När det kommer fram folk som man inte känner och säger att vi uppdaterar för lite, då börjar det verkligen bli dags att göra just det och därför ska vi nu skriva om Piteå Dansar och Ler som var i helgen.

På fredagen anlände vi till Piteå vid åtta-tiden. Vi strosade runt lite på området och blev stoppade av mobilsäljare som försökte sälja telefoner till oss. Vi var svårcharmade men stannade ändå kvar i deras tält och pratade strunt med försäljarna. Efter en halvtimme fortsatte vi att utforska området vilket vi gjorde ända till tio i elva då vi gick till stora scenen. Det var nämligen dags för oss att se The Ark igen.

Det dröjde inte länge förrän Jens i gruppen fick syn på oss och kände igen oss. Han tittade på oss några gånger i varje låt och log så glatt precis som i Kiruna. I slutet av spelningen vinkade han hejdå och det är lite tråkigt att det förmodligen dröjer länge tills vi ser The Ark igen.

Vi gick till Kärlekslandet och tittade på uppträdande transor och träffade lite folk vi känner. Strax före två blev vi less på området och bestämde oss för att gå och kolla läget på festivalcampingen som vi besökte förra året. Det var ganska lugnt där. Vi som hade trott att det skulle vara jättemycket folk när havsbadets camping hade 30-års gräns.

Vi visste att en kille som vi träffade förra året på PDOL var på campingen så vi ringde honom för att höra var exakt han befann sig. Vi träffade han och hans kompis och pratade ett tag med dem men sedan började vi dra oss mot busstationen. Vi gick ut från campingområdet och alldeles utanför ingången hörde vi att någon spelade Björn Rosenström. Vi gick innanför ett par buskar och hittade ett killgäng som satt i en släpvagn med en stor stereo. “Har ni Het?” frågade vi dem. De blev väldigt angelägna om att spela låten för oss. Skivan de spelade var repig och därför gick det inte att lyssna på det spåret där. En av killarna ropade då till ett annat gäng och frågade om de hade någon skiva med Het. Han sprang och hämtade en annan skiva. “Vänta, jag måste bara gå in i husvagnen och kolla på datorn vilket nummer det är för det är så många låtar på den här.” Efter ett tag kom han ut och sa att låten tydligen inte fanns på skivan. “Men vänta, jag kan gå in och ladda ner den”, sa han och försvann in i husvagnen igen. Vi var väldigt tacksamma över hur mycket killarna gjorde bara för att vi skulle få vår låt men klockan närmade sig tre vilket var avgångstiden för bussen hem till Luleå. Vi sa att vi kunde komma tillbaka dagen efter och killarna lovade att då skulle Het finnas.

På lördagen kom vi tillbaka till Piteå. Vår plan var egentligen att se Markoolio men vi struntade i det då han uppträdde redan klockan åtta. Vi gick till campingen istället för att se hur det hade gått med låtjakten. Det var mer folk idag vid deras två husvagnar och det tog några sekunder innan vi träffade killarna från gårdagen. De berättade glatt att nu hade de Het. Vi fick lyssna på låten och även om vi nu hade hittat ett nytt gäng var det lite tråkigt att våra lumpare inte var där för det var faktiskt vårt ett-års jubileum.

För några veckor sedan skrev Sandra att Pilsnervagnen, känd från PDOL var till salu på Blocket. Det vi inte visste var att vi nu stod bredvid Pilsnervagnen 2. Den var visserligen inte lika rosa, och hade inte någon strippstång. Gick man innanför förtältet så kunde man se att lite rosa var den allt men den var tydligen inte färdigstylad ännu. Vi träffade ägaren till vagnen och Sandra hittade sin rosa jämlike.

Det är inte varje dag man över huvud taget träffar en som är lika rosa som Sandra men han var angelägen om att berätta att det bara är på fest han ibland klär sig så där, och inte till vardags.

Vi träffade även Spindelmannen men vi får nog döpa han till Spiderman 2 då vi träffade Spiderman 1 förra året på campingen.

Vi fick höra några låtar med Björn Rosenström men sedan tyckte vi att det var dags att gå till området med tanke på att vi hade betalat 595 kronor per person för inträdet under helgen. Killarna stannade vid campingen. Folket på campingen lever nämligen ett annat festivalliv då det är många av dem som aldrig ens går in på området.

Vi gick in på området och tittade på uppträdanden i Kärlekslandet och hade samtidigt iskrig med några killar vi hade träffat tidigare i en hamburgekö. Efter ett tag blev vi uttråkade och bestämde oss för att lämna området och gå tillbaka till campingen. Precis som förra året är det mycket trevligare där om man vill umgås. Vi blev välkomnade tillbaka och gick tillsammans med några av killarna in till campingområdet (de campade utanför eftersom de hade husvagnar) och hälsade på lite folk där. Vi hamnade även i trubbel med polisen.

Nä, vi skojar, det gjorde vi inte alls det. Poliserna var så trevliga så. Vi gick tillbaka till husvagnarna där rosa killen bestämde sig för att byta om.

Han passade i klänning bättre än vad vi gör. Eller vad säger ni? Det är dock inte det ultimata att gå runt i klänning en kall sommarnatt och han bytte snabbt om och Sandra var en gentleman och lånade ut hennes rosa jacka i barnstorlek.

Elina däremot körde inte på den rosa stilen utan hon förvandlades till Spindelkvinnan och henne fick man passa sig för.

Tio i tre rusade vi till bussen och sa farväl till hattarna, till vårt nya gäng och till PDOL.

Nämen, det ser ut som att bloggen har gått och tagit semester. Eller så är det vi som har det. Eller i mitt fall har jag inte semester och det är nog lite därför jag är seg på att skriva här.

Dagarna efter Kirunafestivalen spenderades i Elinas stuga i Torneträsk. Värsta isolerade stället där man var tvungen att åka båt för att komma fram men det var trevligt ändå. Vi byggde lite muskler (?) genom att ro i sjön, bära tunga stockar och hämta vatten. Av någon anledning kände jag mig slö redan från första dagen och jag trodde att det var efter festivalen jag var sliten. Tredje dagen visade det sig dock att jag var sjuk. Riktigt sjuk. Jag mådde askasst när jag vaknade på morgonen och orkade inte ens resa mig upp från sängen. När det var som värst önskade jag att ambulanshelikoptern skulle komma och hämta mig. Så brutalt blev det inte men jag fick skjuts med båt och bil till Kiruna dit mamma och hennes sambo hade kommit för att hämta hem mig till Porjus. En sväng på akuten blev det bara för att konstatera att det inte fanns något att göra. Det var tydligen bara en väldigt intensiv förkylning och den gick över på någon dag.

Elina kom och hälsade på i Porjus. Första helgen i juli var det Porjusdagarna här. På lördagkvällen arrangerades en strongmantävling där min bror så klart var med men även andra strongmen från Norden. Första delen var på lördagen och andra på söndagen. Efter tävlingen var det pubkväll och tyvärr var det dåligt väder men vad gjorde det när det fanns ett öltält. Vi tillbringade större delen av kvällen där men tog det lugnt och jag verkade åter igen vara den skötsamma lugna flickan som porjusborna säkert tror att jag alltid är.

På söndagen fortsatte strongmantävlingen och till bybornas glädje vann hemmahoppet, det vill säga min broder. En hel del folk utifrån hade kommit men inte bara för att beskåda tävlingen utan även Markus Fagervall som hade en konsert på festplatsen vid dammen där vi höll till. Jag har nog aldrig hört publiken i Porjus fjortisskrika så mycket. Men kul ändå att byn satsar på kända artister vilket de har gjort i flera år nu. Jag och Elina har blivit lite kräsna när det gäller kändisar och vi ides inte titta så jättemycket på herr Fagervall förutom näst sista låten som var vinnarlåten från Idol och den enda vi kände igen. Vi fick även höra från insatta källor Markus kravlista för spelningen, nyfikna kan fråga oss personligen.

Elina drog hem på söndagkvällen och sedan det har jag inte träffat henne. Jag gjorde en snabbvisit i Luleå i helgen men jag hann inte träffa henne för hon var i Kiruna då. Jag körde till Luleå på lördag kväll och for hem på söndagen. Jag var bara där en kort sväng för att bestämma mitt framtida öde. Alla personer som jag har träffat den senaste tiden vet vad jag ska göra (den populäraste frågan är ju faktiskt vad jag ska göra till hösten) men det är inte officiellt på internet ännu.

Jag kommer inte att göra comeback på riktigt i Luleå förrän till Luleåkalaset i början av augusti. Jag åker visserligen ner till hamnstaden om en vecka igen men då sover jag bara över i lägenheten och pendlar från Piteå då Piteå Dansar och Ler äger rum och det blir festivalliv igen. Nu är det byn som gäller då jag jobbar här över sommaren. Just nu är jag ensam hemma då mamma och hennes sambo stack till Norge. Imorgon kommer de tillbaka och då med en eller två av mina norska småkusiner så det blir barnvaktande i två veckor. Jag har visserligen bott ensam året om men här i huset är det lite konstigt att vara ensam eftersom jag så sällan brukar vara det. Till och med post har jag fått vilket också är ovant. I Luleå får jag aldrig post då jag inte är skriven där. Lönespec. från NSD, kontoutdrag och paketavi, allt på en dag. Det märks att jag har gått tillbaka till bylivet då jag har beställt kläder på postorder vilket jag ofta gjorde när jag bodde här och inte hade tillgång till så mycket affärer. Nu tycker jag att jag har babblat nog men nu kan bloggen kallas uppdaterad i alla fall.

Under lördagen av Kirunafestivalen siktade vi in oss på att se ett band och det var så klart The Ark. Deras show var grym men jag ids inte skriva någon längre recension. Jens i bandet fick syn på oss från scen och han bara skrattade varje gång han tittade på oss.

Det var en hel del kända artister som spelade under festivalen men vi tittade inte på så många. The Ark var de enda vi följde hela spelningen. På lördagen hamnade vi på Christer Sjögren och det var faktiskt riktigt roligt. Vi tittade inte så mycket på honom men vi lyssnade på låtarna och dansade. Vi dansade så mycket att folket omkring oss började titta på oss och le. Det fanns till och med de som började fotografera oss, eller om det var film, något av det.

Vi hade en rolig festivalhelg där vi träffade mycket folk, både nya och gamla bekanta. Vi träffade många norrmän som jag pratade norska med. Jag blev så stolt när de hörde på min dialekt att jag kommer från Nordnorge. Norrmän är ganska härligt galna och det märkte vi om inte annat på fredagen då jag höll på att hamna i “trubbel” med polisen. Det var en norsk kille som snodde mitt hårband och mina rosa solbrillor. Jag fick som tur var tillbaka sakerna men jag sa på skoj att jag skulle gå till poliserna som stod bredvid och anmäla stölden. “Det kan jag göra”, sa norrmannen. Och det gjorde han. Han gick fram till en polis och pratade med henne. Det vara bara det att han sa inte att det var han som tidigare hade tagit mina saker, han sa att det var jag som hade snott hans hårband och brillor. Men som ni kanske kan förstå fattade polisen att sakerna egentligen tillhörde mig (de var ju rosa!) och hon svarade bara att då får han väl ta tillbaka dem själv.

Detta var ett av de äventyr vi var med om under kirunahelgen. Berättelserna om sönderslagna rosor, bartendern som inte kunde räkna, lappfjortisarna och mysteriet med vårt försvinnande kommer ni aldrig att få läsa här.

Det är spännande att bo vid brandstationen. Idag när jag satt ute på bron såg jag en personbil komma körandes i ganska hög fart. Föraren tutade och hade sig innan han svängde in till brandstationen. Det tog inte länge före några fler brandmän kom i sina bilar och sprang in i brandstationen. Efter ett tag hade de fått på sig sina dräkter och tagit ute både en brandbil och en vanlig bil med båt på släp. De lastade in flera blomvattenkannor i brandbilen och det såg en aning komiskt ut. Är det så man vattnar ihjäl elden? Det var tydligen inte så jättebråttom heller för det hann komma en person med påsar från Ica och läskflaskor som de lastade in i en av bilarna för att brandmännen skulle ha fika med sig.

Brandmännen i brandbilen började köra efter rasthållplatsen här nere för att sedan köra ut på vägen. När de kom ut på vägen slog de på sirenerna och blåljusen, bara för att köra tillbaka till brandstationen. Vid brandstationen öppnade en av brandmännen dörren för att fråga personerna som var kvar vid stationen var det brann, de hade tydligen missat den ganska viktiga detaljen. De blev underättade om detta men även en annan upplysning:

- OCH INGA SIRENER!

Brandbilen körde en omväg runt rastplatsen igen, och därefter bar det äntligen iväg. Det är livet i en by det.

Nu är det officiellt. Idag fick jag beviset i brevlådan som talade om att jag nu kan titulera mig som svensk medborgare. Jag kan alltså inte längre skryta om mitt norska medborgarskap men nåja, det blir bäst så här. Jag bor ju trots allt i Sverige, men att jag fortfarande är halvnorsk, det kan ingen ta ifrån mig.