I torsdags kom jag till Luleå med bussen och på fredagen träffade jag Elina. Vi var och åt på restaurang med hennes familj. Elinas brorsa fyllde nämligen år i helgen och hade fest på fredagen och han ville väl inte ha morsan och syrran hemma då. Vi for hem till Elina en sväng efter maten och där satt typ halva Medieprogrammet årskurs ett. Vi frågade om vi skulle dansa och sjunga för dem men de kunde inte komma på någon bra låt, annars hade vi helt klart gjort det. Vi kände inte för att liva upp festen så mycket mer (för det fick vi inte för Elinas bror) och vi åkte hem till mig. Vi hade nämligen bestämt oss tidigare för att ha en schlagerkväll och det hade vi. Vi såg på finalen av Melodifestivalen 2006 och 2007. Elina var hemma hos mig ända till halv tre på natten!

På lördagen hade vi samlat ihop ett litet gäng för att festa. Vi for till en föredetta klasskompis lägenhet där vi hade förfest med karaoke. Vi sjöng massa schlagerlåtar kvällen lång. Vid elva någon gång ringde vi vårt taxiföretag och vår karaokechaufför svarade och när vi önskade han eller den andra chauffören sa han att limousinerna hade gått sönder! Vi blev lite fundersamma men han skickade i alla fall en bil och vi undrade vad som skulle dyka upp. Några minuter senare ringde en tjej som vi aldrig hade träffat förut och sa att hon var vid huset. Jag gick först ner och möttes av en limousin men insåg ganska snabbt att det var vår chaufförs reservlimo för han har nämligen två stycken. Resten av gänget kom ut och vi åkte. Jag satt och förhörde taxitjejen hela vägen in till stan. De andra satt och gapskrattade för varje fråga. Hon blev nog lite irriterade på oss, jag frågade om allt från vad karaokechauffören hade köpt för ny bil och vad det hade varit för klädsel i den andra limon. I slutet frågade jag om vi fick vårt VIP-pris och en kram men hon svarade surt att “det är med killarna det”.

Anledningen till att limousinerna var trasiga var för att den här tjejen och vår andra chaufför hade lyckats krocka med varandra! Lyckat. Karaokechauffören skulle alltså köpa en ny bil och vår andra chaufför har ju reserven. Det känns ganska tråkigt faktiskt, det var ju visserligen inga vita Bel Air limousiner men vi har ändå fäst oss vid dem.

Vi fortsatte kvällen på Färjan som är just precis vad det låter som, nämligen en färja med nattklubb. Där dansade vi i några timmar innan vi gick till Matstället och åt pizza. När vi skulle hem ringde vi vårt andra taxiföretag och lite senare dök en röd bil upp med vår trevliga chaufför. Vi fick en liten extrarunda eftersom han skjutsade hem en annan kund samtidigt som vi satt i bilen. Inte oss emot, vi gillar ju att åka taxi, som ni kanske märkt. På vägen hem var det några kunder i en annan bil som sjöng i taxiradion och vi såg så klart till att göra detsamma. Det blev lite Cara Mia och vår chaufför sa till den andra chauffören att ”mina kunder lät bättre”, vi kunde inte annat än hålla med.

På söndagen var jag till Elina och åt födelsedagstårta och såg på tv tillsammans med hennes familj. Igår var jag, Elina och Erika på aerobics på Inpuls som har flyttat in i nya lokaler. Det var kul men jobbigt. Jag hade egentligen tänkt att följa med på spinning idag men det blev inte då jag hade lite saker jag var tvungen att ordna.

Under Luleåkalaset fick vi ju biljetter av Martin Stenmarck till Ladies Night. I lördags var det alltså dags att se trion när showen kom till Luleå. Jag är trött för det har varit en jobbig dag och jag orkar inte skriva någon längre recension utan bjuder på en bildspecial som Elina har fotograferat. Men jag kan i alla fall säga att det var en bra föreställning. Den var kanske en aning seg i början men den blev bättre med roliga sketcher och med Martin som sjöng. Hans nya låt 100 år från nu (Blundar) som han premiärspelade på LK och som nu har börjat spelas på radio är ju bara så bra och helt underbar att höra live.

Efter en för lång väntan kom gästartisten Måns Zelmerlöw fram och sjöng hela tre låtar. Vi hade vid det laget lämnat våra sittplatser och gått närmare scenen för att köra våra snubbelsteg till Cara mia. Efter Måns ville vi inte stanna kvar i arenan för att festa vidare (hallå, det var bara tjejer där!) utan vi började gå mot utgången. En dj hade tagit plats på scenen och spelade musik. Plötsligt tändes alla lampor i taket och det blev ljust. “Ja, det här var ju verkligen passande belysning” sa jag och förundrades över varför de hade tänt. “Går brandalarmet?”, frågade Elina och pekade på en röd lampa i taket som blinkade. Ganska snart fick vi det bekräftat när musiken stängdes av och vi hörde en röst som sa “Det brinner i byggnaden…”. Vi och alla andra antog att det var rökmaskinerna från scenen som hade utlöst det och ingen hade bråttom. Alla gick lugnt ut till entrén och hämtade ytterkläderna. Vi stannade kvar inne för att vänta på vår skjuts. “Det där är brandalarmet som låter och det betyder att man ska gå ut” sa en av vakterna som vi kände igen från balen ironiskt. När vår skjuts kom åkte vi vidare till Brasseriet för att säga adjö till stället. Vi var inte i någon vidare stämning och nu ides jag inte ens bry mig om vilken bartender jag beställde från. Vi lämnade stället vid två och gick till Donken och åt. Karaokelimo blev det hem.

Albumet med studentbilder, en av presenterna

När vi hade återhämtat oss från besöket i skolan bar det iväg på inflyttningsfest. Den här gången var vi inte fint folk för vi kom först av alla gäster men vad gjorde det. Resten av gästerna droppade in och vi hade en trevlig kväll. Vi satt och pratade, åt chips och dansade med hjälp av Youtube till schlagerlåtar.

När klockan närmade sig tolv checkade vi av hur många som skulle in till stan och vi frågade om vi fick äran att beställa taxi. I egenskap av professionella taxikännare tog vi oss an uppgiften. Sandra ringde vårt stjärnföretag men det visade sig att det var en av de kvinnliga chaufförerna som hade växeln. Sandra frågade om våra limochaufförer körde men det gjorde bara en av dem. Hon undrade då om det var någon som körde den andra limon istället för vår chaufför.

- Jo, det är det, svarade den kvinnliga taxichauffören.

- Kan du skicka två limousiner då? frågade Sandra.

- Det är inte säkert eftersom ni bara är tio personer, svarade hon. Men vi får se.

Nio minuter över tolv ringde en för oss okänd chaufför och sa att vi skulle dricka upp våra groggar och börja klä på oss. Vi informerade de andra om det och alla gick till hallen för att förebereda sig för att gå ut. Sandra var först ut och sprang nerför alla trappor och ut på gården. Där möttes hon av två bekanta bilar. Karaokelimon och den vanliga limon. Hon siktade in sig på karaokelimon för där var det den ordinarie chauffören. Han blev glatt överraskad över att se att det var vi som hade beställt taxi. Snart kom även Elina och resten av gänget ut och allihopa hopade in i bilarna. Vi två såg så klart till att ta karaokelimon tillsammans med två andra. Elina vågade till och med på sig att sjunga tillsammans med killarna trots att hon var förkyld. Sandra hade satt sig i framsätet och beslutade att inte stämma ut i sång.

- Stackars dig som måste lyssna på sånt här, sa hon till vår karaokechaufför samtidigt som gänget i baksätet sjöng.

- Ja, precis, svarade han. Men ni är faktiskt de första idag, fortsatte han.

Inne i stan återförenades vi med det andra gänget. Vi gladde oss åt att vi hade betalat 70 kronor mindre än vad de hade. Vi gick in på Invit, en liten bar på ett hotell. Tanken var att vi skulle fortsätta på nattklubben Cleo. En i vårt gäng började må dåligt och gick ut och satte sig. Vi följde med som stöd. Han ville hem och återigen tog vi på oss att fixa taxi. Vår karaokechaufför var på väg till Boden men han skickade en annan bil som dök upp på en gång. Det var en av de kvinnliga chaufförerna som vi av förklarliga skäl inte har flirtat in oss hos lika bra som hos de manliga. Tydligen var hon inte så pigg på att ge våra kompisar vårt VIP-pris men vi såg till att de åtminstone fick studentpris. Med vetskapen om att de skulle komma tryggt hem gick vi tillbaka till Invit. Klockan var ganska mycket och av vårt festgäng återstod bara vi och en till. De andra hade försvunnit någonstans och vi bestämde oss för att vi skulle åka hem. Karaokechauffören dök glatt upp på vår begäran och det blev en tyst resa hem.

Den sista festivalen för oss i år var Luleåkalaset första helgen i augusti. För oss började den på torsdagen och Rix FM festivalen. Det blev en ganska lugn kväll då vi tittade på artister som E-type, Danny, Ola och Emilia. På fredagen blev det en helkväll på festivalområdet. Det var massa artister som spelade, men inte någon som direkt intresserade oss och vi slängde bara några snabba blickar på några av dem. Vi rände runt istället och träffade lite folk och av bilderna i minneskortet att döma tog vi många bilder.

Vi höll till ganska mycket i ett av partytälten. Där uppträdde killen på bilden ovan, känd från Skilda Världar.

Sandras kamera gick sakta men säkert sönder. Det började med att plastskyddet till linsen lossnade och efter ett tag var den spårlöst försvunnen och numera ser kameran en aning missbildad ut.

På lördagen for vi in till stan klockan fem. Man kunde nämligen träffa Martin Stenmarck i Kurrens tält så då passade vi på. Om man ställde frågor till honom fick man biljetter till Ladies Night så nu har vi alltså tre biljetter dit. Det var två grejer vi personligen ville ha reda på. Det ena var vad han tyckte om årets Melodfestival (såklart) och den andra när nästa skiva kommer. Han svarade ganska utförligt på frågorna men kortfattat kan man säga att han tyckte synd om The Ark i ESC och nästa skiva kommer senare i år.

På kvällen bar det iväg till festivalområdet igen. I början rände vi runt och tiden gick snabbt och plötsligt kom vi på att det ju faktiskt var dags att gå och se Andreas Johnson. Han hade redan börjat när vi kom till scenen men vi lyckades ganska lätt komma längst fram ändå. Vi blev glada när vi insåg att han faktiskt känner igen oss då han vinkade till oss. Detta hade vi på film, men den lyckades Sandra tyvärr radera. Men det gjorde inte så mycket. Vi fick ett mycket bättre tillfälle att filma honom när han kom fram till kravallstaketet, höll oss i händerna och sjöng för oss.

Det var kul att återse Andreas, han har betytt mycket för oss då vi har intervjuat honom flera gånger. Tyvärr missade vi extranumret för vi rusade till den andra scenen i slutet för att vara i tid till Martin Stenmarck. Martin var grym även om vi hade önskat att han hade spelat några låtar från sina gamla album.

Martin har vi visserligen inte intervjuat för tidningen någon gång, men han kände i alla fall igen oss från tidigare på dagen. Han vinkade till oss och gjorde någon gest som såg ut som att han tog ett kort, kanske han syftade på fotograferingen tidigare under dagen.

Efter Martin hade vi några timmar på oss att ränna runt på området igen. Sandra köpte rosa handbojor, bara för att de var rosa. Hon kedjade fast Elina vilket var ganska praktiskt i folksamlingarna.

Denna helg gjorde vi comeback i taxilivet igen. Vi både åkte och svamlade med båda taxiföretagen som vi är stammisar hos. Vi åkte limo igen också, det var ett tag sedan nu. På lördagen däremot blev det röd bil, fast då hjälpte det inte att vara VIP-kund då det var köer hos alla taxiföretag men hem kom vi i alla fall även om det tog ett tag.

När det kommer fram folk som man inte känner och säger att vi uppdaterar för lite, då börjar det verkligen bli dags att göra just det och därför ska vi nu skriva om Piteå Dansar och Ler som var i helgen.

På fredagen anlände vi till Piteå vid åtta-tiden. Vi strosade runt lite på området och blev stoppade av mobilsäljare som försökte sälja telefoner till oss. Vi var svårcharmade men stannade ändå kvar i deras tält och pratade strunt med försäljarna. Efter en halvtimme fortsatte vi att utforska området vilket vi gjorde ända till tio i elva då vi gick till stora scenen. Det var nämligen dags för oss att se The Ark igen.

Det dröjde inte länge förrän Jens i gruppen fick syn på oss och kände igen oss. Han tittade på oss några gånger i varje låt och log så glatt precis som i Kiruna. I slutet av spelningen vinkade han hejdå och det är lite tråkigt att det förmodligen dröjer länge tills vi ser The Ark igen.

Vi gick till Kärlekslandet och tittade på uppträdande transor och träffade lite folk vi känner. Strax före två blev vi less på området och bestämde oss för att gå och kolla läget på festivalcampingen som vi besökte förra året. Det var ganska lugnt där. Vi som hade trott att det skulle vara jättemycket folk när havsbadets camping hade 30-års gräns.

Vi visste att en kille som vi träffade förra året på PDOL var på campingen så vi ringde honom för att höra var exakt han befann sig. Vi träffade han och hans kompis och pratade ett tag med dem men sedan började vi dra oss mot busstationen. Vi gick ut från campingområdet och alldeles utanför ingången hörde vi att någon spelade Björn Rosenström. Vi gick innanför ett par buskar och hittade ett killgäng som satt i en släpvagn med en stor stereo. “Har ni Het?” frågade vi dem. De blev väldigt angelägna om att spela låten för oss. Skivan de spelade var repig och därför gick det inte att lyssna på det spåret där. En av killarna ropade då till ett annat gäng och frågade om de hade någon skiva med Het. Han sprang och hämtade en annan skiva. “Vänta, jag måste bara gå in i husvagnen och kolla på datorn vilket nummer det är för det är så många låtar på den här.” Efter ett tag kom han ut och sa att låten tydligen inte fanns på skivan. “Men vänta, jag kan gå in och ladda ner den”, sa han och försvann in i husvagnen igen. Vi var väldigt tacksamma över hur mycket killarna gjorde bara för att vi skulle få vår låt men klockan närmade sig tre vilket var avgångstiden för bussen hem till Luleå. Vi sa att vi kunde komma tillbaka dagen efter och killarna lovade att då skulle Het finnas.

På lördagen kom vi tillbaka till Piteå. Vår plan var egentligen att se Markoolio men vi struntade i det då han uppträdde redan klockan åtta. Vi gick till campingen istället för att se hur det hade gått med låtjakten. Det var mer folk idag vid deras två husvagnar och det tog några sekunder innan vi träffade killarna från gårdagen. De berättade glatt att nu hade de Het. Vi fick lyssna på låten och även om vi nu hade hittat ett nytt gäng var det lite tråkigt att våra lumpare inte var där för det var faktiskt vårt ett-års jubileum.

För några veckor sedan skrev Sandra att Pilsnervagnen, känd från PDOL var till salu på Blocket. Det vi inte visste var att vi nu stod bredvid Pilsnervagnen 2. Den var visserligen inte lika rosa, och hade inte någon strippstång. Gick man innanför förtältet så kunde man se att lite rosa var den allt men den var tydligen inte färdigstylad ännu. Vi träffade ägaren till vagnen och Sandra hittade sin rosa jämlike.

Det är inte varje dag man över huvud taget träffar en som är lika rosa som Sandra men han var angelägen om att berätta att det bara är på fest han ibland klär sig så där, och inte till vardags.

Vi träffade även Spindelmannen men vi får nog döpa han till Spiderman 2 då vi träffade Spiderman 1 förra året på campingen.

Vi fick höra några låtar med Björn Rosenström men sedan tyckte vi att det var dags att gå till området med tanke på att vi hade betalat 595 kronor per person för inträdet under helgen. Killarna stannade vid campingen. Folket på campingen lever nämligen ett annat festivalliv då det är många av dem som aldrig ens går in på området.

Vi gick in på området och tittade på uppträdanden i Kärlekslandet och hade samtidigt iskrig med några killar vi hade träffat tidigare i en hamburgekö. Efter ett tag blev vi uttråkade och bestämde oss för att lämna området och gå tillbaka till campingen. Precis som förra året är det mycket trevligare där om man vill umgås. Vi blev välkomnade tillbaka och gick tillsammans med några av killarna in till campingområdet (de campade utanför eftersom de hade husvagnar) och hälsade på lite folk där. Vi hamnade även i trubbel med polisen.

Nä, vi skojar, det gjorde vi inte alls det. Poliserna var så trevliga så. Vi gick tillbaka till husvagnarna där rosa killen bestämde sig för att byta om.

Han passade i klänning bättre än vad vi gör. Eller vad säger ni? Det är dock inte det ultimata att gå runt i klänning en kall sommarnatt och han bytte snabbt om och Sandra var en gentleman och lånade ut hennes rosa jacka i barnstorlek.

Elina däremot körde inte på den rosa stilen utan hon förvandlades till Spindelkvinnan och henne fick man passa sig för.

Tio i tre rusade vi till bussen och sa farväl till hattarna, till vårt nya gäng och till PDOL.

Under lördagen av Kirunafestivalen siktade vi in oss på att se ett band och det var så klart The Ark. Deras show var grym men jag ids inte skriva någon längre recension. Jens i bandet fick syn på oss från scen och han bara skrattade varje gång han tittade på oss.

Det var en hel del kända artister som spelade under festivalen men vi tittade inte på så många. The Ark var de enda vi följde hela spelningen. På lördagen hamnade vi på Christer Sjögren och det var faktiskt riktigt roligt. Vi tittade inte så mycket på honom men vi lyssnade på låtarna och dansade. Vi dansade så mycket att folket omkring oss började titta på oss och le. Det fanns till och med de som började fotografera oss, eller om det var film, något av det.

Vi hade en rolig festivalhelg där vi träffade mycket folk, både nya och gamla bekanta. Vi träffade många norrmän som jag pratade norska med. Jag blev så stolt när de hörde på min dialekt att jag kommer från Nordnorge. Norrmän är ganska härligt galna och det märkte vi om inte annat på fredagen då jag höll på att hamna i “trubbel” med polisen. Det var en norsk kille som snodde mitt hårband och mina rosa solbrillor. Jag fick som tur var tillbaka sakerna men jag sa på skoj att jag skulle gå till poliserna som stod bredvid och anmäla stölden. “Det kan jag göra”, sa norrmannen. Och det gjorde han. Han gick fram till en polis och pratade med henne. Det vara bara det att han sa inte att det var han som tidigare hade tagit mina saker, han sa att det var jag som hade snott hans hårband och brillor. Men som ni kanske kan förstå fattade polisen att sakerna egentligen tillhörde mig (de var ju rosa!) och hon svarade bara att då får han väl ta tillbaka dem själv.

Detta var ett av de äventyr vi var med om under kirunahelgen. Berättelserna om sönderslagna rosor, bartendern som inte kunde räkna, lappfjortisarna och mysteriet med vårt försvinnande kommer ni aldrig att få läsa här.

Undra om taxichaufförerna saknar oss nu när vi inte är i Luleå och underhåller dem? Jag driver i alla fall min egna lilla taxirörelse i Porjus. Killarna i Porjus som är några år yngre än jag har nämligen kommit på att det är väldigt kul att ragga med mig. De ringer stup i kvarten för att få ut mig och köra bil så att de får åka. Det blir faktiskt lite jobbigt i längden… 

Midsommar tillbringades i Porjus. Vi hade fest på vår gård och det kändes som att halva byn var hemma hos oss. Det var trevligt i alla fall. Kvällens kommentar var helt klart “jag har en knäppskalle mellan benen.”. Resten av storyn låter jag vara osagd.

Den senaste tiden har vi blivit riktiga partyprinsessor, om man får lov att kalla sig så. Senast vi var ut var i fredags, och det har vi inte skrivit om än. När vi kom in till stan på kvällen blev det ett sedvanligt toalettbesök på Donken. Vi var lite tidigt ute och ville därför inte gå in på Grace än. Vi satte oss därför utanför hamburgerrestaurangen för att bara ta det lugnt. En grek kom förbi och ville ha vägbeskrivningen till Grace, för han skulle dit. Efter bästa förmåga förklarade vi på engelska var nattklubben låg, men tydligen ville han ha personlig guidning då han satte sig med oss och väntade på att vi skulle gå dit. Vi var inte på väg dit än på ett tag, men greken verkade uppskatta vårt sällskap så vi tyckte att vi kunde vara barnvakt åt honom. Han var ungefär i vår ålder och hade kommit till Luleå med ett fartyg som han arbetar på.

Greken fick adressen till vår blogg och om han någonsin läser detta, lär väl vara en gåta för alltid. Han tyckte säkert att vi var två flummiga svenska tjejer. Vi drog med han lite kors och tvärs i Luleås nattliv. Vi presenterade han bland annat för några av våra taxichaufförer som vänligt pratade med honom. Först vid klockan tolv gick vi in på Grace och då fortsatte vi att vara barnvakt åt honom. Även om vi bara hade känt greken i några timmar verkade han ha bildat sig en uppfattning om våra liv. “Om någon frågar er vad ni har för hobby, då kan ni svara taxichaufförer!”. Vi skrattade och konstaterade att det ligger nog något i det där.

Det var bra musik på stora dansgolvet och till grekens glädje spelades det mycket Helena Paparizou, det var i princip det enda av musiken han kände igen. Vi dansade och stojade som vanligt och pratade med folk vi känner på ett eller annat sätt. Strax efter två valde vi att lämna stället, och greken som ville fortsätta dansa. Vi tillbringade lite tid i stan och vid tre-tiden åkte vi hem och frivilligt valde vi att åka med ett taxibolag med vanliga bilar, och inte limousiner.

Här på bloggen var det segt värre, men nu är det väl ändå dags att berätta om slutet av studentveckan?

På onsdagen som var nationaldagen var vi på fest hos en lärare. Vi hade även denna dag strålande tur med vädret och höll därför till i hans trädgård där vi grillade och sjöng. Vi var med både vår klass och b-klassen. Vår klass hade inte kommit på någon studentlåt men det blev snabbt avklarat på festen. Melodin var Jag går och fiskar, och vi sjöng istället att vi tar studenten och tar en riktigt sup och att vi går ut i världen och vi skulle leva fult och kult, något i den stilen.

Senare på kvällen for vi in till stan. Ofrivilligt hamnade vi på Brasseriet som har börjat med onsdagsklubb. Det var massor utav folk men det var tråkigt ändå. Vi är less på Brasseriet och trodde att vi skulle slippa stället för ett tag. Nån Million Stylez som tydligen skulle vara känd skulle uppträda under kvällen men vi drog hem för det var inget vi ides se.

På torsdagen pyntade vi vårt flak med vår klass. Vi kunde konstatera ytterligare att vi inte har haft någon bra klass även om vi förmodligen aldrig har pratat med varandra så mycket som sista skolveckan.

Det blev fredag och det blev studentdag. Sandra hade världens otur och blev förkyld och hade problem med tårkanalerna. Anledningen till att hon gick med solglasögon hela dagen var alltså inte för att hon tyckte att det på något sätt var coolt.

Som sig bör började det med champagnefrukost och vi höll till i Hermelinsparken där vi även blev fotograferade. Klockan nio gick vi för att ta farväl av våra mentorer men även för att få betyg. Lite tårtätande och sedan befann vi oss i matsalen. En av rektorerna ringde ut skolgången och det känns som att det var nyligt vi stod där som vilsna ettor och hon ringde in i klockan.

Medieprogrammet var sist att springa ut från skolan. Vi sprang ut på en scen som var uppställd utanför skolan och vi skrek och sjöng. Efter våra fem minuter i rampljuset såg vi vår släkt och våra skyltar och gick dit. Vi pratade, fotograferade och fick tingeltangel runt halsen. Klockan tolv gick vi till lastbilen som vi åkte runt med i stan. Vi skrek allt vi orkade och vinkade till åskådarna. När rundan var slut fortsatte vi vår väg genom stan. Klassen gick skilda vägar, men vi två gick ensamma och skrek vad vi hade gjort och hur bra vi var.

Eftermiddagen tillbringades hos Elinas bekanta som hade studentfest. Vi spelade kubb, åt tårta och umgicks. På kvällen for vi på klassfest på Hertsön där en lokal var hyrd. Det blev några sista timmar med klassen och sedan splittrades vi då vi for in till stan. Vi hade förköp till Grace men vi gick inte in på en gång. Vi for och virrade på stan istället. Vi svamlade med lite taxichaufförer vi känner, eh, ja, även med de vi inte känner. Karaokechauffören stannade när han såg oss, mitt på gatan till och med, han är duktig på sånt. Han visade bilder på oss som han hade tagit med sin mobil. Vi ursäktade oss för att det hade blivit så stressigt när vi hoppade ur bilen på balen, vi glömde att säga hejdå. Han sa att det var lugnt och att det var så det skulle vara.

När vi hade slutat virra gick vi till kön till Grace där vi hittade några klasskompisar. Vi gick in tillsammans med alla andra mössklädda människor. Inne på Grace dansade vi och pratade med folk. Vi gav upp någon gång före tre då vi åkte limousin med den andra chauffören hem…

I måndags var det då dags för bal. Klockan nio på morgonen befann vi oss hos frisören för håruppsättningar. Några timmar senare gick vi därifrån med hollywoodlockar.

Elina fortsatte till Face för att bli sminkad och Sandra kom dit när hon var klar med sitt hår. Det tog lite längre för Sandra hos frisören med tanke på att hennes frisör blev sjuk och hon fick byta men fint blev det i alla fall. När vi var färdiga med att bli fina i stan gick vi på Sub & Co och åt lunch för att sedan fara hem.

Senare på dan for Sandra till Elina där vi fortsatte förberedelserna genom att bland annat klä på oss våra balklänningar.

Våra släktingar fotograferade oss och redan då kände vi oss som kändisar med paparazziteam omkring oss.

Även våra balkavaljerer kom till Elina och vi blev fotograferade som bara den.

Några hundra bilder senare dök då karaokelimousinen upp. Fina flickor åker limousin, kanske ni har hört ett antal gånger om ni har följt våra liv de senaste året. Vi har ju visserligen åkt med dessa limousiner hur många gånger som helst förut, men det kändes ändå speciellt när karaokechauffören Magnus dök upp. Nyputsad och fin var både han och bilen.

Som sanna beautyqueens vinkade vi av släkten och började vår resa mot Stadshotellet. Vår väg var inte riktigt rak till slutdestinationen utan vi drog en liten ragg först på både möjliga och omöjliga vägar. Vår chaufför frågade om vi ville ha påfyllning i glasen och vi tackade ja. Vi blev dock lite förvånade då han stannade nästan mitt på vägen, hoppade ut och serverade oss.

Vi, men inte killarna för de vågade inte, började sjunga karaoke. Vi hade bara tänkt sjunga en eller två låtar, men det blev några fler. Vår chaufför valde vissa låtar åt oss, vi vet inte om han ville att vi skulle skämma ut oss då han stoppade på I will always love you för det var nog det vi gjorde. Vi hade riktigt roligt, men vi glömde bort tiden och därför kom vi på lite sent att vi skulle börja åka mot Stadshotellet. När vi väl kom dit var det bara att ställa sig i en bilkö och klockan tickade. Vi satt inte bara och väntade utan vi fortsatte att sjunga nu när vi dessutom hade publik. När vi rullade fram mot entrén sjöng vi Jag går och fiskar, den av alla låtar. Låten tog slut, limon stannade och vår chaufför frågade:

- Okej, är ni redo?

Han hoppade ut från bilen, sprang runt på andra sidan och öppnade dörren för oss och vi klev ut. Vi blev mötta av en grupp människor och i princip alla höll i kameror och vi visste inte var vi skulle titta eller hur vi skulle le. Vi var helt enkelt allmänt förvirrade.

Det var meningen att vi skulle in i Stadsparken men vi blev kvar vid avstigningsplatsen ett tag. Dels för att det var så många som skulle ta kort, men även för att Elina gjorde en fasansfull upptäckt.

I ren förvirring när vi hoppade ur limousinen glömde Elina sin handväska. Sandra ringde då till vår chaufför och bad honom komma med den. Ni kan ju ana våra miner när han sa att han inte hittade väskan. Som tur var fann han den sedan och kunde åka tillbaka, trots att han var på väg till Råneå. Tack så mycket!

Vi hann mingla, eller nja, snarare ställa upp oss för ännu mer fotografering, innan det var dags att gå in. Alla ställde sig på ett långt led och till ljudet av trumpeter gick vi in. Vi ställde oss långt bak i kön med tanke på att vi ju hade kommit sent. En bit innan ingången posade vi för NSD som fotograferade oss och välkomnade oss till en tuff bransch.

Inne på Stadshotellet fick vi välkomstdrink och sedan gick vi in för att äta. Det var ju så kallad “fin” mat, men Sandra satt och längtade efter pizza och Donken under middagen, kräsen som hon är. Innan förrätten gick Sandras kavaljer upp och höll tal inför alla, där han bland annat tackade oss.

När ätandet och underhållningen i form av en komiker var slut gick vi till nattklubben Grace som är i samma byggnad. Där fortsatte festen med dans. Tyvärr var det lite stelt och endast under valsen var dansgolvet någorlunda fullt. När klockan var vid ett tänkte vi börja festen men då hade baren stängt. Vi behöver egentligen ingen bar för att ha kul så vi gick och dansade på det tomma dansgolvet.

Vi körde våra självklara schlagerdanssteg och hade roligt. Efter ett tag gick vi ut på terassen bara för att upptäcka att det inte var en enda kotte kvar! Vi var alltså helt ensamma kvar på Grace. Vi ryckte bara på axlarna och gick tillbaka till dansgolvet och fortsatte att dansa. Några låtar senare tonade DJ´n ner musiken och vi frågade om det betydde att festen var slut.

- Nu är det dags att gå hem, bekräftade en trevlig vakt.

Vi blev mer eller mindre utkörda då vi gick ut med vakterna och de låste alla dörrar efter sig. Vi gick ut till parken för att fotografera oss vid fontänen.

Vi fick lite problem när vi började fundera över hur vi skulle ta oss hem. Ingen av oss hade nämligen mobilerna med oss. Vi gick in till Stadshotellet igen och bad om att få låna en telefon i receptionen. Vi ringde våra två taxiföretag, men tyvärr möttes vi bara av telefonsvar. De är nämligen inte så jättestora företag och kör bara på dagar och kvällar då det är mycket folk ute i farten vilket det inte är på tisdagmornar. Vi fick helt enkelt acceptera att vi var tvungna att åka hem med någon av de två taxibilar som stod utanför hotellet. Till ett rimligt pris kom vi hem med helt fel taxiföretag, men nåja, vi slapp ju gå i alla fall.

Nu sitter jag här hemma igen och balen är slut. Hårnålarna värker som bara den men jag klarar inte riktigt av att släppa ut min fina balfrisyr. Klänningen har jag fortfarande på mig, även om den börjar bli lite obekväm och pyjamasen känns lockande. Har man betalat över 5000 kronor ska man fasen njuta. Det var det jag och Elina försökte göra hela kvällen, så mycket att vi var de absolut sista kvar på Grace och vakterna vänligt körde ut oss. Nu är det i alla fall över. Vi hade en lyckad kväll även om jag aldrig har känt mig så förvirrad i hela mitt liv. Fullständig rapport kommer när huvudet har fått återhämta sig från typ hundra hårnålar.

- Hur har kvällen varit? frågade taxichauffören.

- Det har inte varit tråkig, inte heller superbra, den har helt enkelt varit bra. Helt okej alltså, svarade vi.

Det sammanfattade vår kväll ganska bra. Vi for in relativt tidigt till stan, redan vid nio. Vi blev ganska överraskade av alla bilar som cirkulerade i stan. Det var allt från amerikanare, skruttbilar, sportbilar, polisbilar till vanliga bilar. Det var nämligen någon sorts raggarträff i Luleå med cruising. Detta visste vi om, men att det skulle vara sååå mycket bilar trodde vi inte. Vi stod vid Smedjegatan i över en timme och tittade på alla. Var och varannan vinkade så glatt till oss och vi blev inbjudna till ett antal bilar men vi tackade vänligt nej.

Senare på kvällen hamnade vi på Brasseriet. Man är ganska less på det stället nu, men igår var det säsongsavslutning för lördagarna och därför lär man väl inte gå dit så mycket framöver. Vi blev lite besvikna när vi såg att det kom ett band som skulle spela.

- Dom lär ju inte spela musik man känner igen, som till exempel The Ark.

Sandra fick äta upp sina ord då bandet skulle börja spela och det första de sa var:

- Och nu börjar vi med lite The Ark.

Bandet spelade covers, och det var helt okej. Vi dansade och hade kul. När vakterna kommer och säger åt en att det är dags att gå för att de ska stänga, då kan man ju i alla fall inte ha haft tråkigt om man stannade så länge. Efter stängningsdags gick vi från hamnområdet till centrala stan. Vi ville prata med karaokechauffören om balen men vi såg han bara i förbifarten. Chauffören som vi annars alltid åker limo med är bortrest och därför kan vi inte åka med han till balen. Vi kunde därför inte heller åka hem med honom inatt. Det såg ut att bli en dyr hemresa, men sen dök en annan chaufför upp som vi också känner men från ett annat företag. Vi var därför “otrogna” och åkte hem med han, till samma pris faktiskt. Vårt företag får se upp, kanske vi överger dem. Ganska ironiskt, hur har vi lyckats bli bekant med så många taxichaufförer på så kort tid? Egentligen började det för länge sedan i en bajamaja, men det är en långsökt historia som vi inte ska dra nu…

Studenten närmar sig och det är väl egentligen meningen att man ska supa skallen av sig. Typ. Vi bestämde oss för att vara lite mognare än så ikväll. Vi åkte in till stan halv tio och för ovanlighetens skull åkte vi inte taxilimo. Detta var nämligen ingen vanlig utekväll. Vi tog bussen och när vi kom fram gick vi igenom stan och kollade på utelivet. Vi fortsatte vidare efter vår skolväg och förbi vår skola. Vi var visserligen i skolan idag, men så skolkär att vi går dit på kvällen är vi inte. Vi gick förbi gymnasiebyn och gick till den så kallade Fjortisudden. Vi har många roliga minnen därifrån, och att skapa några nya hade vi inte räknat med idag. Vi ville se om det var helt dött där nu när vi och våra lumpare inte var och livade upp udden. Särskilt dött var det inte, det kryllade av folk, men först nu fattade vi varför det egentligen kallas för Fjortisudden.

Vi gick en promenad runt udden och sedan vidare till stan. Vi strosade runt på stan ganska länge och bara tittade på folk och pratade med några. Som tidigare nämnt är vi polare med halva taxiluleå. Denna kväll blev det dock ingen taxirunda utan vi hejade bara på några chaufförer.

Vi gick på Statoil och Sandra köpte en korv och choklad. Sedan gick vi till Invit, satte oss ute, drack varsin cider, åt choklad och glodde på folk. Vi blev lite förvånade då vi inte behövde visa legitimation för att komma in. Vakten hälsade oss bara glatt välkommen. Som ung blir man ganska förvånad men man tar det som en komplimang.

Redan vid tolv-tiden åkte vi hem med nattbussen eftersom Elina har tävling under lördagen. Vi hade en trevlig kväll, om än väldigt stillsam.

Första studentklassfesten är avslutad och det var… roligt! Det blir ju om inte annat vad man gör det till. Även om det var en klassfest umgicks vi inte så överdrivet mycket med klassen utan vi körde som vanligt vårt eget race. Vi for till festlokalen igår kväll vid åtta och blev där i flera timmar. Till en början höll vi oss i lokalerna och på terassen utanför. Vädret var underbart. Vi roade oss med att prata med två av våra lumparpolare via telefon, long time, no seen liksom.

Det fanns en pizzeria i lokalen bredvid men när Sandra kom på att hon var hungrig, då hade den stängt. Sandra sprang därför ut från lokalen för att hitta en mack, och Elina kom efter. Tyvärr fanns det inte särskilt mycket mackar i närheten på stället där vi höll till. På vägen tillbaka till festlokalen gick vi förbi en lägenhet där två killar hade sin egna lilla fest. Vi drog med oss dem till lokalen där vi satte oss och pratade. Efter ett tag blev vi mer eller mindre utslängda av klassen då våra klasskompisar städade och var på väg att låsa. Vi gick till killarnas lägenhet och fortsatte festen där. Eller, ja, fest och fest, vi la oss snarare och halvsov och tittade på tv.

Vi festade längst av allihopa. Först vid fyra-tiden på morgonen kom vi cyklandes hem. Snacka om att vi var ambitiösa när vi bara några timmar senare klev upp och for till skolan! Det var bara vi och en till som kom på dagens journalistiklektion, men ändå var vi de enda som hade varit på klassfesten av hela journalistikgruppen. Vi fick faktiskt beröm av läraren som tyckte att det var en bra egenskap att kunna jobba under sådana omständigheter. Nu gjorde vi ju inte så mycket på dagens lektion och vi kunde snart gå in till stan där vi åt frukost. Innan vi for hem stod vi och glodde på karaokelimon som fanns parkerad i stan. Vi planerade så klart balen, men tyvärr fanns det ingen chaufför i närheten som vi kunde prata med. Tur var väl kanske det, för då kunde vi fara hem och sova…