Så kom jag tillbaka till ett minusgradigt Minnesota - i shorts. Folket tittade ju bara lite konstigt på mig. Jag måste faktiskt erkänna att jag nu känner mig redo för att fara hem till Sverige. Mitt rum (som nu håller på att få riktiga väggar) tillhör inte mig nå mer utan nästa au pair som kommer snart. Jag har inget här kvar att göra förutom att säga adjö till allihopa. Jag sitter istället i mitt andra hem här, nämligen Starbucks. Det har varit en lång dag som började klockan tre imorse då jag började min färd norrut. Suntrek-resan var som ni kanske har förstått grym. Här kommer en reseberättelse…

Dag 1

Sista natten innan touren började sov jag på ett hotell i närheten av flygplatsen. Det var också där vi på lördagsmorgonen samlades för första gången. 13 personen var vi från olika länder. Det började med en rundtur i Los Angeles där jag redan hade spenderat några dagar. Jag hade därför varit på ställena vi stannade vid. Första stoppet var Rodeo Drive där designeraffärerna är. Nästa var Walk of Fame. Jag hade ju nästintill bott på Walk of Fame i tre dagar och det kändes som att komma hem när jag ännu en gång klev på stjärnorna. Delar av gatan var avspärrad för senare under dagen hade Kung Fu Panda premiär med bland annat Angelina Jolie. Så länge stannade inte vi utan vi fortsatte vidare mot San Diego.

Jag och Britneys stjärna

I San Diego fick vi prov på hur härligt galen våran tourguide Matt var. Vi körde förbi en golfbana och varje gång någon just var på väg att slå bollen tutade Matt för att störa spelaren med orden “I hate golf” och vi i bilen gapskrattade. Vi utforskade San Diego och på kvällen for vi till en mexikansk restaurang.

Dag 2

Vi for vidare till Joshua Tree National Park. En ganska cool nationalpark med massa Joshua träd så klart och stora stenblock. Vår guide tog med oss på en klättertur där vi både kröp, hoppade och klättrade. Det var ett under att vi alla kom därifrån utan några större skador.

Home away from home, vår van som vi döpte till Marilyn (Monroe)

Vi sov över på ett ställe som hette Kingman i Arizona. På kvällen gjorde vi en spontanutflykt till Walmart för att köpa ett spel. Det blev sedan kortspel i min, Rubys och Simones stuga tillsammans med de andra natten lång.

Dag 3

Nästa stopp var Grand Canyon. Många saker i USA har gjort mig besviken över hur de ser ut på riktigt men inte Grand Canyon. Det går inte att få en rättvis uppskattning på bild utan det måste upplevas i verkligheten. Vi fick några timmar på oss och jag gick tillsammans med tre andra på en två timmar lång hike neråt för att sedan gå upp igen.

Kallt som tusan var det i Grand Canyon. Det låg till och med snö på marken! Vår guide kom med pizza till oss och tillsammans tittade vi på solnedgången över Grand Canyon. På vägen till stugan stannade vi och spelade bowling. Senare på kvällen gjorde vi en eld och satt utomhus och grillade s’mors.

Dag 4

Vi rullade in i Las Vegas och jag kunde inte låta bli att spela “Las Vegas” med Martin Stenmarck i min iPod. “In Las Vegas, in the neon lights, you´ll be a star if you do it right.” Vi tjejer blev avsläppta vid ett stort outletcenter. Killarna for och sköt pistoler och gevär med måltavlor föreställande Osama bin Ladin. Vi for sedan till hotellet där vi fick chans att vila i några timmar och göra oss i ordning för kvällen. Vid halv sju samlades de som ville och vi gick till Rainforest Café och åt middag. När vi kom tillbaka till hotellet var klockan 8.30 och det var nu “överraskningen” som Matt kallade det skulle äga rum. Att överraskningen skulle vara en limousin var faktiskt inte särskilt svårt att lista ut. Vi blev därför inte särskilt förvånade när en svart lång Cadillac-limo rullade in på parkeringen om än till vår förtjusning. Vi hoppade in i den och festen kunde börja. I över två timmar vår limon vår och vad som hände, ja ni, what happens in Vegas stays in Vegas…så är det faktiskt. Det var som sagt först när jag upplevde det på riktigt jag förstod varför den frasen finns. Jag vet varför, men ni får helt enkelt fara till Vegas själva och lista ut det. Det jag kan avslöja från kvällen är att jag försökte gifta mig med limochauffören, haha, och då kom jag lindrigt undan till skillnad mot vissa andra.

Dag 5

Vi var som ett skadeskjutet gäng som lämnade Vegas på torsdagsmorgonen. Det var blåmärken, skadade knän och spypauser. Nej, jag kräktes inte, men nästan halva gruppen mådde inte riktigt så bra efter de kurviga vägarna. Vårt stopp för dagen var passande nog öknen, Death Valley. Det var varmt där om än ingenting jämfört mot vad det ska vara under sommaren. Natten tillbringades på ett hotell i Bakersfield som bara var ett stopp efter vägen.

Dag 6

Vi fortsatte vidare mot San Francisco. På vägen dit stannade vi vid vår guides segelbåt som är hans hem. Plötsligt befann jag mig i Ljusterö på värdfamiljens segelbåt igen, kändes det som. Vi gick till stranden där vi tittade på solnedgången över havet.

Vi var inte framme i San Francisco förrän på kvällen. Vi tittade på Golden Gate-bron by night och sedan gick vi och åt. En av tjejerna hade kvällen innan varit tvungen att fara till sjukhuset på grund av hennes knä och därför skjutsades hon runt i en kundvagn. Hon hade visserligen fått kryckor men det tog evigheter för henne att gå med dem.

Som sagt, what happens in Vegas…

Dag 7

Eftersom vi var en så bra grupp stannade vår guide några extra timmar med oss på lördagen. Vi for till Golden Gate-bron igen och gick en bit på den. Det blev lite sightseeing i San Francisco innan det var dags för det vi hade bävat för. För att citera en Curious George bok som finns här på Starbucks: “…and too soon it was time to say goodbye”. Vi samlades vid Marilyn för en sista gruppbild och sedan sa vi hejdå till varandra.

På eftermiddagen gav jag mig iväg ut i stan och jag råkade träffa tre av de japanska tjejerna från gruppen. Jag följde med dem till Chinatown. Det kändes lite originellt att gå där som svensk i Chinatown i USA tillsammans med tre japanskor. Det var trevligt för de är så gulliga och snälla. Jag lämnade dem efter ett tag och gick tillbaka till hostelet där jag alltså hade bokat en extra natt. Klockan tre på morgonen klev jag upp och några timmar senare lämnade jag Kalifornien. Nu sitter jag alltså här i ett kallt Minnesota på mitt älskade Starbucks. Fyra dagar kvar…

Det finns så mycket mer att skriva om resan och det finns så många fler bilder. Resten av bilderna kommer på Facebook och Pixbox men jag ska försöka att inte lägga ner så mycket tid på datorn mina sista dagar i USA.