- Är det här vad jag tror att det är? frågade vår chaufför när vi satt i limon på väg hem och visade honom saken på bilden ovan.

- Nej, det är det inte, svarade vi. Även om man kan tro det.

Vår utekväll hade börjat några timmar tidigare i ovan nämnda taxilimo. Antalet gånger vi åkt med detta taxibolag, och speciellt med samma chaufför har blivit så många gånger att vi knappast kan räkna det på fingrarna. Igår kväll var inget undantag då vi klev in i taxin med vår chaffis bakom ratten hemma hos Elina.

- Hur har ni haft det i Stockholm? frågade han.

Vi svarade så klart att vi hade haft det jättebra och att det hade varit såå kul, eller något i den stilen. Han hade läst en av våra artiklar, även om han inte var särskilt insatt i Melodifestivalen och när vi frågade om han hade sett finalen skrattade han bara och svarade att det hade han inte gjort. Inte hade han några schlagerlåtar i bilen heller så han tyckte att vi skulle göra en skiva åt honom. Kanske bäst det.

- Vi har förfestat med Oboy, sa vi och han skrattade åt vårt något udda förfestalternativ.

- Med Minttu i eller?

- Nä, inte ens det, svarade vi. Om vi är väldigt fnittriga är det för att vi är nyktra.

Vid entrén till Brasseriet sa vi tillfälligt hejdå till vår chaufför och gick till porten. Vi blev mött av några vakter som vanligt och blev genast förvånad när en av dem började prata och han var hur trevlig som helst. Brasseriets vakter brukar vara ganska torra och tråkiga men inte denna. Vi var väldigt angelägna över vår gratissak som vi hade läst att man skulle få om man var bland de 100 första. Som ni kanske har märkt gillar vi gratissaker och bara därför for vi ganska tidigt till Brasseriet.

- Är vi bland de 100 första? frågade Elina vakten.

- Hurså? frågade vakten undrande.

- Ja, men skulle inte de få en present eller nå?

- Ni får dem sen, tyvärr, svarade han.

- Va får vi ett gevär? frågade Elina förvånat men fick inget svar. Sa han verkligen gevär? vände sig Elina och frågade Sandra.

- Nä, han sa nog tyvärr, svarade Sandra.

Vakten räckte oss två lappar. En av dem skulle vi lämna in när vi skulle gå hem, för att då få vår gratissak. Den andra var en drinkkupong så att vi kunde köpa billiga bacardidrinkar.

- Ska du ha våra leg? frågade Elina.

- Nä, svarade vakten. Jag tror inte att det behövs, fortsatte han och vi blev en aning förvånade.

Vi gick in och skulle betala entrén men där krånglade allt. Elina hade bara en femhundring och den ville de inte så gärna ta emot så Sandra skulle betala med sitt kort för båda två istället. Då krånglade kortet och det gick inte att betala med det. Det slutade i alla fall med att Sandra hade kontanter som räckte till entréavgiften. Bara för att det krånglade fick vi två drinkkuponger till av vakten och vi tackade och bockade.

Vi gick till baren på övervåningen och frågade bartendern vad vi skulle göra med dessa kuponger.

- Ni kan rulla ihop dem och röka hasch. Det är ett alternativ, eller så kan ni använda dem som bokmärke, svarade han och vi skrattade. Kupongerna gäller endast i bacardibaren, fick vi sedan ur honom.

Vi gick till den mobila bacardibaren för att utnyttja våra kuponger men det behövdes inte. Genast blev vi bjudna på drinkar av en svensktalande italienare som tyckte att det var viktigt att berätta att han var född i Tyskland. Vi tackade så mycket och satte oss i ett bord med honom och hans kompis. Vi blev inte där så länge innan vi gick till dansgolvet. Musiken sög och vi gick snabbt därifrån. Vi sa till en av våra kompisar att hon skulle önska schlager, vilket hon gjorde.

- Det kommer snart, ljög DJ´n.

Vi lämnade dansgolvet och minglade runt lite. Alla var så trevliga med oss. Lite för trevliga, vi fick drinkbiljetter och drinkkuponger från var och varannan person.

- Här kommer de två snyggaste på stället, sa en kille till oss och det utser vi till kvällens bästa komplimang.

När vi blev spylessa på musiken gick vi och önskade The Ark.

- Vi har inte det, svarade DJ´n men lovade annan schlagermusik.

Äntligen och till slut fick vi vår schlagerdos. Hela fyra schlagerlåtar på rad kom det. Vi gick inte upp på dansplatån, nä, vi gick på scenen istället för där fick vi dansa ostört. Några “snubbelsteg” till Cara Mia blev det, och andra dansmoves till Värsta Schlagern, Live Forever och Alla flickor. Därefter återgick musiken till sånt som vi inte lyssnar på, än mindre dansar till, och vi lämnade scenen. När vi kom ner fick vi beröm från en kille för vår dans.

- Har vi valt fel bransch? skojade vi.

Som tidigare nämnt fick vi en hel del drinkbiljetter. Vi gick till bacardibaren och handlade för några av dem, bara för att senare ge bort drinkarna. Vi ville inte ha dem och gladde några killar istället. En av drinkarna gav vi till killen som hade berömt vår dans. Han ville sedan i sin tur bjuda oss på någonting från den vanliga baren, men vi tackade nej. Vi varken kunde eller ville dricka allt vi blev bjudna på under kvällen. Vi gick till en av bacardikillarna som var med och ordnade bacarditurnén och som vi hade snackat med tidigare då han hade gett oss varsin drinkbiljett.

- Vad ska vi göra med de här? frågade vi honom och visade våra drinkkuponger.

- Spara som minne? svarade han.

- Men så här många ska vi väl inte spara? sa vi och tog fram alla kuponger.

- Hur har ni fått så där MÅNGA?

- Folk har gett dem till oss, svarade vi.

Vi stoppade ner kupongerna i fickorna och begav oss mot garderoben för att hämta våra jackor. Där fick vi även vår gratissak som ni såg på bild högst upp i detta inlägg. Donken nästa, blev det som vanligt. Vi köpte varsin hamburgare och åt upp dem. Vi gick från bordet och satte oss vid ett fönster istället. På Donken brukar det alltid vara samma vakter på nätterna. En av dem log och tittade ganska mycket på Sandra på hennes väldigt rosa kläder förra gången vi var ut, men han brukar inte säga något. Inatt glodde han också på oss, men inte på kläderna utan på det vi hade i händerna, våra gratissaker.

- Asså, det är inte vad du tror att det är, sa Elina till honom när vi såg att han tittade och skrattade.

Han var inte helt övertygad och skämtade lite om vår något underliga sak.

Vi ringde efter taxi men hade svårigheter att komma fram. Vi kom bara till ett gammalt telefonsvar. Efter några försök beslutade vi oss för att ringa till ett mobilnummer som vi har. Det var tydligen till vår chaffis privata mobil, fick vi veta senare. Men vad gjorde det, vi kom fram i alla fall och kunde be han hämta oss. Några minuter senare hoppade vi in i limon igen. Vi hade tidigare berättat för honom att vi skulle få varsin gratissak om vi var bland de hundra första. Sandra sträckte fram sin sak.

- Titta, det här var presenten vi fick.

- Är det här vad jag tror att det är? frågade han.

- Nej, det är det inte, svarade vi. Även om man kan tro det. Det är en limekrossare! avslöjade vi och berättade om produkten från Bacardi.

Vi älskar gratissaker, och denna väckte en hel del konstiga, men roliga funderingar hos folk.