Igår klev vi in genom de där bekanta dörrarna igen. Det vill säga att vi besökte vår föredetta skola. Allt var precis som vanligt. Det var bara en sak som fattades. Vi. Vår klass lyste med sin frånvaro vilket inte var så konstigt med tanke på att det idag är exakt tre månader sedan vi tog studenten. Nu rände det istället runt en massa ettor med systemkameror som gjorde det största felet av alla. De sprang runt med kamerorna runt halsen och det fick vi en gång i tiden lära oss av vår lärare Rolf att man inte ska göra. Det kan visserligen vara praktiskt, men det är turistvarning. Tyvärr träffade vi inte ovan nämnda lärare. Vi ville prata med honom om vårt projektarbete men han var inte på skolan. Det betyder förmodligen att kvarteret Örnen kommer att få ännu ett besök av oss inom en snar framtid.

Elinas bror har börjat ettan på Medieprogrammet och han träffade vi förstås. Han stod med ett gäng tjejer vilket inte är så konstigt eftersom Medieprogrammet lockar främst tjejer. Vi pikade dem för att de kallar läraren Bo för Bo och inte för Bosse som vi alltid har gjort. Vi ville helt enkelt framhäva att vi hade varit före dem på skolan. Men även om vi både var först och störst har vissa spår av oss suddats ut. Vi kom inte längre in i våra skåp. De hade bytt koderna och det är ju egentligen bra för skåpen tillhör inte oss nå längre. Vi träffade flera av våra föredetta lärare och det var ganska kul att se deras reaktioner. Först hejade de på oss som de alltid har gjort men i nästa sekund kom de på att vi faktiskt inte längre går på skolan. Det var i alla fall ett trevligt besök men vi blev påminda om att vissa lärare behöver man inte sakna, och det har vi inte gjort heller.