Vi har lyssnat på Björn Rosenström tillsammans sedan sommaren 2005. Rosenström är känd för sina texter, inte för hur han ser ut. Av någon anledning har vi och våra kompisar fått för oss att det är en gammal gubbe som sjunger. Så är inte fallet. Det kunde vi konstatera efter att vi hade sökt efter bilder på han, men framför allt kunde vi konstatera det efter att vi hade sett honom live igår. Björn är 36 år och ser till och med bra ut…

Som sig bör började vår kväll hos Elina och denna gång med chokladtårta. Vid tio på kvällen var det dags att bege sig in till stan. Vi ville vara i tid. Vi ringde Danne the limo driver för att beställa dit honom. “Jag är i Råneå så jag är tillbaka först om 40-50 minuter” fick vi till svars. Vi hade inte tid att vänta. “Kan du skicka karaokelimon då?” frågade vi och några minuter senare rullade den in på gården. Det gick ju faktiskt ganska bra det också, numera är vi även bekant med karaokechauffören med tanke på att vi har varit på fest med hela deras taxibolag. Vi hade med oss en skiva och bad honom spela nummer fyra - Het. En stund senare hoppade vi ut vid Brasseriet med varsin godisklubba i handen.

Kön var ganska lång och det var i princip bara killar. Men vad gjorde det, vi blev kompis med några och stämde ut i sång á la Rosenström. Vi fick vänta ganska länge. De släppte inte inte in någon då bandet höll på att repa där inne. När dörrarna öppnades var vi två av de lyckliga som fick varsin skiva med Björn Rosenström. Det fanns inte så många gratisex men vi hade fått gå förbi hela kön eftersom vi hade förköp.

Vi fick veta att han skulle börja spela vid tolv. Vi ställde oss därför strax innan tolv vid kravallstaketet vid scenen. Just då visste vi inte att vi skulle få stå där lääänge…och hade vi vetat det hade vi inte gått dit så tidigt. Vi skulle nämligen få nog av det där jäkla kravallstaketet innan kvällen var slut. Bredvid oss stod folk och dansade men vi envisades med att stå kvar och vänta. Vi var fast beslutna om att vi skulle stå längst fram.

Först vid två-tiden kom Rosenström och “Det jävla bandet” upp på scen. De ägde redan från början och nu var det bra att stå längst fram då Björn och bandmedlemmarna sjöng och spelade till oss då och då. Det som inte var bra med att stå längst fram var att vi hade hela Brasseriet upptryckta bakom oss. Vi hade vakter bredvid oss som fick komma till undsättning då och då. Vid en tidpunkt var det så mycket tryck att Sandra låg dubbelvikt över staketet. “Går det bra?” kom vakten fram och frågade. “Jorå” svarade Sandra med andan i halsen och vägrade gå från förstaplatsen trots att det var med livet som insats.

Björn Rosenström drog igenom alla hitar som till exempel Raggarrock (Pojkarna som busar), Flourtanten, Muffins och Värdelös. Både Björn och bandet var asbra live. Att de dessutom var bra på att flirta med publiken och oss var ju ett stort plus även om det kändes lite ironiskt att stå och sjunga till varandra att “det stod att du var snygg men du var ful” eller “glöm inte bort att du är värdelös”. Basisten, som även är Björns bror, gav bort en öl till publiken. Det var ju trevligt, förutom att den skummade och Sandra fick öl på sig. Basisten pekade då på Sandra och menade att det var hon som skulle få ölen som kompensation för det. Detta var anledningen till att vi gick runt med en tom ölflaska hela natten.

De slutade spela men blev inropade med ett “en gång till”. Det blev låten Gunilla och sen kom den. Låten med stort L. Vår låt. Het. Vi gjorde vårt bästa att sjunga och hoppa till låten, även om det är svårt när man är intryckt mot ett staket. I låten sjunger han “ta hand om mig när jag faller, jag ramlar omkull” och passande nog stod vi just då och höll på att ramla över staketet. Låten avslutades och vi kunde konstatera att vi nu har nya minnen till Het, och att det hade varit värt att stå och vänta i flera timmar. Det var dessutom värt att stå längst fram, även om man så här dagen efter känner sig en aningen misshandlad med diverse blåmärken formade av ett kravallstaket.

Efteråt gick vi för att få Björns autograf. “Kan du signera den här?” frågade Sandra och höll fram ölflaskan. “Visst” svarade han och tog flaskan och drack från den och gav sedan tillbaka den. “Nej, kan du signera den”, sa Sandra igen och numera har vi inte bara en ölflaska med dna från både Björn och hans bror utan den är även signerad.

Vi gick och ställde oss lite vid sidan av Rosenström för att vänta på hans bror basisten. En kille som stod där tittade på Elina och sa “Hej!”. Elina tittade konstigt på han och hälsade artigt tillbaka. “Vem är det?” frågade Elina Sandra. “Men det är ju trummisen!” svarade Sandra. Björn och gänget gick till ett personalutrymme på Brasseriet och vi gick till garderoben och hämtade våra kläder. Vakterna hade visserligen varit våra räddare i nöden denna kväll, men nu körde de ut oss eftersom klockan var över tre. Vi ringde till vår chaffis. “Kan du hämta oss nu då?” frågade Sandra. “Nu är jag i Boden”, svarade han. Han var på väg därifrån så vi bestämde att han skulle hämta oss på Donken när han kom.

Vi stod kvar utanför Brasseriet. Björn Rosenström och bandet kom ut. De stod och väntade på en taxi. Efter ett tag kom trummisen fram till oss. “Jag måste bara få fråga, varför är du så rosa?” sa han till Sandra. Sandra kom med den enkla förklaringen att hon gillar rosa. “Har ni sett henne?” ropade han till resten av gänget eftersom han var så fascinerad över den rosa klädseln. Han tyckte att det var stor kontrast mellan oss två då Elina var svartklädd. Vi pratade ganska länge med trummisen, som även han är bror till Björn. Han tyckte att resten av bandet var tråkiga för de ville hem och sova, själv var han sugen på efterfest men vi hade inte så mycket att bjuda på i Luleå då det enda stället som var öppet var hamburgerestaurangerna.

Deras taxi var ganska sen. “Ni kan få åka limousin med oss om ni vill” sa vi och berättade att den var på väg. Han tyckte att det var en bra idé, men de hade också redan beställt en taxi. Om vår kom före kunde de åka med den. Tyvärr befann sig vår tre mil bort, men vi ringde ändå till vår chaffis och sa att han skulle komma till Brasseriet, för vi var ju inte på Donken som vi hade sagt. Efter ett tag började trummisen fundera över om vi hade fantiserat ihop den där limon. Det hade vi ju inte och berättade halva vår limohistoria.

En tråkig taxi från Luleå taxi rullade in på hamnplanen utanför Brasseriet och Rosenström och gänget tog farväl. Vi stannade vid Brass för att vänta på vår skjuts. Det kom fram ett gäng och ville absolut att vi skulle med på efterfest. Vi kom med hundra bortförklaringar, vi hade inte lust att festa vidare. Vår chaffis kom dessutom och vi hoppade in i bilen. Det kändes riktigt skumt att åka limo när det var ljust ute, för det var precis det det var. Vid fyra kom vi hem och då var vi rikare på nya minnen -och blåmärken.