Jag overlevde Vegas, bara sa ni vet…jag sitter nu vid en dator pa ett hotell i Bakersfield, nagonstans i Kalifornien. Den har touren ar grym, mycket tack vare var guide. De senaste dagarna har jag inte alls haft kontakt med omvarlden, har inte haft tillgang till dator och telefonen har varit dod, men vad gor det. Inga svenskar i gruppen heller, tack for det.

Det finns inte en chans att jag hinner skriva om vad vi har gjort. Resan ar valdigt intensiv men sa grymt rolig. Igar var det Las Vegas som gallde. Limo och hela kitet. Jag kan saga att for att forsta vad begreppet “What happens in Vegas stays in Vegas” egentligen betyder maste man uppleva det pa plats.

Imorgon blir det San Francisco och pa lordag morgon ar touren slut, och det kommer vara sa trakigt att lamna alla.

Annu en dag i lalaland. Nu sitter jag pa ett fint internetcafe, jag borde egentligen ha gatt hit fran borjan da det ar mycket fraschare an hostelets datorer och lika billigt. Men, men, nu har jag i alla fall bara en natt kvar har pa Walk of Fame, sen byter jag hotell. Pa sondag borjar Suntrekresan. Idag har jag varit pa en kandistur anordnat av hostelet. Jag blev faktiskt lite besviken, det var meningen att man skulle fa se Playboy Mansion men inte det. Det var nastan bara darfor jag for pa den. Det var en ny guide sa det kanske var darfor. Jag fick i alla fall se naga andra kandisars hus i Beverly Hills. Vi var och kollade i omradet dar kandisarna brukar shoppa, bara dyra designersaker. Tyvarr sag vi inga kandisar. Jag har ju sa klart fotat men bilderna for ni forst se nar jag ar tillbaka vid min egna dator igen. Egentligen hade jag inte alls tankt att anvanda nagon dator sa ofta har heller, men det blir nog inte lika ofta nar touren borjar.

I L.A bor det nastan fyra miljoner manniskor, och vem vet hur manga turister som ar har. Dar gick jag alltsa, i denna jattestad och vem tror ni inte jag traffar? Jo, Emelie och Amanda fran au pair skolan. Vad har oddsen for det egentligen? Snacka forvanad jag blev. Jag gick fran hostelet for att ga till en mataffar och helt plotsligt i folkvimlet sag jag ett bekant ansikte da jag forst fick syn pa Amanda. Att det dessutom var nagon slags premiar med kandisar alldeles bredvid oss och extra mycket folk gjorde inte saken mindre overraskande direkt. Bara for nagra dagar sedan la jag ju dessutom in en bild pa svenska tjejerna har pa bloggen.

Jag pratade en stund med dem och sedan gick vi och kollade vad det var for premiar, massa fotografer och reportrar var och tydligen aven kandisar men jag vet tyvarr inte vilka. Jag spenderade en stund med svenska tjejerna och sedan fortsatte vi alla vidare. Svenskmagnet var ordet, eller hur? Tjejen bredvid mig vid andra datorn ar ocksa svensk listade jag snabbt ut, suck.

Tidigare idag var jag till stranden, bade till Santa Monica och Venice Beach. Det var trevligt, men jag hinner inte skriva mer nu. Imorgon blir det nog att kolla pa kandishus.

Ja da ar jag alltsa i Los Angeles, narmare bestamt Hollywood nagra meter fran Walk of Fame. Forsta intrycket var inte alls bra, men nu borjar jag gilla det har stallet mer och mer. Jag akte pa formiddagen fran Minneapolis och mellanlandade i Denver, Colorado. Vid tva var jag framme pa LAX international airport. Jag akte buss till downtown L.A dar jag bytte till tunnelbana. Nar jag kom upp fran tunnelbanan klev jag rakt ut pa Walk of Fame. Jag gick nagra blocks och vek av till vanster for att ga till mitt hostel. Det forsta jag sag nar jag kom runt hornet var en filminspelning med Universal Studios. Jag sag inte nagra kandisar dock, vad jag vet. Jag checkade in pa hostelet och for att vara ett hostel ar det valdigt trevligt med mycket ungdomar. Nar jag stod och betalade kom tva tjejer in, sjalvklart var de svenskar och jag suckade. “De dar ar ocksa fran Sverige” sa receptionisten och jag svarade “Jag horde just det, jag traffar svenskar overallt”. Snacka om att jag ar varsta svenskmagneten.

Kvallen har jag spenderat gaendes pa Walk of Fame och affarerna som finns har. Hollywoodskylten har jag sett pa hall. Jag har dessutom varit pa en signering med ett kant band, fast jag har ingen aning om vem det var. Tjejen i bandet stod bredvid mig och pratade med nagra kompisar och jag reflekterade inte ens over att hon tillhorde bandet fore de var pa scenen. Kommer inte ihag namnet pa dem, men jag har det i kameran.

Om jag tycker att folket i Minneapolis ar utatriktade sa ar det ingenting jamfort mot har. Flera personer har kommit fram och snackat med mig bara sa dar. Jag har dessutom en Minnesota-troja pa mig och jag hor folk ropa “Minnesota” efter mig hela tiden. Nu gar snart tiden ut sa jag hinner inte skriva na mer. Imorgon funderar jag pa att ta en tur till stranden.

Dagen som jag aldrig trodde skulle komma är här, 5 november 2008. Idag var det ett år sedan jag började resan till USA och alltså ett år sedan jag anlände till au pair skolan i New York. Jag har inte varit så duktig på att följa de andra svenska tjejerna den senaste tiden, men vad jag vet har alla fullföljt året om än med några byten av familjer. Grattis till oss!

Klockan fem idag slutade jag inte bara för dagen utan för alltid. Idag var min sista arbetsdag. Det var lite konstigt att veta när jag bara hade en timme kvar att det var den sista timmen av tusentals. Självklart kommer jag att spendera tid med barnen när jag kommer tillbaka från Kalifornien, men det blir inte på samma sätt. Jag kommer heller inte att träffa min värdmamma mer. Hon kommer att fara på affärsresa samma dag som jag kommer tillbaka från Kalifornien. Vi hade därför en avskedsmiddag redan idag. Jag fick ett fint halsband av familjen och värdmamman köpte med sig asiatisk mat då de vet att jag tycker om det. Jag åt middag med familjen och sedan kom Henna och Tiina och hämtade mig. Vi for till Southdale och eftersom de andra inte hade ätit gick vi till en restaurang där. Jag fick en rosa ram med en bild på oss tre, choklad och en cd med ett bildspel från mitt år. Efter lite shopping for vi till Starbucks och satt och pratade till klockan var tio. Utanför mitt hus sa jag sedan hejdå till Henna utan att veta när och om jag kommer att träffa henne igen. Henna har ju ändå varit min närmsta kompis här. Jag har träffat henne nästan varje vecka sedan mars med undantag för sommaren.

Det har inte sjunkit in i mitt huvud ännu att det nästan är över nu. Det känns som att jag imorgon kommer att vakna, ge barnen frukost, skicka iväg dem till bussen och sedan skjutsa yngsta tjejen till hennes skola. På kvällen kommer jag sedan att hitta på något med tjejerna…men det är ju inte så. Imorgon kommer jag att vakna, göra mig i ordning och fara till Kalifornien. Någon frågade mig om jag var “excited” över att fara dit, “nej”, svarade jag. Visst ser jag fram emot det, men jag har bara inte fattat det än. Min tid som au pair är över.

De senaste dagarna har varit fantastiska, och i det här fallet syftar jag på vädret. Var det inte drygt en vecka sedan jag skrev att det snöade? Nu är det nästan så att jag är på väg att avboka resan till Kalifornien, det är ju varmare här än i L.A! Men det vore lite drastiskt. Det känns inte alls som att jag ska dit, även om det är i övermorgon. Hela världen har under en längre tid räknat ner till 4 november, och tydligen är det inte för att det är min sista arbetsdag utan presidentvalet råkar vara på samma dag. Det blir spännande att följa det på plats. De flesta hus här stoltserar med Obama-skyltar faktiskt.

Jag träffade Tiina och Henna tidigare idag. Jag hade planerat att gå på bio, men det blev fika på mitt Starbucks istället, i tre timmar. Det var lite kul för en annan au pair som Henna har träffat tidigare ringde och frågade om Henna ville hitta på något. Henna berättade att hon satt på ett Starbucks i Edina och den andra au pairen sa att det var lustigt för hon stod utanför ett Starbucks. Det visade sig att hon stod utanför mitt Starbucks! Hon kom därför in till oss och vi pratade en stund. Den här staden är full av sammanträffanden. Tidigare idag när jag lämnade treåringen på lekis körde jag in på skolans parkering. Den första jag såg var Emil, den nya svenska au pairen. Jag är ju van att träffa folk jag känner hela tiden men han blev nog lite förvånad när jag hoppade ut och ropade “Hej Emil!”.

När jag ikväll körde från Hennas hus insåg jag att det var sista gången jag körde till och från hennes hus. Vi ska så klart träffas imorgon också men då är det hon som kör. Det är nu “de sista gångerna” börjar…

Igår for jag och Henna till Saint Paul. Jag kan ju inte ha bott i ett år bredvid huvudstaten utan att besöka den “på riktigt”. Jag har varit där tidigare men jag har aldrig promenerat och sett mig omkring. Därför åkte vi downtown Saint Paul med bussen igår. Det var tänkt att Tiina skulle följa också, men hon tog en lång sovmorgon kan man säga. Saint Paul är vackrare än Minneapolis men i Minneapolis får man mer stadskänsla då det är större.

Nästan som Golden Gate bron va?

Mississippi River

Nästan som Vita huset va?

Saint Pauls skyline, går inte att jämföras med Minneapolis

Minnesota är uppdelat i olika “countyn”, Edina tillhör Hennepin county

I´m sure gonna miss you!

Godis för ett helt år

Jag satsade på trick or treat fullt ut också

Brownie som jag gjorde med barnen

Jag och Tiina i bussen på väg till downtown med Henna

Hard Rock Café

Downtown by day

I´m gonna miss you too…

Nu sitter jag här och om vi går efter den gamla tiden är klockan fyra på morgonen, men nu har även Minnesota ställt tillbaka tiden och den är därför bara tre. Jag borde ha svarta kryss på händerna, men istället sitter jag här skrivandes med svarta hjärtan på händerna tack vare en snäll vakt. Gårdagen var lång, och dyr. Jag spenderade mycket pengar på saker som inte kommer att finnas kvar materiellt, men som alltid kommer att finnas i mitt minne. Det började med att jag, Henna och Tiina åkte downtown till Hard Rock Café där vi åt en sen lunch. Vi for tillbaka hemåt, jag avstod från middagen men åt i alla fall efterrätt bestående av brownies med en rosa pumpa på tillsammans med värdfamiljen. Vid sju kom Carro och Emil och hämtade mig och vi for till Carro där vi satt och pratade länge. Det bar iväg downtown igen men denna gång by night. Som vanligt blev det Spin. Henna, Tiina, Priscilla och Tessa slöt upp några timmar senare. Kvällen övergick till natt och musiken tystnade. Vi gick ut ur Spin och på vägen sa jag hejdå till min nya kompis vakten. Det var nog där och då jag egentligen insåg att detta är bland de sista dagarna i Minneapolis och sista helgen.

- Bye, have i nice life! sa jag till vakten.

- Are you leaving the country?

- Yeah, first I´m going to California, but this is my last weekend in Minnesota.

- Well, have a good time then sweetie…

- Thanks, and have a nice life, avslutade jag och insåg att det här verkligen är slutet.

Henna, Tiina, Priscilla, Tessa, Emil delade på oss och åkte hem i två olika taxibilar men på något sätt hamnade vi allihopa ändå på restaurangen Perkins bredvid mig. Vi ville inte att kvällen skulle ta slut och åt det vi kallade “frukost” då vi ändå skulle sova bort den riktiga frukosttiden. Vi satt där på Perkins och pratade och skrattade innan alla blev så trötta och insåg att det var dags att fara hem till våra varma sängar. Och här sitter jag, i slutet av mitt au pair år och inser att ingenting blir någonsin som förut. Det här är alltså berättelsen om hur jag spenderade min sista lördag i det som kallas “the Twin Cities”.