Anna Book hade väldigt svårt att slita ögonen från Sebastian på välkomstfesten till melodifestivalfinalen. Någon puss fick hon i alla fall inte.

Jag har nyinflyttade grannar till vänster om min lägenhet. Det är väldigt bra insyn i deras lägenhet och det brukar vara svårt att inte titta in med tanke på att rampen till porten går förbi deras jättefönster. Jag känner inte dessa grannar, jag vet inte ens vem av dem som bor där för det brukar vara ganska mycket folk. Inatt när jag just tog farväl av vår limochaffis såg jag att det stod massa killar i fönstret.

- Oj, kolla där står mina grannar och moonar, sa jag. Vilka trevliga grannar jag har.

Alltid lika trevligt att bli lite personligare med sina grannar. Eller? Nåja, vi var i alla fall ut igår, jag och Elina. Vi skulle på Grace. Vi skulle. Det började med att vi åkte taxi till en förfest där vi träffade några kompisar. Det var väl inte en överdriven kul förfest, det var grupperingar och alla som var kompisar med varandra satt i egna bord och så även vi. Vid halv elva gick jag, Elina och två av våra kompisar till bussen och åkte in till stan. Vi gick till Grace, bara för att mötas av en enorm kö. Det var inte bara en kö, utan två. En för förköp och en utan. Kön som var för dem utan förköp var jättelång och tyvärr var vi tvungna att ställa oss i den. Förköpen var slut när vi skulle ha dem tidigare i veckan. Vi ställde oss i kön, och där stod vi, packade som sillar och kom ingenstans. Den rörde sig knappt, på en halvtimme hade vi bara kommit några meter. När det hade gått en timme hade vi förflyttat oss en del men då kom vakten och sa.

- Alla de som står i förköpskön kommer att få gå före er. Det kommer att ta tid innan ni kommer in.

Just efter spydde en som stod bredvid mig, som tur var inte på mig. Då hade våra två kompisar beslutat sig att det inte var någon idé att stå kvar i kön. Efter spyan kände jag likadant. Dessutom stod jag intryckt mot ett kravallstaket och kunde knappt andas. Jag kände att jag inte ville att mitt liv skulle sluta i en nattklubbskö, så jag trängde mig ut ur kön och fick med mig Elina. Tillsammans med våra polare gick vi för att se om O´learys var öppet, men där var det mörkt. Vi gick in till krogen bredvid och där var det bara 50+. Vi satte oss vid ett bord och tittade på alla galningar. De hade en sångare där, som körde lite country och skit.

- Schlager! ropade vi från vårt bord.

- Jag spelar inte nån jävla schlager, fick vi till svars.

Vi fick rocka loss till Jag vill vara din Margareta . Efter en inte alltför lång stund drog vi från stället och gick till gamla hederliga Donken istället. Vi satt där och pratade och kunde konstatera att kvällen inte hade varit så lyckad. Vi hade ju sett fram emot Grace som bara har öppet på högtider och sommaren. När klockan var omkring två beslutade vi oss för att fara hem. Jag och Elina ringde vår taxichaufför.

- Hur är det? frågade han när vi hoppade in i mittensätet av bilen.

- Inte så bra.

- Vadårå?

- Det har varit en sugig kväll, sa vi och berättade om vad som hade hänt, eller snarare inte hänt.

Igår jobbade vi med väggtidningen på skolan. Jag och Elina skulle skriva en artikel om hur hälsan påverkas av vädret. Vi började med att gå på stan för att att fråga folk. Till en början gick det inte så bra. Personerna fick syn på Elinas kamera och var borta innan vi hade hunnit avsluta meningen. Det löste sig till slut då det var några som ställde upp.

Sen skulle vi ringa en läkare för att höra om vädret har någon påverkan på hälsan. Vi började med att ringa till Sunderby sjukhus. Det är ett jäkligt stort sjukhus, men tydligen hade de ingen som kunde besvara frågan. Vi ringde till en vårdcentral istället och där det gick det bättre. På eftermiddagen fixade vi vår sida i Indesign och sen kunde vi sluta.

Idag hade vi muntliga nationella prov i svenska. Man skulle prata om något modernt, och gissa vad vi pratade om? Ett modernt tv-program som har växt mycket genom åren och som pågår i sex veckor. Melodifestivalen förstås. Det var faktiskt inte vi som kom på ämnet, nä det var vår lärare som föreslog det och vi tackade inte direkt nej. Hon tyckte dessutom att vi kunde göra det tillsammans. På tio minuter skulle vi prata om sådant som hade hänt på över 90 fullspäckade timmar under vår melodifestivalresa. Det gick bra, även om vi inte kunde gå in så grundligt på saker. Vi berättade så klart om vinincidenten med halva The Ark, det är nog väldigt få nu som har gått miste om att vi spillde vin på dem. Det har bara stått i NSD, vi har berättat om det här på bloggen och Göteborgs-Posten har skrivit om det.

Egentligen borde jag vara i Norge nu. Det är jag inte. Jag orkade inte följa med. Dels för att jag har rest så mycket de senaste veckorna, men dessutom ids jag inte fara som en boomerang fram och tillbaka under lovet till massa olika ställen.

Från och med idag bor jag helt ensam i min lägenhet. “Det har du ju alltid gjort”, kanske en del tänker. Men jag har faktiskt haft sällskap, av två små grisar, eller marsvin rättare sagt. Nu finns inte min Alfonz och min Azterix här nå mer. Idag fick de flytta till en uppfödare här i stan. Det känns faktiskt bra. Det var ju förstås tråkigt att ta farväl av dem. Jag har ändå haft dem i två och ett halvt år och blivit väldigt fäst vid dem, men det var för deras eget bästa. Så som jag flänger runt nu för tiden, och inte minst så som jag kommer att göra i framtiden, passar det inte att ha två marsvin som behöver omvårdnad.

Hejdå grisarna! Hoppas att ni får ett bra liv, det tror jag att ni gör. De verkade i alla fall trivas redan från början hos uppfödaren. De åt hö och pellets och skuttade runt. Stort tack till Elina också, som agerade chaufför åt mig. Det blir allt lite tomt efter marsvinen. Jag får väl nöja mig med guldfisken Guld men han säger inte så mycket. Inte ett ljud faktiskt. Han ropar inte efter mat när det prasslar i påsar, när jag säger just ”Maaaat!” eller när jag gör pussljud. Fast och andra sidan behöver han varken mat, eller syre.

(Innan ni ringer djurskyddsmyndigheterna kan det vara bra att veta att Guld är gjord i något gummiliknande material och är alltså inte en riktig fisk, även om jag gärna vill tro det.)

Jag sitter här och tittar på bilderna från Melodifestivalen som vi tog med våra digitala kompaktkameror. Det slog mig att jag knappt har tittat på dem själv, och att vi har varit grymt dåliga på att skildra resan i bilder här på bloggen. Det ska kompenseras, med start imorgon, jag har faktiskt tänkt att lägga mig tidigt för en gång skull.

- Är det här vad jag tror att det är? frågade vår chaufför när vi satt i limon på väg hem och visade honom saken på bilden ovan.

- Nej, det är det inte, svarade vi. Även om man kan tro det.

Vår utekväll hade börjat några timmar tidigare i ovan nämnda taxilimo. Antalet gånger vi åkt med detta taxibolag, och speciellt med samma chaufför har blivit så många gånger att vi knappast kan räkna det på fingrarna. Igår kväll var inget undantag då vi klev in i taxin med vår chaffis bakom ratten hemma hos Elina.

- Hur har ni haft det i Stockholm? frågade han.

Vi svarade så klart att vi hade haft det jättebra och att det hade varit såå kul, eller något i den stilen. Han hade läst en av våra artiklar, även om han inte var särskilt insatt i Melodifestivalen och när vi frågade om han hade sett finalen skrattade han bara och svarade att det hade han inte gjort. Inte hade han några schlagerlåtar i bilen heller så han tyckte att vi skulle göra en skiva åt honom. Kanske bäst det.

- Vi har förfestat med Oboy, sa vi och han skrattade åt vårt något udda förfestalternativ.

- Med Minttu i eller?

- Nä, inte ens det, svarade vi. Om vi är väldigt fnittriga är det för att vi är nyktra.

Vid entrén till Brasseriet sa vi tillfälligt hejdå till vår chaufför och gick till porten. Vi blev mött av några vakter som vanligt och blev genast förvånad när en av dem började prata och han var hur trevlig som helst. Brasseriets vakter brukar vara ganska torra och tråkiga men inte denna. Vi var väldigt angelägna över vår gratissak som vi hade läst att man skulle få om man var bland de 100 första. Som ni kanske har märkt gillar vi gratissaker och bara därför for vi ganska tidigt till Brasseriet.

- Är vi bland de 100 första? frågade Elina vakten.

- Hurså? frågade vakten undrande.

- Ja, men skulle inte de få en present eller nå?

- Ni får dem sen, tyvärr, svarade han.

- Va får vi ett gevär? frågade Elina förvånat men fick inget svar. Sa han verkligen gevär? vände sig Elina och frågade Sandra.

- Nä, han sa nog tyvärr, svarade Sandra.

Vakten räckte oss två lappar. En av dem skulle vi lämna in när vi skulle gå hem, för att då få vår gratissak. Den andra var en drinkkupong så att vi kunde köpa billiga bacardidrinkar.

- Ska du ha våra leg? frågade Elina.

- Nä, svarade vakten. Jag tror inte att det behövs, fortsatte han och vi blev en aning förvånade.

Vi gick in och skulle betala entrén men där krånglade allt. Elina hade bara en femhundring och den ville de inte så gärna ta emot så Sandra skulle betala med sitt kort för båda två istället. Då krånglade kortet och det gick inte att betala med det. Det slutade i alla fall med att Sandra hade kontanter som räckte till entréavgiften. Bara för att det krånglade fick vi två drinkkuponger till av vakten och vi tackade och bockade.

Vi gick till baren på övervåningen och frågade bartendern vad vi skulle göra med dessa kuponger.

- Ni kan rulla ihop dem och röka hasch. Det är ett alternativ, eller så kan ni använda dem som bokmärke, svarade han och vi skrattade. Kupongerna gäller endast i bacardibaren, fick vi sedan ur honom.

Vi gick till den mobila bacardibaren för att utnyttja våra kuponger men det behövdes inte. Genast blev vi bjudna på drinkar av en svensktalande italienare som tyckte att det var viktigt att berätta att han var född i Tyskland. Vi tackade så mycket och satte oss i ett bord med honom och hans kompis. Vi blev inte där så länge innan vi gick till dansgolvet. Musiken sög och vi gick snabbt därifrån. Vi sa till en av våra kompisar att hon skulle önska schlager, vilket hon gjorde.

- Det kommer snart, ljög DJ´n.

Vi lämnade dansgolvet och minglade runt lite. Alla var så trevliga med oss. Lite för trevliga, vi fick drinkbiljetter och drinkkuponger från var och varannan person.

- Här kommer de två snyggaste på stället, sa en kille till oss och det utser vi till kvällens bästa komplimang.

När vi blev spylessa på musiken gick vi och önskade The Ark.

- Vi har inte det, svarade DJ´n men lovade annan schlagermusik.

Äntligen och till slut fick vi vår schlagerdos. Hela fyra schlagerlåtar på rad kom det. Vi gick inte upp på dansplatån, nä, vi gick på scenen istället för där fick vi dansa ostört. Några “snubbelsteg” till Cara Mia blev det, och andra dansmoves till Värsta Schlagern, Live Forever och Alla flickor. Därefter återgick musiken till sånt som vi inte lyssnar på, än mindre dansar till, och vi lämnade scenen. När vi kom ner fick vi beröm från en kille för vår dans.

- Har vi valt fel bransch? skojade vi.

Som tidigare nämnt fick vi en hel del drinkbiljetter. Vi gick till bacardibaren och handlade för några av dem, bara för att senare ge bort drinkarna. Vi ville inte ha dem och gladde några killar istället. En av drinkarna gav vi till killen som hade berömt vår dans. Han ville sedan i sin tur bjuda oss på någonting från den vanliga baren, men vi tackade nej. Vi varken kunde eller ville dricka allt vi blev bjudna på under kvällen. Vi gick till en av bacardikillarna som var med och ordnade bacarditurnén och som vi hade snackat med tidigare då han hade gett oss varsin drinkbiljett.

- Vad ska vi göra med de här? frågade vi honom och visade våra drinkkuponger.

- Spara som minne? svarade han.

- Men så här många ska vi väl inte spara? sa vi och tog fram alla kuponger.

- Hur har ni fått så där MÅNGA?

- Folk har gett dem till oss, svarade vi.

Vi stoppade ner kupongerna i fickorna och begav oss mot garderoben för att hämta våra jackor. Där fick vi även vår gratissak som ni såg på bild högst upp i detta inlägg. Donken nästa, blev det som vanligt. Vi köpte varsin hamburgare och åt upp dem. Vi gick från bordet och satte oss vid ett fönster istället. På Donken brukar det alltid vara samma vakter på nätterna. En av dem log och tittade ganska mycket på Sandra på hennes väldigt rosa kläder förra gången vi var ut, men han brukar inte säga något. Inatt glodde han också på oss, men inte på kläderna utan på det vi hade i händerna, våra gratissaker.

- Asså, det är inte vad du tror att det är, sa Elina till honom när vi såg att han tittade och skrattade.

Han var inte helt övertygad och skämtade lite om vår något underliga sak.

Vi ringde efter taxi men hade svårigheter att komma fram. Vi kom bara till ett gammalt telefonsvar. Efter några försök beslutade vi oss för att ringa till ett mobilnummer som vi har. Det var tydligen till vår chaffis privata mobil, fick vi veta senare. Men vad gjorde det, vi kom fram i alla fall och kunde be han hämta oss. Några minuter senare hoppade vi in i limon igen. Vi hade tidigare berättat för honom att vi skulle få varsin gratissak om vi var bland de hundra första. Sandra sträckte fram sin sak.

- Titta, det här var presenten vi fick.

- Är det här vad jag tror att det är? frågade han.

- Nej, det är det inte, svarade vi. Även om man kan tro det. Det är en limekrossare! avslöjade vi och berättade om produkten från Bacardi.

Vi älskar gratissaker, och denna väckte en hel del konstiga, men roliga funderingar hos folk. 

Vi har tydligen fått nya läsare till bloggen, fick jag veta idag. Min mamma. Och hennes jobbarkompisar. Igår var jag och Elina ut och imorse ringde min mamma för att höra att jag kom hem säkert. “Du har ju inte skrivit något på hemsidan idag och då blev jag så orolig och var tvungen att ringa”. Att min mamma ens sitter vid datorn är ett under. Hon tillhör de få i Sverige som inte har insett att det inte går att leva utan datorn. Jag fick även veta att hon tipsat sina jobbarkompisar om vår sida.

I helgen har jag ju alltså varit i Luleå och inte gjort några resor längre än någon kilometer vilket känns skönt. Sedan den åttonde februari har det varit fullt upp. Först var jag ju till Åre på VM, sen Stockholm och Melodifestivalen följt av Örebro och Gräv07, lägg dessutom till några resor till Porjus. Påsklovet kommer också att bli ganska hektiskt. Porjus, Norge, Luleå, Porjus. Så ser det ut.

Även om jag och Elina var ut igår har vi inte riktigt legat på latsidan. För Elina blev det inte så mycket sömn, om jag kommer ihåg rätt skulle hon upp vid åtta, och då hade vi kommit hem fyra. Det bar av till gympahallen för henne. Själv låg jag hemma och sov i fyra timmar till. Jag for och tränade på gymmet när jag hade vaknat. När jag kom hem igen åt jag och nu är jag nyss hemkommen från en promenad. Idag var jag glad över mina vinterkängor. Det är astråkigt väder ute. Det är den där härliga blandningen av snö, vatten, is, asfalt, grus och lera och idag kompenseras det inte av solen med tanke på att den inte har visat sig. Tack vare mina kängor blev jag i alla fall inte blöt om fötterna. Jag gick samma väg som förra gången men den stora skillnaden att jag inte gick runt hela sjön. Jag hade inte riktigt lust att råka gå en mil igen. Jag gick in i ett bostadsområde istället efter ett tag och gick så att jag hamnade tillbaka efter gångvägen igen. När jag kom tillbaka till området där jag bor gick jag nästan fel. Jag kan inte säga att jag känner till stället så väl även om jag bott här i ett och ett halvt år. Jag går mest bara mellan bussen och lägenheten.

Jag sitter och läser en intervju med Ola Salo. När jag läste detta var jag bara tvungen att le för mig själv:

“– I 20-årsåldern kände jag att mitt liv hade gått i stå själsligt och att det till stor del berodde på att jag försökte leva upp till olika förväntningar, på att jag tog mig själv på för stort allvar. Och då började jag medvetet bearbeta den här rädslan för att tappa ansiktet och förlora värdigheten inför andra.
Hur då?
– Genom att söka mig till situationer där jag gjorde bort mig. Gå på diskon helt nykter och dansa som en galning eller att mitt på gatan ta några danssteg och börja sjunga. Sånt man ibland kan känna för men avstår ifrån av rädsla för att framstå som en idiot.”

Hm, jag känner igen mig väldigt mycket i det fetstilta. Vem var det till exempel som dansade som galningar (nyktra) på scenen på diskot på guldspadefesten?

Jag och Elina, just det.

Läs hela artikeln här.