Under de senaste månaderna har jag träffat en kille ganska ofta och regelbundet. Idag var det bara inse att det är slut. Nu kommer vi typ aldrig mer att träffas, om vi inte stöter på varandra på stan förstås. Jag pratar om min körlärare. Från och med nu behöver jag inte boka några fler körlektioner med honom. Idag tog jag nämligen körkort.

Det var en nervpers. Jag var inte särskilt nervös, men jäkligt orolig. Det kändes som att allt som kunde gå fel gick fel. Jag har haft världens sämsta uppladdning kan man säga, både fysiskt och psykiskt. Sömn och mat har varit en bristvara de senaste dagarna. När min körlärares bror dessutom ringde igår anade jag problem. Det visade sig nämligen att min körlärare är sjuk. Han kunde alltså varken ha en körlektion med mig innan uppkörningen och inte heller följa mig till Vägverket. “Det kan ju vara bra att få prova på att ha en främling i bilen innan uppkörningen” sa min körlärares bror eftersom jag skulle köra med honom istället. Jo, visst. Det lät ju rimligt, men det skulle inte bli så bra uppladdning som man kunde tro.

Imorse kom jag till körskolan tjugo minuter innan min körlektion. Jag träffade körläraren för dagen och han avbokade en körning som jag hade bokat nästa vecka. “Nu ska du ju ta körkort idag så du behöver inte den”. Han pratade hela tiden som att det var självklart att jag skulle klara det. Men det tyckte inte jag. Långt ifrån.

Vi gick ut till bilen och jag körde halva säkerhetskontrollen. Sen babblade körläraren helt länge och jag började bli lite orolig för jag ville ju ut och köra, inte sitta och lyssna på honom. Det var ju ändå inte som att något direkt gick in i hjärnan. Till slut fick jag äntligen börja köra men då blev jag bara irriterad. Efter varje övning var jag tvungen att stanna i typ tio minuter för att han skulle berätta vad jag hade gjort för fel. När han pratade satt jag bara och tänkte på hur sur jag var över att jag inte fick köra en självständig körning och få lite bilvana i kroppen.

Jag hann inte många övningar innan det var dags att bege sig till Vägverket. Jag hälsade på min provförrättare och satte mig i förarstolen. Som säkerhetskontroll behövde jag bara testa styr- och bromsservon. Det var snabbt avklarat och jag backade ut från parkeringen. Provförrättaren började prata lite smått om Porjus och om hur det är att gå skola här i Luleå. Jag försökte svara utförligt, ja så utförligt som det gick att göra när man har i bakhuvudet att detta är en uppkörning. Jag fick direktiv över var jag skulle köra och jag tog mig dit. Men. Jag gjorde en ganska grov miss i en rondell. Jag skakade snabbt av mig det och tänkte inte på det efteråt, så som jag har hört att man ska göra. Jag körde i drygt en halvtimme och jag tyckte att allt gick ganska halvdant. När vi var tillbaka på parkeringen vid Vägverket, då blev jag nervös. Känslan jag hade var inte bra. När han började prata blev det bara värre. Han lät så allvarlig när han frågade hur jag tyckte att körningen hade gått. Jag svarade att den hade gått så där.

- Är det något speciellt du tänker på?

- Hm, inte vad jag kan komma på nu, sa jag för det var tomt i huvudet.

- Var det något speciellt där vid Storheden?

- Ja, det var väl den där rondellen, kom jag då på.

- Precis, svarade han och berättade om missen jag hade gjort.

Nu är det kört, tänkte jag.

- Men, du löste det på ett så bra sätt att jag tänker godkänna dig ändå.

- Åh, tack, svarade jag och kände snarare lättnad än glädje.

Jag fick mitt intyg och kunde stoltsera med det inför körläraren. Jag fick skjuts en bit med honom tillbaka in i stan. När jag hade hoppat ut och tackat så mycket ringde jag mamma.

- Jag klarade det!

Därefter informerade jag så klart Elina. Nu får ni passa er nu när vi båda har körkort och kan fara och ränna runt i bilar. Vi tog det dessutom båda två på första försöken, både när det gäller teorin och körningen.

Tigare sa jag att jag skulle ta körkortet samtidigt som jag fyller år. Alltså dagarna kring min födelsedag. Det blev inte riktigt så utan drygt tre månader efter min 18-års dag. Det finns tydligen sådant som heter väntetider och tjafs. Jag hade knappt börjat köra i december. Men vad gör det, nu har jag det efterlängtade körkortet. Ett stort tack till min körlärare Niklas som har varit superduperbra på att lära ut!

(Och nu verkar det som att alla jag känner läser denna blogg. Ni som känner min farmor och farfar behöver inte säga något till dem. om de nu inte redan vet det. Antingen säger jag det själv eller så överraskar jag dem genom att bara dyka upp ensam med bil;)