LÖNEN: Oj oj oj… skämtet “Jag är inte Au Pair, jag är Au Poor” cirkulerar ju inte för intet. ^^ Fattiga är vad vi är, och ändå är jag ingen stor pengaslösare. Dock får man ju som nämnt tänka på att man får i princip ALLT betalt… mat och husrum and everything. …Dock är det ju lite svårt att tänka så positivt när man stär där utan pengar i plånboken! ;)

SEMESTER OCH LEDIGHET: Detta faktum är nog det mest störande i min vardag! Jag vill ha mer tid att spendera med mina vänner, mer tid att resa och göra roliga saker. Som tur är så har jag oftast lediga helger, men… det räcker inte till.

ARBETSTIDER: Jag har haft turen att få relativt bra arbetstider, jag jobbar (oftast) inte mer än 35 timmar per vecka och så vidare. MEN. På grund av att man som Au Pair måste vara lite flexibel ibland så ändras ju schemat lite smått då och då, och det gör ju att det blir nästan omöjligt att planera in egna aktiviteter i förväg! Helgaktiviteter exempelvis, för man kan aldrig vara riktigt säker på att man inte kommer jobba. Det finner jag lite… jobbigt. Ibland.

FELAKTIGHETER: Ja man VILL ju göra ett bra jobb så därför tror jag att det ibland kan vara lite svårt att hantera tillrättavisningar och liknande. Att man tar det som för mycket kritik.

BOENDE: Det är egentligen ganska absurt! Man flyttas bara in hos en familj som man inte känner och förväntas anpassa sig där. Haha! Jag finner det en aning underhållande.

BARN ÄR INTE ALLTID SÅ SNÄLLA: Nej det har du rätt i. “I want you to go back to Sweden!!” var en vanlig kommentar i början när jag var här. Då slänger man på sig sitt bästa leende och förklarar lite lätt ondskefullt för ungen att han inte kommer slippa ifrån dig än på ett lååångt tag. Hehehehe.

SPRÅKET: Det är så… konstigt för nu när jag pratar svenska så känns det helt fel! Jag träffar sällan någon svensktalande person här, men om jag väl gör det och pratar svenska så känns det stelt och tillgjort! Som om det inte är mitt språk längre. Haha.

OSÄKERHETEN: När du uttrycker dig sådär så inser jag ju att jag verkligen BORDE ha varit nervös där på bussen från Au Pair-skolan!! Men det var jag inte… jag måste ha befunnit mig i någon form av chocktillstånd. ;)

AVSKED: Den dagen jag lämnar min värdfamilj kommer bli en sorglig dag… för här trivs jag så otroligt bra och har gjort det enda från början. Den dagen jag måste lämna mina vänner ska vi inte ens prata om… Jag hoppas att den dagen aldrig kommer utan att alla planer vi har gjort upp istället kommer att bli genomförda. Att de kommer bli verklighet. Avsked är nog bland det värsta med Au Pair-livet tror jag.. Alla får sin beskärda del.

HEMLÄNGTAN: Thank god I never had any. ^^ Innan jag åkte så var jag lite rädd för det… Jag menar jag TRODDE inte att jag skulle få hemlängtan, men samtidigt så var jag osäker på om jag verkligen kände mig själv tillräckligt bra för att kunna vara säker på att jag skulle kunna hantera situationen. Det kunde jag dock. Som tur var.

ENSAMHETEN: True… men för mig känns det verkligen som om jag har känt människorna här hela mitt liv! Man kommer så otroligt nära sina vänner i en sån här situation tror jag… för de är liksom allt man har.
_____

That was fun (ja jag har lite att göra idag haha). ;)

Intressant blogg du har förresten! Har en liten fråga till dig, vet dock inte om du kan besvara den. Man har ju hört mardrömshistorier om au pairer, att värdfamiljen har varit hemsk osv, kan man då avbryta & åka hem?
Om man blir riktigt orättvist behandlad, har man några rättigheter då?

Jag vill sååååååå gärna åka till N.Y., men jag hade velat stanna där ett tag, fast nog inte så lång tid som ett helt år. Finns det bara “1-års au pairer”? :)

Hoppas du förstår vad jag menar! :)