Nu sitter jag här i landet Lagom igen, närmare bestämt i Stockholm på Arlanda. Jag väntar på mamma och Josse som anländer med ett plan från Luleå om 45 minuter. Jag råkade nyss försöka betala internetavgiften med amerikanska quarters, det gick inte så bra. Folket pratar svenska som vanligt också, och det är lika konstigt att höra varje gång. Det började redan i Frankfurt med massa stockholmare, det var tur att jag hade lock i öronen, annars hade jag hållt för dem för jag fick ju nästan ångest över att höra vad jag tänkte kalla snobbsvenska, men så taskiga ska vi inte vara (jag ska ju ändå tillbringa helgen här så jag får passa mig). Det är så kul att observera stockholmare, vi är som från olika planeter känns det som. På planet från Frankfurt envisades jag med att prata engelska, men det visade sig så klart att de jag satt med var svenskar också, det kunde väl inte jag veta. Nu ska jag leka besserwisser i några dagar och jämföra alla skillnader med USA. Arlanda till exempel, känns väldigt litet nu. Men då var jag ju också på O´Hare för ganska många timmar sedan. Min klocka är fortfarande minnesotatid, så för mig är klockan strax fyra på morgonen. Det har varit en lång resa, men den har ändå inte varit för olidlig.

Att ta farväl av Minnesota var inte så hemskt som jag trodde. Jag tror att det beror på att jag inte har fattat vad som händer ännu. Jag har inte förstått att jag inte kommer att se stället och folket på en lång tid. Inte ens Starbucks var så hemskt att ta avsked av. Jag pratade med baristorna lite grann och sedan gick jag hem till det som var mitt hem för 19 timmar sedan men inte längre, huset i Edina. Det var först när jag av en händelse tittade på muggen och såg att det stod “Have a safe trip” som det kändes lite i hjärtat. Barnen sa jag hejdå till med en gruppkram. Jag skulle aldrig klara att lämna barnen med vetskapen att jag aldrig mer ser dem, så det var egentligen inte ett farväl utan ett “vi syns senare”. Värdfamiljen kommer ju dessutom till Sverige till sommaren, och då lär jag fara och hälsa på beroende på var jag är och vad jag gör. Minnesota kommer jag helt klart fara tillbaka till, men frågan är när och hur.

Gu, va alla pratar svenska här…!