Det är nästan så att jag känner mig gammal när mina kompisar börjar få barn. Men egentligen är det inte jag som är gammal, utan de som är unga. Igår fick en barndomskompis som är ett år yngre än jag en son. Jag tror inte att hon läser bloggen, men jag önskar dig ändå grattis och lycka till!

Under finalen av Melodifestivalen hade vi en liten kupp i pressrummet. Det var nämligen så att vi skulle rösta fram pressens pris till det bästa bidraget. Jag tror att det var GP som drog igång kuppen och vi var så klart med på den. Den gick nämligen ut på att vi skulle rösta på Sheida - I mina drömmar. Ni som kommer ihåg deras låt och framträdande förstår att det hela var ett stort skämt. Bara för ironin skulle vi rösta fram dem som vinnare. Vi var ganska många journalister som var med på denna lilla kupp.

Hur slutade det då? Vann Sheida? Tyvärr inte. Efter ett tag kom en lapp upp som sa att vi bara fick rösta på finalisterna. De hade alltså ändrat reglerna! Vem som egentligen vann, det fick vi aldrig reda på…

Strax efter elva när jag befann mig på jobbet tittade vi ut och insåg att det snöar. Det har bara fortsatt och nu ligger ett tunt täcke på marken. Jag känner mig ganska likgiltig för det. Vi har ju ändå inte haft någon sommar så det spelar ingen roll. Det kan lika gärna bli vinter.

Jag far ju ändå till varmare trakter snart.

Ni som har läst om vår melodifestivalresa vet att vi missade slutet av finalen av Melodifestivalen 2007. Det låter lite konstigt eftersom vi var där och bevakade tävlingen som press och borde ha följt sändningen stenhårt. Anledningen var att vi stod och väntade i Globens foajé på att få springa ner till scenen när vinnarna var utsedda. Vi såg ingenting, och hörde knappt nå heller. Vi kunde bara tyda Luuks röst då och då och hade noll koll på poängen. Vi förstod dock så mycket som att The Ark vann, om inte annat fattade vi det när vi rusade ner och det var de som sjöng vinnarlåten.

Jag har länge velat se finalen i lugn och ro men att se reprisen dagen efter var inte att tala om då vi hade fullt upp med att fara hem. Snart kommer jag att få se hela programmet, och de andra deltävlingarna också som jag missade när jag var i Åre på VM. Jag har nämligen beställt Melodifestivalen 2007 som dvd. Jag vet att det kommer att bli riktigt plågsamt att se, speciellt när Wij sjunger Evighet i början för det väcker så många minnen. Men kul blir det också.

Jag har heller inte sett finalen 2006 på tv. Under den direktsändningen satt vi inne i arenan men då skrev vi bara från den stora presskonferensen och inte från finalen så där missade vi inte något. Jag tror inte att jag ids köpa den som dvd. Så mycket schlagernörd är jag inte.

Förra helgen när jag var i Luleå tog jag med hårddisken till Elina och vi förde över bilder till varandra. Jag fick alla bilder från årets Melodifestival och nyss insåg jag att jag hade missat att kolla på bilderna i flera mappar. Det finns många fina och roliga och imorgon ska jag nog lägga upp några här. Jag hade gärna gjort det ikväll men jag ska se till att lägga mig istället och läsa Solo och sedan sova för det är jobb tidigt imorgon för mig.

Nu är det ju faktiskt så här att vi inte alltid träffar kändisar, festar, åker limousin eller dansar till schlagerlåtar. Ibland gör vi helt andra saker, som till exempel:

När jag lyssnar på mina arbetskompisars berättelser om hur de var när de var yngre och om hur deras barn och deras kompisar beter sig inser jag att jag har varit väldigt skötsam i mina dar.

Under Luleåkalaset fick vi ju biljetter av Martin Stenmarck till Ladies Night. I lördags var det alltså dags att se trion när showen kom till Luleå. Jag är trött för det har varit en jobbig dag och jag orkar inte skriva någon längre recension utan bjuder på en bildspecial som Elina har fotograferat. Men jag kan i alla fall säga att det var en bra föreställning. Den var kanske en aning seg i början men den blev bättre med roliga sketcher och med Martin som sjöng. Hans nya låt 100 år från nu (Blundar) som han premiärspelade på LK och som nu har börjat spelas på radio är ju bara så bra och helt underbar att höra live.

Efter en för lång väntan kom gästartisten Måns Zelmerlöw fram och sjöng hela tre låtar. Vi hade vid det laget lämnat våra sittplatser och gått närmare scenen för att köra våra snubbelsteg till Cara mia. Efter Måns ville vi inte stanna kvar i arenan för att festa vidare (hallå, det var bara tjejer där!) utan vi började gå mot utgången. En dj hade tagit plats på scenen och spelade musik. Plötsligt tändes alla lampor i taket och det blev ljust. “Ja, det här var ju verkligen passande belysning” sa jag och förundrades över varför de hade tänt. “Går brandalarmet?”, frågade Elina och pekade på en röd lampa i taket som blinkade. Ganska snart fick vi det bekräftat när musiken stängdes av och vi hörde en röst som sa “Det brinner i byggnaden…”. Vi och alla andra antog att det var rökmaskinerna från scenen som hade utlöst det och ingen hade bråttom. Alla gick lugnt ut till entrén och hämtade ytterkläderna. Vi stannade kvar inne för att vänta på vår skjuts. “Det där är brandalarmet som låter och det betyder att man ska gå ut” sa en av vakterna som vi kände igen från balen ironiskt. När vår skjuts kom åkte vi vidare till Brasseriet för att säga adjö till stället. Vi var inte i någon vidare stämning och nu ides jag inte ens bry mig om vilken bartender jag beställde från. Vi lämnade stället vid två och gick till Donken och åt. Karaokelimo blev det hem.

Jag är vaken men blundar ändå
Är under ytan tills kroppen blir blå
Dina löften håller sanningen varm i hjärtat som brann

Hur kan nåt så stort förvandlas
Hur kan man tappa orken att andas
Att andas

Jag blundar
Och håller andan lite till
Hjärtat stannar
Fan va ska jag ta mig till
För jag vet att 100 år från nu
Så kommer det alltid vara du
När jag blundar

Vi skulle resa, jag boka biljett
Till alla ställen som man borde ha sett
Jag köpte drömmen om ett vackrare liv
När du låg bredvid

Hur kan nåt så stort förvandlas
Hur kan man tappa orken att andas
Att andas

Jag blundar
Och håller andan lite till
Hjärtat stannar
Fan va ska jag ta mig till
För jag vet att 100 år från nu
Så kommer det alltid vara du
När jag blundar

Hur kan nåt så stort förvandlas
Hur kan man tappa orken att andas

Albumet med studentbilder, en av presenterna