Strax efter elva när jag befann mig på jobbet tittade vi ut och insåg att det snöar. Det har bara fortsatt och nu ligger ett tunt täcke på marken. Jag känner mig ganska likgiltig för det. Vi har ju ändå inte haft någon sommar så det spelar ingen roll. Det kan lika gärna bli vinter.

Jag far ju ändå till varmare trakter snart.

Ni som har läst om vår melodifestivalresa vet att vi missade slutet av finalen av Melodifestivalen 2007. Det låter lite konstigt eftersom vi var där och bevakade tävlingen som press och borde ha följt sändningen stenhårt. Anledningen var att vi stod och väntade i Globens foajé på att få springa ner till scenen när vinnarna var utsedda. Vi såg ingenting, och hörde knappt nå heller. Vi kunde bara tyda Luuks röst då och då och hade noll koll på poängen. Vi förstod dock så mycket som att The Ark vann, om inte annat fattade vi det när vi rusade ner och det var de som sjöng vinnarlåten.

Jag har länge velat se finalen i lugn och ro men att se reprisen dagen efter var inte att tala om då vi hade fullt upp med att fara hem. Snart kommer jag att få se hela programmet, och de andra deltävlingarna också som jag missade när jag var i Åre på VM. Jag har nämligen beställt Melodifestivalen 2007 som dvd. Jag vet att det kommer att bli riktigt plågsamt att se, speciellt när Wij sjunger Evighet i början för det väcker så många minnen. Men kul blir det också.

Jag har heller inte sett finalen 2006 på tv. Under den direktsändningen satt vi inne i arenan men då skrev vi bara från den stora presskonferensen och inte från finalen så där missade vi inte något. Jag tror inte att jag ids köpa den som dvd. Så mycket schlagernörd är jag inte.

Förra helgen när jag var i Luleå tog jag med hårddisken till Elina och vi förde över bilder till varandra. Jag fick alla bilder från årets Melodifestival och nyss insåg jag att jag hade missat att kolla på bilderna i flera mappar. Det finns många fina och roliga och imorgon ska jag nog lägga upp några här. Jag hade gärna gjort det ikväll men jag ska se till att lägga mig istället och läsa Solo och sedan sova för det är jobb tidigt imorgon för mig.

Nu är det ju faktiskt så här att vi inte alltid träffar kändisar, festar, åker limousin eller dansar till schlagerlåtar. Ibland gör vi helt andra saker, som till exempel:

När jag lyssnar på mina arbetskompisars berättelser om hur de var när de var yngre och om hur deras barn och deras kompisar beter sig inser jag att jag har varit väldigt skötsam i mina dar.

Under Luleåkalaset fick vi ju biljetter av Martin Stenmarck till Ladies Night. I lördags var det alltså dags att se trion när showen kom till Luleå. Jag är trött för det har varit en jobbig dag och jag orkar inte skriva någon längre recension utan bjuder på en bildspecial som Elina har fotograferat. Men jag kan i alla fall säga att det var en bra föreställning. Den var kanske en aning seg i början men den blev bättre med roliga sketcher och med Martin som sjöng. Hans nya låt 100 år från nu (Blundar) som han premiärspelade på LK och som nu har börjat spelas på radio är ju bara så bra och helt underbar att höra live.

Efter en för lång väntan kom gästartisten Måns Zelmerlöw fram och sjöng hela tre låtar. Vi hade vid det laget lämnat våra sittplatser och gått närmare scenen för att köra våra snubbelsteg till Cara mia. Efter Måns ville vi inte stanna kvar i arenan för att festa vidare (hallå, det var bara tjejer där!) utan vi började gå mot utgången. En dj hade tagit plats på scenen och spelade musik. Plötsligt tändes alla lampor i taket och det blev ljust. “Ja, det här var ju verkligen passande belysning” sa jag och förundrades över varför de hade tänt. “Går brandalarmet?”, frågade Elina och pekade på en röd lampa i taket som blinkade. Ganska snart fick vi det bekräftat när musiken stängdes av och vi hörde en röst som sa “Det brinner i byggnaden…”. Vi och alla andra antog att det var rökmaskinerna från scenen som hade utlöst det och ingen hade bråttom. Alla gick lugnt ut till entrén och hämtade ytterkläderna. Vi stannade kvar inne för att vänta på vår skjuts. “Det där är brandalarmet som låter och det betyder att man ska gå ut” sa en av vakterna som vi kände igen från balen ironiskt. När vår skjuts kom åkte vi vidare till Brasseriet för att säga adjö till stället. Vi var inte i någon vidare stämning och nu ides jag inte ens bry mig om vilken bartender jag beställde från. Vi lämnade stället vid två och gick till Donken och åt. Karaokelimo blev det hem.

Jag är vaken men blundar ändå
Är under ytan tills kroppen blir blå
Dina löften håller sanningen varm i hjärtat som brann

Hur kan nåt så stort förvandlas
Hur kan man tappa orken att andas
Att andas

Jag blundar
Och håller andan lite till
Hjärtat stannar
Fan va ska jag ta mig till
För jag vet att 100 år från nu
Så kommer det alltid vara du
När jag blundar

Vi skulle resa, jag boka biljett
Till alla ställen som man borde ha sett
Jag köpte drömmen om ett vackrare liv
När du låg bredvid

Hur kan nåt så stort förvandlas
Hur kan man tappa orken att andas
Att andas

Jag blundar
Och håller andan lite till
Hjärtat stannar
Fan va ska jag ta mig till
För jag vet att 100 år från nu
Så kommer det alltid vara du
När jag blundar

Hur kan nåt så stort förvandlas
Hur kan man tappa orken att andas

Albumet med studentbilder, en av presenterna

När vi hade återhämtat oss från besöket i skolan bar det iväg på inflyttningsfest. Den här gången var vi inte fint folk för vi kom först av alla gäster men vad gjorde det. Resten av gästerna droppade in och vi hade en trevlig kväll. Vi satt och pratade, åt chips och dansade med hjälp av Youtube till schlagerlåtar.

När klockan närmade sig tolv checkade vi av hur många som skulle in till stan och vi frågade om vi fick äran att beställa taxi. I egenskap av professionella taxikännare tog vi oss an uppgiften. Sandra ringde vårt stjärnföretag men det visade sig att det var en av de kvinnliga chaufförerna som hade växeln. Sandra frågade om våra limochaufförer körde men det gjorde bara en av dem. Hon undrade då om det var någon som körde den andra limon istället för vår chaufför.

- Jo, det är det, svarade den kvinnliga taxichauffören.

- Kan du skicka två limousiner då? frågade Sandra.

- Det är inte säkert eftersom ni bara är tio personer, svarade hon. Men vi får se.

Nio minuter över tolv ringde en för oss okänd chaufför och sa att vi skulle dricka upp våra groggar och börja klä på oss. Vi informerade de andra om det och alla gick till hallen för att förebereda sig för att gå ut. Sandra var först ut och sprang nerför alla trappor och ut på gården. Där möttes hon av två bekanta bilar. Karaokelimon och den vanliga limon. Hon siktade in sig på karaokelimon för där var det den ordinarie chauffören. Han blev glatt överraskad över att se att det var vi som hade beställt taxi. Snart kom även Elina och resten av gänget ut och allihopa hopade in i bilarna. Vi två såg så klart till att ta karaokelimon tillsammans med två andra. Elina vågade till och med på sig att sjunga tillsammans med killarna trots att hon var förkyld. Sandra hade satt sig i framsätet och beslutade att inte stämma ut i sång.

- Stackars dig som måste lyssna på sånt här, sa hon till vår karaokechaufför samtidigt som gänget i baksätet sjöng.

- Ja, precis, svarade han. Men ni är faktiskt de första idag, fortsatte han.

Inne i stan återförenades vi med det andra gänget. Vi gladde oss åt att vi hade betalat 70 kronor mindre än vad de hade. Vi gick in på Invit, en liten bar på ett hotell. Tanken var att vi skulle fortsätta på nattklubben Cleo. En i vårt gäng började må dåligt och gick ut och satte sig. Vi följde med som stöd. Han ville hem och återigen tog vi på oss att fixa taxi. Vår karaokechaufför var på väg till Boden men han skickade en annan bil som dök upp på en gång. Det var en av de kvinnliga chaufförerna som vi av förklarliga skäl inte har flirtat in oss hos lika bra som hos de manliga. Tydligen var hon inte så pigg på att ge våra kompisar vårt VIP-pris men vi såg till att de åtminstone fick studentpris. Med vetskapen om att de skulle komma tryggt hem gick vi tillbaka till Invit. Klockan var ganska mycket och av vårt festgäng återstod bara vi och en till. De andra hade försvunnit någonstans och vi bestämde oss för att vi skulle åka hem. Karaokechauffören dök glatt upp på vår begäran och det blev en tyst resa hem.

Igår klev vi in genom de där bekanta dörrarna igen. Det vill säga att vi besökte vår föredetta skola. Allt var precis som vanligt. Det var bara en sak som fattades. Vi. Vår klass lyste med sin frånvaro vilket inte var så konstigt med tanke på att det idag är exakt tre månader sedan vi tog studenten. Nu rände det istället runt en massa ettor med systemkameror som gjorde det största felet av alla. De sprang runt med kamerorna runt halsen och det fick vi en gång i tiden lära oss av vår lärare Rolf att man inte ska göra. Det kan visserligen vara praktiskt, men det är turistvarning. Tyvärr träffade vi inte ovan nämnda lärare. Vi ville prata med honom om vårt projektarbete men han var inte på skolan. Det betyder förmodligen att kvarteret Örnen kommer att få ännu ett besök av oss inom en snar framtid.

Elinas bror har börjat ettan på Medieprogrammet och han träffade vi förstås. Han stod med ett gäng tjejer vilket inte är så konstigt eftersom Medieprogrammet lockar främst tjejer. Vi pikade dem för att de kallar läraren Bo för Bo och inte för Bosse som vi alltid har gjort. Vi ville helt enkelt framhäva att vi hade varit före dem på skolan. Men även om vi både var först och störst har vissa spår av oss suddats ut. Vi kom inte längre in i våra skåp. De hade bytt koderna och det är ju egentligen bra för skåpen tillhör inte oss nå längre. Vi träffade flera av våra föredetta lärare och det var ganska kul att se deras reaktioner. Först hejade de på oss som de alltid har gjort men i nästa sekund kom de på att vi faktiskt inte längre går på skolan. Det var i alla fall ett trevligt besök men vi blev påminda om att vissa lärare behöver man inte sakna, och det har vi inte gjort heller.

- Är det något jag ska öva på?

- Du ska öva på att inte komma hit nå mer.

Men det jag reagerade på nu när det var från Skellefteå var alla norrländska dialekter. Pratar jag också så där?