Nu sitter jag här i Porjus, nyss hemkommen från en fest, och klockan börjar närma sig fyra. Morgonsolen kom fram för några timmar sedan och bländar mig i ögonen. Jag kan ju trösta mig med att jag numera i alla fall ser ut genom fönstret, vilket jag inte gjorde i vintras. Jag kom hit i fredags och det blir bara jobbigare och jobbigare att återvända till byn. Jag kan inte fatta hur jag orkade åka hem varje helg i ettan. Hur stod jag ut med dessa bussresor på fyra timmar? Fem mil skog, sedan kommer man till någon liten håla, fem mil skog, håla, skog…och till slut kommer man fram till den största hålan av alla som egentligen är den minsta: Porjus. Men jag tycker om den här hålan, även om jag den här månaden bara är så less på allt. Jag är less på hur folk beter sig, och framför allt det motsatta könet. Jag inte bara vill “byta land och vara hon som försvann”, jag ska byta land och vara hon som försvann. Tror jag.