägverket. “Det kan ju vara bra att få prova på att ha en främling i bilen innan uppkörningen” sa min körlärares bror eftersom jag skulle köra med honom istället. Jo, visst. Det lät ju rimligt, men det skulle inte bli så bra uppladdning som man kunde tro.

Imorse kom jag till körskolan tjugo minuter innan min körlektion. Jag träffade körläraren för dagen och han avbokade en körning som jag hade bokat nästa vecka. “Nu ska du ju ta körkort idag så du behöver inte den”. Han pratade hela tiden som att det var självklart att jag skulle klara det. Men det tyckte inte jag. Långt ifrån.

Vi gick ut till bilen och jag körde halva säkerhetskontrollen. Sen babblade körläraren helt länge och jag började bli lite orolig för jag ville ju ut och köra, inte sitta och lyssna på honom. Det var ju ändå inte som att något direkt gick in i hjärnan. Till slut fick jag äntligen börja köra men då blev jag bara irriterad. Efter varje övning var jag tvungen att stanna i typ tio minuter för att han skulle berätta vad jag hade gjort för fel. När han pratade satt jag bara och tänkte på hur sur jag var över att jag inte fick köra en självständig körning och få lite bilvana i kroppen.

Jag hann inte många övningar innan det var dags att bege sig till Vägverket. Jag hälsade på min provförrättare och satte mig i förarstolen. Som säkerhetskontroll behövde jag bara testa styr- och bromsservon. Det var snabbt avklarat och jag backade ut från parkeringen. Provförrättaren började prata lite smått om Porjus och om hur det är att gå skola här i Luleå. Jag försökte svara utförligt, ja så utförligt som det gick att göra när man har i bakhuvudet att detta är en uppkörning. Jag fick direktiv över var jag skulle köra och jag tog mig dit. Men. Jag gjorde en ganska grov miss i en rondell. Jag skakade snabbt av mig det och tänkte inte på det efteråt, så som jag har hört att man ska göra. Jag körde i drygt en halvtimme och jag tyckte att allt gick ganska halvdant. När vi var tillbaka på parkeringen vid Vägverket, då blev jag nervös. Känslan jag hade var inte bra. När han började prata blev det bara värre. Han lät så allvarlig när han frågade hur jag tyckte att körningen hade gått. Jag svarade att den hade gått så där.

- Är det något speciellt du tänker på?

- Hm, inte vad jag kan komma på nu, sa jag för det var tomt i huvudet.

- Var det något speciellt där vid Storheden?

- Ja, det var väl den där rondellen, kom jag då på.

- Precis, svarade han och berättade om missen jag hade gjort.

Nu är det kört, tänkte jag.

- Men, du löste det på ett så bra sätt att jag tänker godkänna dig ändå.

- Åh, tack, svarade jag och kände snarare lättnad än glädje.

Jag fick mitt intyg och kunde stoltsera med det inför körläraren. Jag fick skjuts en bit med honom tillbaka in i stan. När jag hade hoppat ut och tackat så mycket ringde jag mamma.

- Jag klarade det!

Därefter informerade jag så klart Elina. Nu får ni passa er nu när vi båda har körkort och kan fara och ränna runt i bilar. Vi tog det dessutom båda två på första försöken, både när det gäller teorin och körningen.

Tigare sa jag att jag skulle ta körkortet samtidigt som jag fyller år. Alltså dagarna kring min födelsedag. Det blev inte riktigt så utan drygt tre månader efter min 18-års dag. Det finns tydligen sådant som heter väntetider och tjafs. Jag hade knappt börjat köra i december. Men vad gör det, nu har jag det efterlängtade körkortet. Ett stort tack till min körlärare Niklas som har varit superduperbra på att lära ut!

(Och nu verkar det som att alla jag känner läser denna blogg. Ni som känner min farmor och farfar behöver inte säga något till dem. om de nu inte redan vet det. Antingen säger jag det själv eller så överraskar jag dem genom att bara dyka upp ensam med bil;)

Sandra!! Grattis till Körkortet!! Såå himla kul. Nu har vi båda tagit det, duktigt av oss. Ja nu är det bara att bränna våran bil cd och sen ut och ragga. Haha!! Åh såå kul!! Kör försiktigt!

Vi har varit ute och härjat igår igen. Gårdagen började på Brändön i en stuga med folk i väldigt varierande åldrar. Vi grillade korv, åkte skoter, kastade pil och snackade och hade det trevligt. På kvällen åkte vi in till stan till nattklubben Cleo. Vi hade aldrig tidigare varit där, och det var fint. Som vanligt hamnade vi på flera vimmelbilder. Av någon anledning hamnar vi hela tiden på dessa vimmelbilder när vi är ute. När vi var ute på Brasseriet senast blev vi förevigade på innankrogen.se, brasseriet.net och dessutom i Lules annonstidning.