It´s not always that easy
Jag döpte om kategorin “Tips för au pairer” till “Lilla au pair skolan”. Jag tänkte skriva lite mer om själva au pair livet och då inte bara tips utan även info för er som vill veta mer. Nu blir det ett inlägg om negativa saker med att vara au pair.
Lönen. Det finns få au pairer som jag har mött som inte klagar på lönen. För värdfamiljerna är det ganska dyrt att ha en au pair men utgifterna går långt ifrån direkt till au pairen utan ganska mycket går till förmedlingen. Som au pair i USA tjänar man ca 50.000 svenska kronor - på ett år. Hade jag stannat hemma i Sverige och jobbat lika många timmar åt kommunen (utan utbildning) hade jag tjänat över 200.000 kronor. Visserligen får man husrum och mat, men ändå.
Semester och ledighet. Under 365 dagar har man rätt att ta ut 14 dagars betald semester. 14 dagar på ett helt år alltså. Om ni tycker att två dagars helg är alldeles för kort vare sig ni går skola eller jobbar så är det lyx som au pair. En och en halv dag har man bara rätt att ha ledigt under veckan och en helg i månaden.
Arbetstider. Som au pair har man ingen rätt att bestämma något om sina arbetstider utan det är helt upp till värdfamiljen. Man måste dessutom vara beredd på att jobba upp till 45 timmar i veckan.
Felaktigheter. Något som är psykiskt påfrestande, speciellt i början, är att höra alla fel man gör. Allt från hur barnen ska skötas till var man slänger bananskalen. Det är visserligen saker som är nödvändiga att veta men till slut känns det som att allt man gör är fel.
Boende. Du bor helt plötsligt hemma hos en familj igen men den stora skillnaden är att det inte är din familj.
Barn är inte alltid så snälla. Det är jobbigt att ta hand om barn, både fysiskt och psykiskt. Inte ens med den yngsta är det alltid gulligull. Slag, hårda ord och hånskratt blir nästintill en vardag.
Språket. Detta är visserligen inte något som jag har problem med då jag bor hos en svensk familj. För andra kan det innebära problem med ett nytt språk och en ny kultur att anpassa sig till.
Osäkerheten. Du far till en familj som du bara har pratat i telefon med en eller flera gånger. Du har ingen aning om vad som väntar när du kommer från au pair skolan och flyttar in hos en totalt främmande familj. Beroende på hur familjen är vet du dessutom inte om du står med väskorna packade nästa dag och inte vet var du ska ta vägen.
Avsked. Du är en del av barnens liv i ett år och sen helt plötsligt ska du lämna allt för gott och har ingen aning om du någonsin mer kommer att träffa dessa barn. Samma gäller för vännerna du skaffar under året. Det är lätt att säga att man ska träffas någon gång igen, men blir det verkligen så?
Hemlängtan. Vissa får mycket, andra bara lite grann, men jag tror att alla någon gång får hemlängtan. Längtan efter bekanta, längtan efter svensk mat eller längtan efter husdjur. Det blir inte direkt lättare av att du inte kan ta fram telefonen och ringa hem, för på grund av tidsskillnaden ligger förmodligen den du ringer till i sängen och sover sött. Ibland går det veckor innan jag pratar med mina släktingar och bekanta just för att jag jobbar när det är dag i Sverige.
Ensamheten. Hur bra familjen än är eller hur många vänner du skaffar, det går inte att komma ifrån det, men du är helt ensam. Det finns inga föräldrar där som hjälper dig eller vänner som känner dig på riktigt och stöttar dig. Du är ensam i ett väldigt stort land där du för några månader sedan inte kände en enda människa.
