Tyvärr har min vistelse i Luleå inte riktigt blivit som jag hade tänkt. I söndags blev jag sjuk och har suttit hemma och tyckt synd om mig själv…vilket Elina också har fått göra då hon också blev sjuk. Ingen vidare hit alltså men vi får ta igen det till helgen nu när vi båda är på benen igen. Imorgon ska vi besöka vår kära skola och träffa alla lärare som säkert saknar oss. De lär med säkerhet fråga vad vi gör nu och om vi har frilansat nå i sommar och vi kommer att svara att det har vi varit alldeles för lata för. Det är faktiskt sant…planen var ju att vi skulle skriva från festivalerna men vi har enbart roat oss istället.

På kvällen blir det inflyttningsfest hos några vi känner och eventuellt utgång efter det. På lördag ska vi roa våra ögon med att titta på Martin Stenmarck och gänget i Ladies Night. På söndag far jag nog tillbaka till Porjus för de efterlyser mig på jobbet.

Jag kunde inte låta bli. Jag är blond igen. Väldigt blond.

Det vill säga:

• Jag är förkyld igen.
• Jag lyssnar på Rix FM all min vakna tid, samtidigt som jag ser på tv och sitter vid datorn.
• Jag har färgat håret.
• Jag måste fixa mat själv, även om det inte betyder att jag måste laga mat.

…och snart är det fest igen.

Det är 14 grader ute och det tycker jag är jättevarmt. Värsta utlandet…i Porjus har det till och med snöat. Men det suger att vara sjuk.

Jag blir så jäkla less. Alla ser den där jäkla danstävlingen… Eurovision Dance Contest, är det så den heter? Jag tvingas också att se den för mamma och Josse är i min lägenhet i Luleå och lägenheten är inte nog stor för att jag ska kunna undvika teven.

Jag är i alla fall i Luleå och jag kom hit igår. Återkomsten innebar bara ångest, sorg och gamla minnen. Jag ska vara här i minst tio dagar och kanske man får bearbeta lite. Jag kan bara inte sluta tänka på “Molgans” död. Det är så jäkla ofattbart. Jag undrar hur och när vi hade fått reda på att det var han som dog i den där mc-olyckan om jag inte hade läst det på Onsdagsklubbens blogg. Olyckan hände ju i området där jag bor. Hade jag gått förbi olycksplatsen och blivit chockad över att jag såg vem det var på korten som finns där? Eller hade vi inte fått reda på det och bara trott att han hade slutat jobba som bartender? Nu vet vi i alla fall att han inte finns nå mer och det är så fruktansvärt hemskt. Han hade en son och massor utav vänner och släkt och stackars, stackars dom. Har läst dödsannonsen om och om igen och försöker fatta att det verkligen är han. Kollar på bilden på internet men även bilderna jag och Elina har tagit och försöker inse att han inte finns nå mer.

Tänk om min dödsannons finns i tidningen nästa vecka? Livet är så jäkla ovisst. Det är bara att se till att man verkligen lever när man lever. Du kanske inte får någon annan chans. Livet är inte alltid enkelt och allt kan inte vara strålande hela tiden men hur ska man kunna vara glad om man inte vet hur det är att vara ledsen? Se till att uppleva så mycket som möjligt under ditt liv. Vem vet om det finns ett nästa liv, men vem vågar ta risken?