Jag hade tänkt ringa Cultural Care idag för att berätta om mitt nya önskemål. Jag hade sådan tur att det var de som ringde mig! Jag skickade några papper till dem igår som hade kommit fram och detta var vad samtalet handlade om. Jag passade ju så klart på att säga att jag ville lägga till Florida som önskestat. Tjejen i telefonen berättade att de har väldigt få värdfamiljer i Florida. Vi kom istället överens om att jag kunde ta södra USA som önskemål eftersom det är hur som helst är varmare i USA än i Sverige. Nu känns det som att det borde ta fart med matchningen…

Jag ska inte ta hela USA. Jag ska välja till Florida i önskemålet. När jag tänker efter kanske jag hellre vill hamna där. Kennedy Space Center finns där, me like. Dit måste jag fara hur som helst. Jag har alltid varit fascinerad av rymdresor, till och med före Fuglesanghysterin. Disney World och Universal Studios är ju också ett måste.

Imorgon ska jag se till att skicka in Agreement form, polisregisterutdraget och beställningslistan.

I veckan har jag jobbat på ett dagis. Tidigare tänkte jag att det skulle vara lättare att ta hand om barn som är äldre. Om det är lättare vet jag inte men jag har i alla fall insett nu att det är roligare med yngre barn. Det är de jag går bäst ihop med och även de barnen jag tycker bäst om, om man får säga så. Jag hoppas därför att jag får ta hand om barn i 2-4 års åldern. Det vore kul men kanske lite krävande då de inte har hunnit bli så självständiga.

Med tanke på att jag har jobbat på dagis betyder det ju att jag har fått mer barnerfarenhet. Jag frågade EF om det går att komplettera ansökningarna med detta och det gjorde det så jag ska skriva ut och fylla i mina timmar och kanske skaffa en referens också.

Det går däremot segt med matchandet. Jag funderar starkt på att ta hela USA.

“Your application is in the USA where the staff in the Boston office is working on finding a family for you.” Detta meddelande möts jag av typ tio gånger om dagen då jag loggar in på min sida för att se om jag har fått någon match. Det är dött på den fronten och jag undrar när, när, när. Working on finding a family, sure, ni kan väl skynda på lite ändå. Jag tvivlar på att det blir den första familjen jag matchas med som jag kommer att åka till, men om matchningen bara kunde börja skulle det kännas som att jag har kommit en liten bit på vägen.

De senaste dagarna har jag börjat undra. Eller nä, egentligen har tankarna smygit sig på hela tiden. Vill jag verkligen till Kalifornien? Är det verkligen så viktigt att komma just dit?

Strax efter att jag hade skickat iväg mina ansökningar och de hade hamnat på rätt ställe fick jag en bunt med papper från EF. Jag har nu massor av papper jag håller på att läsa och fylla i. Nu är jag dessutom officiellt antagen till programmet och sökandet efter en familj till mig har börjat. Jag kan följa matchningen på en sida på internet men än har jag inte blivit matchad med någon. Jag kommer att få ett mail när första familjen är utsedd och efter det kan jag vänta mig ett telefonsamtal från dem. Efter samtalet ska både jag och familjen bestämma om vi passar för varandra.

Även om jag ännu inte har hittat någon familj har jag fått ett preliminärt avresedatum. Redan den 24 september kan jag vara på väg men det är endast om jag några veckor före det har tackat ja till en familj. Det känns dock ganska tidigt, det är ju bara en och en halv månad till det men jag tror att datumen kommer flyttas fram, men man vet aldrig.

Jag pendlar från att inte vilja åka alls till att vilja åka på en gång. Just nu är det det senare alternativet. Jag blir så sugen på att åka när jag sitter och läser om andra au pairer och när jag läser i handboken. Jag skulle om inte annat gärna ha ett fastställt datum och en familj. Just nu vet jag inte om jag åker redan nästa månad eller nästa år.

Förra veckan skickade jag iväg ansökningarna. Det känns skönt men det blev en aning stressigt då jag både jobbar och tar hand om mina kusiner. Det är inte mycket tid till annat och jag satt uppe till klockan två på natten för att göra klart det sista trots att jag skulle kliva upp klockan sex och åka till Luleå med bussen. Men nu är det i alla fall inte så mycket mer för mig att göra än att vänta till matchningen börjar. De tre första månaderna ska jag bara matchas med familjer i Kalifornien så jag hoppas att jag får någon där.