Jag lämnade min gamla dator i Porjus och därmed har jag inte längre tillgång till Photoshop. Dessa bilder från när vi for till Sandhamn är därför nästintill oredigerade då jag bara har skitprogram på den här datorn.
Här framme brukar jag sitta och leka Titanic
Våra segel
Jag kan inte sova så jag kan skriva lite grann om vad som har hänt den senaste tiden. Jag for alltså hem till Norrbotten då förra veckan. Jag åkte från Arlanda till Gällivare. Jag har varit på väldigt många flygplatser det senaste året och Lapland airport är garanterat den minsta av dem alla. Den gick inte riktigt att jämföras mot O´Hare i Chicago om man säger så. När jag var framme i Gällivare klev jag av det lilla propellerplanet och gick in från landningsbanan, inga gater eller flygplatsbussar här inte. Själva flygplatsen kändes mer som en busskur än en flygplats, men visst, det är inget fel med det. Det är ju tur att det finns en flygplats över huvud taget.
Först helgen under mitt besök var det Fallens Dag i Porjus. Jag brukar beskriva det som en minifestival under två dagar. Nästan alla porjusbor var där och alla var sig lika förutom barnen som var dubbelt så stora som när jag for. Under hela min vistelse uppe i norr har jag rabblat “tre, sex och åtta” och då för att berätta hur gamla mina värdbarn är. Standardfrågor får man gott om. “Jaha, så du är hemma”, har jag hört ett antal gånger varav jag har svarat “Ja, för ett tag i alla fall.”. Jag har haft lite problem när folk har frågat när jag åker tillbaka. “Öh…jag åker från Porjus till Luleå på fredag, eller menar du till Stockholm? Dit åker jag på söndag…eller till USA? Dit åker jag i slutet av augusti”. Det är ganska komplicerat det där med var jag bor egentligen. Jag kommer på mig själv med att kalla både Edina, Ljusterö, Porjus och Luleå för “hem”.
På fredagen körde jag ner min farmor och farfar till Luleå med deras bil. Det passade väldigt bra eftersom jag också skulle dit. Jag fick snabbt kläm på det där med koppling och växling men visst har jag blivit bortskämd med automatväxlad bil. Jag körde till pappa och var där i någon timme före jag for till Elinas hem. Därifrån fortsatte jag och Elinas pojkvän till Kallax flygplats och hämtade Elina. Vi for hem till henne och satt och pratade före vi gick och la oss. På lördagen ville vi fara till Leos lekland men vi tyckte inte riktigt att det passade för två 88:or att fara dit ensamma utan barn så vi skaffade fram en tjej som ville följa med oss. Faktiskt så har jag träffat massor utav barn under mitt norrbottenbesök, och hundar!
På kvällen for jag, Elina och hennes kille in till stan. Vi åkte taxi dit, long time, no seen. Fast de där limosarna är väl inte så mycket när man är omringad av lyxvarianter i USA. Framme i stan gick vi till Invit och satte oss ute och pratade. Vi kände inte för att gå på någon nattklubb där det inte går att umgås än mindre föra ett samtal. Det var kul att sitta och kika på nattlivet och se kända ansikten gå förbi. Jag drog även dit några porjusbor då det börjar flytta väldigt många sådana till Luleå. Vi avrundade med en pizza på Matstället. Vid två-tiden bar det iväg hemåt. Jag och Elina åkte olika taxibilar hem, vilket vi egentligen inte ens har en vettig förklaring till. Men det hade i alla fall att göra med att jag ville stanna kvar i stan och Elina och killen ville det inte. Det slutade ändå med att vi åkte hem samtidigt med en marginal på fem minuter. Jag åkte tillsammans med porjusborna med en av chaufförerna jag känner och fick sedan skjuts till Elina. Elina och killen åkte med ett annat företag.
På söndagen åkte jag åter igen flygplan. Den senaste tiden har jag haft svårt att sova i flygen men efter den här veckan somnade jag innan vi ens hade lyft. Jag landade i ett soligt Stockholm och blev skjutsad till Ljusterö. Det är väl helt okej att vara tillbaka här men lite kasst är det att vara så nära men ändå så långt borta…
Nu har jag legat i gräset, eller som jag sa till Elina: “Nu ska jag gå och lägga mig i gräset, bara för att jag kan”. Här finns varken fästingar eller mördarsniglar. Tidigare var vi på Leos lekland och för att hylla Norrbotten lite mer så måste jag erkänna att Edinborough Park (även kallad inomhuslekparken) inte är någonting i jämförelse. Det här var mycket större. Men då blev jag och Elina också väldigt trötta och haltade ut därifrån. Jag passade dessutom på att likt en gamling klaga på hur dyrt det är att fika i Sverige.
Nä, nu ska jag inte klanka ner på alla andra ställen nå mer, även om Stockholm och USA känns väldigt långt borta och då inte bara räknat i mil.
Bloggnörden i mig börjar dö ut verkar det som. Nu har jag flyttat min packning till Luleå och sitter hos Elina. Jag körde ner min farmor och farfar igår och det var nästan så att jag inte hittade här i storstan. Allt verkar sig likt även om jag inte har hunnit titta så mycket på stan ännu. Jag och Elina ska snart fara på Leos lekland och vi ska ta med oss en liten tjej som täckmantel.
Jag och Elinas kille hämtade Elina på flygplatsen igår och trots att jag inte har sett henne på fyra månader är hon sig lik om än med kortare hår och skadad tumme. Själv har jag bara en skadad fot, rena rama sjukstugan här. Imorgon drar jag vidare till Ljusterö igen, men före det ska mycket hinnas med…
Jag som trodde att det skulle bli mer bloggning när jag kom på “semester” till Porjus men inte det. Jag har varit upptagen med andra saker, som att titta på tv halva dagen. Jag har ju knappt tittat på tv på åtta månader. Jag har självklart gjort andra saker under min vistelse också, som att skämma ut mig utanför kiosken. Inte är det väl alltid så lätt att komma ihåg att man ska trampa ner kopplingen när man startar bilen? Och visst är det väldigt roligt att se skratten i bybornas ansikte när bilen tar ett skutt framåt. Lika kul var det att hissa ner rutan och ropa “Jag är van vid att köra automat!”. Men hey, så lätt är det inte när jag har kört automatväxlad bil sen november. Förutom denna incident har jag klarat bilkörningen bra utan tillstymmelse till kärringstopp som Elina kallar det.
Nu är jag tillbaka i Porjus och allt är fortfarande som vanligt, fast mycket mindre snö. Jag börjar bli riktigt less på att flyga nu. Men det gick bra i alla fall, min superstora resväska checkades lätt in. Personalen kommenterade inte ens en gång att jag hade ett och ett halvt kilo övervikt (till skillnad mot i USA där det är petnoga med vikten). Jag känner inte för att blogga nu, så det blir mer senare när jag har hunnit landa psykiskt också.
PERNILLA: Hehe en av de “bratsen” som vann är min bästa kompis pojkvän :P
Jag måste förtydliga att jag inte menade att alla som tävlade var brats, utan bara några av typerna som var där. Jag tycker ju egentligen inte att alla stockholmare är brats heller, även om jag gärna ger sken av det. Men grattis till din bästa kompis pojkvän i alla fall!
Imorgon åker jag hem…och det känns grymt konstigt. Kan man kalla det för resfeber när stället man ska till är ens hem? Orolig för att flyga är jag däremot inte. Detta blir femtonde gången jag lyfter med ett plan på åtta månader. Imorgon är det passande nog precis åtta månader sedan jag lämnade Porjus. Jag har ju varit hem till byn en gång i mars men det var bara en snabbvisit på några dagar. Jag hann inte träffa särskilt mycket porjusbor. Det kommer jag däremot att göra denna gången. Det är Fallens dag i helgen, en slags minifestival i Porjus dit nästan hela befolkningen går.
Det är ju nästan så att jag lever lite jetsetliv, nästan. Jag hinner knappt packa ner kläder i min rosa bag innan det är dags att packa upp och packa om och fara till nästa ställe. I tisdags åkte jag med familjen med båten till Sandhamn. Segelbåtarna som deltog i Gotland Runt gick i mål i närheten och lade till i samma hamn som vi. Jag roade mig med att titta på gigantiska segelbåtar och seglarbrats. Jag har massa fina bilder som ni får se när jag har mer tid. Nu ska jag fortsätta med packandet, är så less på att packa!
Tre saker som gör att jag hade velat vara i Minneapolis nu:
Blue Horizon designed by Kaushal Sheth developed by geeksmakemehot.
