I måndags var det då dags för bal. Klockan nio på morgonen befann vi oss hos frisören för håruppsättningar. Några timmar senare gick vi därifrån med hollywoodlockar.

Elina fortsatte till Face för att bli sminkad och Sandra kom dit när hon var klar med sitt hår. Det tog lite längre för Sandra hos frisören med tanke på att hennes frisör blev sjuk och hon fick byta men fint blev det i alla fall. När vi var färdiga med att bli fina i stan gick vi på Sub & Co och åt lunch för att sedan fara hem.

Senare på dan for Sandra till Elina där vi fortsatte förberedelserna genom att bland annat klä på oss våra balklänningar.

Våra släktingar fotograferade oss och redan då kände vi oss som kändisar med paparazziteam omkring oss.

Även våra balkavaljerer kom till Elina och vi blev fotograferade som bara den.

Några hundra bilder senare dök då karaokelimousinen upp. Fina flickor åker limousin, kanske ni har hört ett antal gånger om ni har följt våra liv de senaste året. Vi har ju visserligen åkt med dessa limousiner hur många gånger som helst förut, men det kändes ändå speciellt när karaokechauffören Magnus dök upp. Nyputsad och fin var både han och bilen.

Som sanna beautyqueens vinkade vi av släkten och började vår resa mot Stadshotellet. Vår väg var inte riktigt rak till slutdestinationen utan vi drog en liten ragg först på både möjliga och omöjliga vägar. Vår chaufför frågade om vi ville ha påfyllning i glasen och vi tackade ja. Vi blev dock lite förvånade då han stannade nästan mitt på vägen, hoppade ut och serverade oss.

Vi, men inte killarna för de vågade inte, började sjunga karaoke. Vi hade bara tänkt sjunga en eller två låtar, men det blev några fler. Vår chaufför valde vissa låtar åt oss, vi vet inte om han ville att vi skulle skämma ut oss då han stoppade på I will always love you för det var nog det vi gjorde. Vi hade riktigt roligt, men vi glömde bort tiden och därför kom vi på lite sent att vi skulle börja åka mot Stadshotellet. När vi väl kom dit var det bara att ställa sig i en bilkö och klockan tickade. Vi satt inte bara och väntade utan vi fortsatte att sjunga nu när vi dessutom hade publik. När vi rullade fram mot entrén sjöng vi Jag går och fiskar, den av alla låtar. Låten tog slut, limon stannade och vår chaufför frågade:

- Okej, är ni redo?

Han hoppade ut från bilen, sprang runt på andra sidan och öppnade dörren för oss och vi klev ut. Vi blev mötta av en grupp människor och i princip alla höll i kameror och vi visste inte var vi skulle titta eller hur vi skulle le. Vi var helt enkelt allmänt förvirrade.

Det var meningen att vi skulle in i Stadsparken men vi blev kvar vid avstigningsplatsen ett tag. Dels för att det var så många som skulle ta kort, men även för att Elina gjorde en fasansfull upptäckt.

I ren förvirring när vi hoppade ur limousinen glömde Elina sin handväska. Sandra ringde då till vår chaufför och bad honom komma med den. Ni kan ju ana våra miner när han sa att han inte hittade väskan. Som tur var fann han den sedan och kunde åka tillbaka, trots att han var på väg till Råneå. Tack så mycket!

Vi hann mingla, eller nja, snarare ställa upp oss för ännu mer fotografering, innan det var dags att gå in. Alla ställde sig på ett långt led och till ljudet av trumpeter gick vi in. Vi ställde oss långt bak i kön med tanke på att vi ju hade kommit sent. En bit innan ingången posade vi för NSD som fotograferade oss och välkomnade oss till en tuff bransch.

Inne på Stadshotellet fick vi välkomstdrink och sedan gick vi in för att äta. Det var ju så kallad “fin” mat, men Sandra satt och längtade efter pizza och Donken under middagen, kräsen som hon är. Innan förrätten gick Sandras kavaljer upp och höll tal inför alla, där han bland annat tackade oss.

När ätandet och underhållningen i form av en komiker var slut gick vi till nattklubben Grace som är i samma byggnad. Där fortsatte festen med dans. Tyvärr var det lite stelt och endast under valsen var dansgolvet någorlunda fullt. När klockan var vid ett tänkte vi börja festen men då hade baren stängt. Vi behöver egentligen ingen bar för att ha kul så vi gick och dansade på det tomma dansgolvet.

Vi körde våra självklara schlagerdanssteg och hade roligt. Efter ett tag gick vi ut på terassen bara för att upptäcka att det inte var en enda kotte kvar! Vi var alltså helt ensamma kvar på Grace. Vi ryckte bara på axlarna och gick tillbaka till dansgolvet och fortsatte att dansa. Några låtar senare tonade DJ´n ner musiken och vi frågade om det betydde att festen var slut.

- Nu är det dags att gå hem, bekräftade en trevlig vakt.

Vi blev mer eller mindre utkörda då vi gick ut med vakterna och de låste alla dörrar efter sig. Vi gick ut till parken för att fotografera oss vid fontänen.

Vi fick lite problem när vi började fundera över hur vi skulle ta oss hem. Ingen av oss hade nämligen mobilerna med oss. Vi gick in till Stadshotellet igen och bad om att få låna en telefon i receptionen. Vi ringde våra två taxiföretag, men tyvärr möttes vi bara av telefonsvar. De är nämligen inte så jättestora företag och kör bara på dagar och kvällar då det är mycket folk ute i farten vilket det inte är på tisdagmornar. Vi fick helt enkelt acceptera att vi var tvungna att åka hem med någon av de två taxibilar som stod utanför hotellet. Till ett rimligt pris kom vi hem med helt fel taxiföretag, men nåja, vi slapp ju gå i alla fall.