Nattklubbslivet är överskattat. Det är bara att konstatera. Igår var vi ut igen, suck. Kvällen skulle spenderas på Cleo, men det blev inte riktigt som vi hade trott.

Vi åkte in till stan ganska tidigt. Vi åkte taxilimo som vanligt med taxichaufför nr 1, även kallad “vår chaffis”. Vi gjorde entré på Cleo, betalade inträde och garderob och till vår glädje fick vi varsin stämpel som bettyde att vi kunde springa in och ut som vi ville. Vi gick in i själva salen, och tvärvände. Det var helt dött där inne.

Vi gick ut och såg att karaokelimon stod en bit bort. Vi bestämde oss för att gå dit för att prata med taxichaufför nr 2. Vi ville planera lite bal då fina flickor åker limousin, och så förstås även på balen. Uppklädd chaufför, flaggor på bilen, borttagning av taxiskylten, ren bil, vi behövde inte ens berätta om våra önskemål för det gjorde han åt oss. Balen var snabbt avklarad, men vi satt ändå kvar i bilen och pratade om annat. Ja, vi blev kvar i bilen i nästan en timme. Taxichaufför nr 3, en kvinnlig chaufför som jobbar på samma företag och som vi också har åkt mycket med, kom fram till sidorutan och pratade med karaokechauffören. Hon undrade vad han hade för sällskap i bilen. Vi åkte ju ingenstans utan satt bara där och snackade. När det kom några kunder som ville åka med, då var det dags att hoppa ut. Vi klev ur limon och bakom oss satt taxichaufför nr 4 i en taxibil, även hon från samma företag. Hon tittade lite konstigt på oss och undrade nog varför det helt plöstligt kom ut två tjejer från limon som hade stått på samma plats i en timme.

Vi gick vidare mot Cleo och var på väg in då vi såg en taxibil från konkurrenten. Taxichaufför nr 5, som vi också är bekant med, vinkade till oss och vi gick dit och hoppade in i hans bil. Vi satt i baksätet tillsammans med taxichaufför nr 6 som egentligen körde taxibilen bakom, men som nu satt och höll den andra chauffören sällskap. Vi hann sitta där ett tag men när han fick en beställning var det bara att hoppa ut.

Vi hade varit borta från Cleo ett bra tag och det var dags att gå tillbaka dit. Nu hade det kommit mer folk. Vi gick en runda i lokalerna, bara för att hitta taxichaufför nr 7. Han brukar jobba extra åt företaget vi jämt åker med även om vi aldrig har åkt med just honom. Han satt vid ett drinkbord och vi pratade en stund med honom.

Cleo var ingen hit denna kväll och vi gick upp ovan jord för att ta luft. Taxichaufför nr 1 stod vid Stadshotellet och vi tänkte att vi kunde hålla honom sällskap ett tag. Taxichaufförerna hade nämligen väldigt lite att göra denna kväll. Vi hoppade in i hans taxi och han undrade om vi redan hade lessnat. Vi satt och snackade med honom också, han undrade om vi skulle följa med och tanka, men vi hade ju faktiskt betalat in oss på Cleo. Det var väl bäst att spendera lite tid där åtminstone och vi gick tillbaka.

Vi dansade men musiken var väl sådär. Tidigare under kvällen hade vi önskat The Ark och Måns och först nu kom Cara mia. Det blev några sedvanliga snubbelsteg till denna låt. När vi sedan insåg att The Ark inte skulle komma gick vi ut igen och hoppade in i en taxibil ännu en gång. Denna gång gjorde vi nr 5 sällskap igen. Han satt och undrade hur han skulle stå ut hela natten när det var så lite folk som åkte. Han var i alla fall glad över att få någon att snacka med och vi fick The worrying kind i utbyte som spelades på radion! Tänk att man måste gå ut i en taxibil för att få lyssna på den.

Nr 5 fick kunder och vi hoppade ut och önskade trevlig resa. Kunderna undrade vem vi var och vi svarade på skämt att vi var taxivärdar. Vi gick tillbaka till Cleo och gick en runda i lokalerna och på toaletten men sedan blev det garderoben för att hämta ut våra kläder. I väntan på vår förbeställda taxi tänkte vi gå på Donken men det var stängt. Vi hamnade på Matstället istället. Det var inte så kul där. Alla köpte pizzor och frestade oss men vi hade inte tid att beställa någonting. Vi träffade två killar som vi har gjort en tidningsartikel om och vi pratade med dem.

Kvart i tre hoppade vi in i ännu en taxibil men nu skulle vi hem. Taxichaufför nr 1 tog oss som alltid säkert hem till våra respektive hus. Det blev en något annorlunda utekväll, eller ska man säga taxikväll?

Vi var inte direkt på bästa humör när vi klev in i vår förbeställda taxi klockan 00.25. “Det suger” var två ord som ofta användes. Efter vägen in till stan satt vi och sa till vår chaffis att vi funderar över varför vi ens ser på tävlingen. Det blir ju bara besvikelse. Vi kom fram till Brasseriet och ärligt talat var vi inte särskilt sugna på att festa men vi hade ju faktiskt förköp och Linda Bengtzing skulle komma dit. Som tur var hade hon inte hunnit spela när vi kom. Vi fick vänta ett tag på henne. Vår väntan bestod av lite dans, lite soffsittande och lite prat med en bartender som döpte Sandras väska till Fluffy.

Vid två började folket samlas kring scenen. Vi stod på dansgolvet då Elina utrast:

- Men är inte det där Erik Segerstedt?

En kille gick diskret och med nedböjt huvud förbi baren och till DJ-båset där han gömde sig på golvet. Vi gick och kikade över kanten, och mycket riktigt, där satt en viss kille med namnet Erik och efternamnet Segerstedt. Resten av folket på Brass verkade ovetandes om honom. Linda Bengtzing blev presenterad i högtalarna, av just Erik, men det såg inte publiken. Bengtzing klev upp på scenen och körde några låtar. Till skillnad mot när Björn Rosenström spelade ides vi denna gång inte tränga oss längst fram vid scenen. Vi höll oss lite i bakgrunden. Vi stod vid DJ-båset och det såg nog lite komiskt ut då vi hade ryggarna mot Bengtzing och glodde på Erik istället.

Sista låten var Värsta schlagern och innan Linda började sjunga den berättade hon att istället för Markoolio hade hon tagit en annan artist med sig. Till publikens förtjusning hoppade Erik upp och sjöng låten tillsammans med Linda. Sedan var showen slut. Det var en väldigt kort spelning och de gjorde inte ens ett extrauppträdande. Linda och Erik försvann till ett personalutrymme men kom efter ett tag ut och vi passade på att träffa dem.

Linda har vi träffat och sett flera gånger förut, men vi har aldrig intervjuat henne utan bara fotograferat. Hon är en av de artister som är lika sprallig i verkligheten som när man ser henne på tv. Inatt kommenterade hon Sandras outfit, som så klart var rosa.

- Går du alltid ut klädd så där?

Hon förtydligade att hon inte menade utklädd och Sandra svarade att ja, det gör hon. Efter mötet med artisterna orkade vi inte dröja oss kvar på Brasseriet utan det blev hemfärd. Vi gick till Donken men inte in utan till bankomaten utanför och sedan vidare färd till taxin och hem.

Vår blogg har sakta men säkert förvandlats till en släktblogg. Det har blivit ett ställe för dem att gå in och läsa vad som händer i våra liv, något de inte skulle ha fått så mycket inblick i annars. Vi har fått lite klagomål om att den har varit ganska ouppdaterad på senaste, och det är bara att hålla med. För min del handlar det inte om att jag har för mycket att göra, snarare tvärtom. Jag har all tid i världen. Det är bara en dryg månad kvar till studenten men det känns nästan som att jag redan har tagit den. Jag går knappt i skolan nå mer. Två timmar aktiv skoltid har jag haft i veckan och nu är jag ledig till på onsdag. Jag går sjukt lite i skolan och de lektioner jag har jobbar vi fritt på. Idag far jag hem till Porjus och jag får ser hur länge jag står ut där. Undra om man ska ta med sig vinterjackan och vinterskorna? Imorgon ska jag till Gällivare och hämta mitt körkort, jag har inte haft möjlighet att göra det tidigare.

Valborg firades inte med någon brasa. Jag, Elina och två till åkte i en vanlig taxi, men med “vårt” taxiföretag, till en tjej som vi känner. Det blev en liten förfest hemma hos henne där vi spelade spel. Senare på kvällen körde vi LLT-metoden (det vill säga buss) in till stan och nattklubben Grace. Denna gång gick det bättre att komma in då vi både var tidiga och hade förköp. Natten tillbringades dansande och med ömma ben inne i lokalerna. Grace brukar alltid ha bra musik, alltså musik som man faktiskt känner igen och det var det även denna gång. Till halv fyra hade vi förbeställt taxi hem med vår egna privatchaufför som körde ni vet-vad-för-bil…

Vi har lyssnat på Björn Rosenström tillsammans sedan sommaren 2005. Rosenström är känd för sina texter, inte för hur han ser ut. Av någon anledning har vi och våra kompisar fått för oss att det är en gammal gubbe som sjunger. Så är inte fallet. Det kunde vi konstatera efter att vi hade sökt efter bilder på han, men framför allt kunde vi konstatera det efter att vi hade sett honom live igår. Björn är 36 år och ser till och med bra ut…

Som sig bör började vår kväll hos Elina och denna gång med chokladtårta. Vid tio på kvällen var det dags att bege sig in till stan. Vi ville vara i tid. Vi ringde Danne the limo driver för att beställa dit honom. “Jag är i Råneå så jag är tillbaka först om 40-50 minuter” fick vi till svars. Vi hade inte tid att vänta. “Kan du skicka karaokelimon då?” frågade vi och några minuter senare rullade den in på gården. Det gick ju faktiskt ganska bra det också, numera är vi även bekant med karaokechauffören med tanke på att vi har varit på fest med hela deras taxibolag. Vi hade med oss en skiva och bad honom spela nummer fyra - Het. En stund senare hoppade vi ut vid Brasseriet med varsin godisklubba i handen.

Kön var ganska lång och det var i princip bara killar. Men vad gjorde det, vi blev kompis med några och stämde ut i sång á la Rosenström. Vi fick vänta ganska länge. De släppte inte inte in någon då bandet höll på att repa där inne. När dörrarna öppnades var vi två av de lyckliga som fick varsin skiva med Björn Rosenström. Det fanns inte så många gratisex men vi hade fått gå förbi hela kön eftersom vi hade förköp.

Vi fick veta att han skulle börja spela vid tolv. Vi ställde oss därför strax innan tolv vid kravallstaketet vid scenen. Just då visste vi inte att vi skulle få stå där lääänge…och hade vi vetat det hade vi inte gått dit så tidigt. Vi skulle nämligen få nog av det där jäkla kravallstaketet innan kvällen var slut. Bredvid oss stod folk och dansade men vi envisades med att stå kvar och vänta. Vi var fast beslutna om att vi skulle stå längst fram.

Först vid två-tiden kom Rosenström och “Det jävla bandet” upp på scen. De ägde redan från början och nu var det bra att stå längst fram då Björn och bandmedlemmarna sjöng och spelade till oss då och då. Det som inte var bra med att stå längst fram var att vi hade hela Brasseriet upptryckta bakom oss. Vi hade vakter bredvid oss som fick komma till undsättning då och då. Vid en tidpunkt var det så mycket tryck att Sandra låg dubbelvikt över staketet. “Går det bra?” kom vakten fram och frågade. “Jorå” svarade Sandra med andan i halsen och vägrade gå från förstaplatsen trots att det var med livet som insats.

Björn Rosenström drog igenom alla hitar som till exempel Raggarrock (Pojkarna som busar), Flourtanten, Muffins och Värdelös. Både Björn och bandet var asbra live. Att de dessutom var bra på att flirta med publiken och oss var ju ett stort plus även om det kändes lite ironiskt att stå och sjunga till varandra att “det stod att du var snygg men du var ful” eller “glöm inte bort att du är värdelös”. Basisten, som även är Björns bror, gav bort en öl till publiken. Det var ju trevligt, förutom att den skummade och Sandra fick öl på sig. Basisten pekade då på Sandra och menade att det var hon som skulle få ölen som kompensation för det. Detta var anledningen till att vi gick runt med en tom ölflaska hela natten.

De slutade spela men blev inropade med ett “en gång till”. Det blev låten Gunilla och sen kom den. Låten med stort L. Vår låt. Het. Vi gjorde vårt bästa att sjunga och hoppa till låten, även om det är svårt när man är intryckt mot ett staket. I låten sjunger han “ta hand om mig när jag faller, jag ramlar omkull” och passande nog stod vi just då och höll på att ramla över staketet. Låten avslutades och vi kunde konstatera att vi nu har nya minnen till Het, och att det hade varit värt att stå och vänta i flera timmar. Det var dessutom värt att stå längst fram, även om man så här dagen efter känner sig en aningen misshandlad med diverse blåmärken formade av ett kravallstaket.

Efteråt gick vi för att få Björns autograf. “Kan du signera den här?” frågade Sandra och höll fram ölflaskan. “Visst” svarade han och tog flaskan och drack från den och gav sedan tillbaka den. “Nej, kan du signera den”, sa Sandra igen och numera har vi inte bara en ölflaska med dna från både Björn och hans bror utan den är även signerad.

Vi gick och ställde oss lite vid sidan av Rosenström för att vänta på hans bror basisten. En kille som stod där tittade på Elina och sa “Hej!”. Elina tittade konstigt på han och hälsade artigt tillbaka. “Vem är det?” frågade Elina Sandra. “Men det är ju trummisen!” svarade Sandra. Björn och gänget gick till ett personalutrymme på Brasseriet och vi gick till garderoben och hämtade våra kläder. Vakterna hade visserligen varit våra räddare i nöden denna kväll, men nu körde de ut oss eftersom klockan var över tre. Vi ringde till vår chaffis. “Kan du hämta oss nu då?” frågade Sandra. “Nu är jag i Boden”, svarade han. Han var på väg därifrån så vi bestämde att han skulle hämta oss på Donken när han kom.

Vi stod kvar utanför Brasseriet. Björn Rosenström och bandet kom ut. De stod och väntade på en taxi. Efter ett tag kom trummisen fram till oss. “Jag måste bara få fråga, varför är du så rosa?” sa han till Sandra. Sandra kom med den enkla förklaringen att hon gillar rosa. “Har ni sett henne?” ropade han till resten av gänget eftersom han var så fascinerad över den rosa klädseln. Han tyckte att det var stor kontrast mellan oss två då Elina var svartklädd. Vi pratade ganska länge med trummisen, som även han är bror till Björn. Han tyckte att resten av bandet var tråkiga för de ville hem och sova, själv var han sugen på efterfest men vi hade inte så mycket att bjuda på i Luleå då det enda stället som var öppet var hamburgerestaurangerna.

Deras taxi var ganska sen. “Ni kan få åka limousin med oss om ni vill” sa vi och berättade att den var på väg. Han tyckte att det var en bra idé, men de hade också redan beställt en taxi. Om vår kom före kunde de åka med den. Tyvärr befann sig vår tre mil bort, men vi ringde ändå till vår chaffis och sa att han skulle komma till Brasseriet, för vi var ju inte på Donken som vi hade sagt. Efter ett tag började trummisen fundera över om vi hade fantiserat ihop den där limon. Det hade vi ju inte och berättade halva vår limohistoria.

En tråkig taxi från Luleå taxi rullade in på hamnplanen utanför Brasseriet och Rosenström och gänget tog farväl. Vi stannade vid Brass för att vänta på vår skjuts. Det kom fram ett gäng och ville absolut att vi skulle med på efterfest. Vi kom med hundra bortförklaringar, vi hade inte lust att festa vidare. Vår chaffis kom dessutom och vi hoppade in i bilen. Det kändes riktigt skumt att åka limo när det var ljust ute, för det var precis det det var. Vid fyra kom vi hem och då var vi rikare på nya minnen -och blåmärken.

Vi har varit ute och härjat igår igen. Gårdagen började på Brändön i en stuga med folk i väldigt varierande åldrar. Vi grillade korv, åkte skoter, kastade pil och snackade och hade det trevligt. På kvällen åkte vi in till stan till nattklubben Cleo. Vi hade aldrig tidigare varit där, och det var fint. Som vanligt hamnade vi på flera vimmelbilder. Av någon anledning hamnar vi hela tiden på dessa vimmelbilder när vi är ute. När vi var ute på Brasseriet senast blev vi förevigade på innankrogen.se, brasseriet.net och dessutom i Lules annonstidning.

Jag har nyinflyttade grannar till vänster om min lägenhet. Det är väldigt bra insyn i deras lägenhet och det brukar vara svårt att inte titta in med tanke på att rampen till porten går förbi deras jättefönster. Jag känner inte dessa grannar, jag vet inte ens vem av dem som bor där för det brukar vara ganska mycket folk. Inatt när jag just tog farväl av vår limochaffis såg jag att det stod massa killar i fönstret.

- Oj, kolla där står mina grannar och moonar, sa jag. Vilka trevliga grannar jag har.

Alltid lika trevligt att bli lite personligare med sina grannar. Eller? Nåja, vi var i alla fall ut igår, jag och Elina. Vi skulle på Grace. Vi skulle. Det började med att vi åkte taxi till en förfest där vi träffade några kompisar. Det var väl inte en överdriven kul förfest, det var grupperingar och alla som var kompisar med varandra satt i egna bord och så även vi. Vid halv elva gick jag, Elina och två av våra kompisar till bussen och åkte in till stan. Vi gick till Grace, bara för att mötas av en enorm kö. Det var inte bara en kö, utan två. En för förköp och en utan. Kön som var för dem utan förköp var jättelång och tyvärr var vi tvungna att ställa oss i den. Förköpen var slut när vi skulle ha dem tidigare i veckan. Vi ställde oss i kön, och där stod vi, packade som sillar och kom ingenstans. Den rörde sig knappt, på en halvtimme hade vi bara kommit några meter. När det hade gått en timme hade vi förflyttat oss en del men då kom vakten och sa.

- Alla de som står i förköpskön kommer att få gå före er. Det kommer att ta tid innan ni kommer in.

Just efter spydde en som stod bredvid mig, som tur var inte på mig. Då hade våra två kompisar beslutat sig att det inte var någon idé att stå kvar i kön. Efter spyan kände jag likadant. Dessutom stod jag intryckt mot ett kravallstaket och kunde knappt andas. Jag kände att jag inte ville att mitt liv skulle sluta i en nattklubbskö, så jag trängde mig ut ur kön och fick med mig Elina. Tillsammans med våra polare gick vi för att se om O´learys var öppet, men där var det mörkt. Vi gick in till krogen bredvid och där var det bara 50+. Vi satte oss vid ett bord och tittade på alla galningar. De hade en sångare där, som körde lite country och skit.

- Schlager! ropade vi från vårt bord.

- Jag spelar inte nån jävla schlager, fick vi till svars.

Vi fick rocka loss till Jag vill vara din Margareta . Efter en inte alltför lång stund drog vi från stället och gick till gamla hederliga Donken istället. Vi satt där och pratade och kunde konstatera att kvällen inte hade varit så lyckad. Vi hade ju sett fram emot Grace som bara har öppet på högtider och sommaren. När klockan var omkring två beslutade vi oss för att fara hem. Jag och Elina ringde vår taxichaufför.

- Hur är det? frågade han när vi hoppade in i mittensätet av bilen.

- Inte så bra.

- Vadårå?

- Det har varit en sugig kväll, sa vi och berättade om vad som hade hänt, eller snarare inte hänt.

- Är det här vad jag tror att det är? frågade vår chaufför när vi satt i limon på väg hem och visade honom saken på bilden ovan.

- Nej, det är det inte, svarade vi. Även om man kan tro det.

Vår utekväll hade börjat några timmar tidigare i ovan nämnda taxilimo. Antalet gånger vi åkt med detta taxibolag, och speciellt med samma chaufför har blivit så många gånger att vi knappast kan räkna det på fingrarna. Igår kväll var inget undantag då vi klev in i taxin med vår chaffis bakom ratten hemma hos Elina.

- Hur har ni haft det i Stockholm? frågade han.

Vi svarade så klart att vi hade haft det jättebra och att det hade varit såå kul, eller något i den stilen. Han hade läst en av våra artiklar, även om han inte var särskilt insatt i Melodifestivalen och när vi frågade om han hade sett finalen skrattade han bara och svarade att det hade han inte gjort. Inte hade han några schlagerlåtar i bilen heller så han tyckte att vi skulle göra en skiva åt honom. Kanske bäst det.

- Vi har förfestat med Oboy, sa vi och han skrattade åt vårt något udda förfestalternativ.

- Med Minttu i eller?

- Nä, inte ens det, svarade vi. Om vi är väldigt fnittriga är det för att vi är nyktra.

Vid entrén till Brasseriet sa vi tillfälligt hejdå till vår chaufför och gick till porten. Vi blev mött av några vakter som vanligt och blev genast förvånad när en av dem började prata och han var hur trevlig som helst. Brasseriets vakter brukar vara ganska torra och tråkiga men inte denna. Vi var väldigt angelägna över vår gratissak som vi hade läst att man skulle få om man var bland de 100 första. Som ni kanske har märkt gillar vi gratissaker och bara därför for vi ganska tidigt till Brasseriet.

- Är vi bland de 100 första? frågade Elina vakten.

- Hurså? frågade vakten undrande.

- Ja, men skulle inte de få en present eller nå?

- Ni får dem sen, tyvärr, svarade han.

- Va får vi ett gevär? frågade Elina förvånat men fick inget svar. Sa han verkligen gevär? vände sig Elina och frågade Sandra.

- Nä, han sa nog tyvärr, svarade Sandra.

Vakten räckte oss två lappar. En av dem skulle vi lämna in när vi skulle gå hem, för att då få vår gratissak. Den andra var en drinkkupong så att vi kunde köpa billiga bacardidrinkar.

- Ska du ha våra leg? frågade Elina.

- Nä, svarade vakten. Jag tror inte att det behövs, fortsatte han och vi blev en aning förvånade.

Vi gick in och skulle betala entrén men där krånglade allt. Elina hade bara en femhundring och den ville de inte så gärna ta emot så Sandra skulle betala med sitt kort för båda två istället. Då krånglade kortet och det gick inte att betala med det. Det slutade i alla fall med att Sandra hade kontanter som räckte till entréavgiften. Bara för att det krånglade fick vi två drinkkuponger till av vakten och vi tackade och bockade.

Vi gick till baren på övervåningen och frågade bartendern vad vi skulle göra med dessa kuponger.

- Ni kan rulla ihop dem och röka hasch. Det är ett alternativ, eller så kan ni använda dem som bokmärke, svarade han och vi skrattade. Kupongerna gäller endast i bacardibaren, fick vi sedan ur honom.

Vi gick till den mobila bacardibaren för att utnyttja våra kuponger men det behövdes inte. Genast blev vi bjudna på drinkar av en svensktalande italienare som tyckte att det var viktigt att berätta att han var född i Tyskland. Vi tackade så mycket och satte oss i ett bord med honom och hans kompis. Vi blev inte där så länge innan vi gick till dansgolvet. Musiken sög och vi gick snabbt därifrån. Vi sa till en av våra kompisar att hon skulle önska schlager, vilket hon gjorde.

- Det kommer snart, ljög DJ´n.

Vi lämnade dansgolvet och minglade runt lite. Alla var så trevliga med oss. Lite för trevliga, vi fick drinkbiljetter och drinkkuponger från var och varannan person.

- Här kommer de två snyggaste på stället, sa en kille till oss och det utser vi till kvällens bästa komplimang.

När vi blev spylessa på musiken gick vi och önskade The Ark.

- Vi har inte det, svarade DJ´n men lovade annan schlagermusik.

Äntligen och till slut fick vi vår schlagerdos. Hela fyra schlagerlåtar på rad kom det. Vi gick inte upp på dansplatån, nä, vi gick på scenen istället för där fick vi dansa ostört. Några “snubbelsteg” till Cara Mia blev det, och andra dansmoves till Värsta Schlagern, Live Forever och Alla flickor. Därefter återgick musiken till sånt som vi inte lyssnar på, än mindre dansar till, och vi lämnade scenen. När vi kom ner fick vi beröm från en kille för vår dans.

- Har vi valt fel bransch? skojade vi.

Som tidigare nämnt fick vi en hel del drinkbiljetter. Vi gick till bacardibaren och handlade för några av dem, bara för att senare ge bort drinkarna. Vi ville inte ha dem och gladde några killar istället. En av drinkarna gav vi till killen som hade berömt vår dans. Han ville sedan i sin tur bjuda oss på någonting från den vanliga baren, men vi tackade nej. Vi varken kunde eller ville dricka allt vi blev bjudna på under kvällen. Vi gick till en av bacardikillarna som var med och ordnade bacarditurnén och som vi hade snackat med tidigare då han hade gett oss varsin drinkbiljett.

- Vad ska vi göra med de här? frågade vi honom och visade våra drinkkuponger.

- Spara som minne? svarade han.

- Men så här många ska vi väl inte spara? sa vi och tog fram alla kuponger.

- Hur har ni fått så där MÅNGA?

- Folk har gett dem till oss, svarade vi.

Vi stoppade ner kupongerna i fickorna och begav oss mot garderoben för att hämta våra jackor. Där fick vi även vår gratissak som ni såg på bild högst upp i detta inlägg. Donken nästa, blev det som vanligt. Vi köpte varsin hamburgare och åt upp dem. Vi gick från bordet och satte oss vid ett fönster istället. På Donken brukar det alltid vara samma vakter på nätterna. En av dem log och tittade ganska mycket på Sandra på hennes väldigt rosa kläder förra gången vi var ut, men han brukar inte säga något. Inatt glodde han också på oss, men inte på kläderna utan på det vi hade i händerna, våra gratissaker.

- Asså, det är inte vad du tror att det är, sa Elina till honom när vi såg att han tittade och skrattade.

Han var inte helt övertygad och skämtade lite om vår något underliga sak.

Vi ringde efter taxi men hade svårigheter att komma fram. Vi kom bara till ett gammalt telefonsvar. Efter några försök beslutade vi oss för att ringa till ett mobilnummer som vi har. Det var tydligen till vår chaffis privata mobil, fick vi veta senare. Men vad gjorde det, vi kom fram i alla fall och kunde be han hämta oss. Några minuter senare hoppade vi in i limon igen. Vi hade tidigare berättat för honom att vi skulle få varsin gratissak om vi var bland de hundra första. Sandra sträckte fram sin sak.

- Titta, det här var presenten vi fick.

- Är det här vad jag tror att det är? frågade han.

- Nej, det är det inte, svarade vi. Även om man kan tro det. Det är en limekrossare! avslöjade vi och berättade om produkten från Bacardi.

Vi älskar gratissaker, och denna väckte en hel del konstiga, men roliga funderingar hos folk. 

Under lördagen var vi på flera föreläsningar. Den som var mest intressant var Fredrik Laurin som bland annat jobbar för Kalla Fakta. Vi har varit på en av hans föreläsningar tidigare, men i Luleå. Då pratade han om när de grävde om några som hade blivit avvisade till Egypten under konstiga omständigheter. Denna gång var det researchteknik det handlade om även om vi mer tyckte att datakunskap var rätt titel. Vi fick veta hur man spelar in telefonsamtal på bästa sätt och vad kommandot Alt + Tab innebär på datorn.

Denna dag blev vi bjudna på lunch i bankettsalen. Vi satte oss ner vid ett bord och blev serverade lax och potatis. Vi fick några bordskompisar bredvid oss och vi läste att en av dem var från LTU, alltså universitetet i Luleå. Vi började prata med henne och hon kände till våra lärare. Hon frågade lite om vi är intresserade av den här branschen, vilket vi förstås är.

- Vi brukar skriva åt NSD, berättade vi.

- Jaså, är det ni?

- Eh, ja, hur vet du det? frågade vi.

- Era lärare sa det, svarade hon.

Där fick man minsann höra att lärarna pratar om oss även om de inte så gärna erkänner det själva.

När alla föreläsningar var slut skyndade vi oss till hotellet för att byta om. Det var nämligen dags för den riktiga banketten. Det var ganska tajt om tid så det enda vi hann göra var att göra oss i ordning och sedan återvända till Gräv07. I byggnaden blev vi bjudna på förrätt. Bankettsalen hade ännu inte öppnat och vi minglade runt i foajén.

När bankettsalen öppnade valde vi att inte sitta med klassen, klasskompisarna träffar vi ju ändå så mycket annars. Vi satt oss ganska nära scenen och hälsade på våra bordsgrannar. På vår högra sida satt flera personer från Göteborgs-Posten. Vi började prata med dem och berättade vem vi var.

- Känner ni XXX, XXX, XXX och XXX, frågade vi och rabblade upp massa namn på personer som arbetar på GP.

Och det gjorde de så klart. För oinsatta känner vi ju flera reportrar och en fotograf från GP som vi träffade på Melodifestivalen. Vi pratade lite om dessa personer och bad GP-gänget hälsa dem från oss. Numera är vi bekanta med ännu fler från Göteborgs-Posten, ganska coolt. En av dem var dessutom från Luleå och hade arbetat på Kurren.

Efter middagen började prisutdelningen. Det första och största (till storleken sett i alla fall) priset gick till vår bordskompis, från just GP.

Det blev vi förstås glada över. Två av reportrarna i gänget var dessutom nominerade till en guldspade, tyvärr vann Expressen.

Efter maten när alla priser var utdelade och porslinet bortplockat gick vi ner på bottenvåningen och lekte divor, även om vi är ganska snälla sådana.

Sedan kom vi på att vi skulle köra strid i bebyggelse, något vi lärde oss av våra lumparpolare. Vi stod länge och lurade vid toaletterna innan vi sprang till garderoben och gömde oss där för vakten. Elina stod vid jackorna och Sandra satte sig ner under en av bänkarna. Vi lyckades inte gömma oss så bra med tanke på att vi satt och skrattade. Vakten kom fram och tittade in under bänkarna.

- Har du kul? frågade han Sandra.

- Ja, svarade hon glatt.

Det är väl klart att vi hade kul. Det har vi mest hela tiden. Vi gick in med inställningen till den här resan att den blir vad man gör den till. Vakten skulle dessutom bara ha vetat att vi tillhörde de nyktraste på hela festen även om det inte verkade så.

Vi gick till dansgolvet i hopp om bra musik, och det var det faktiskt för det mesta. Vi önskade The Ark från han som var DJ.

- När den kommer går vi upp på scenen och dansar, sa Sandra till Elina.

Och det gjorde vi. Och vi blev kvar där när låten tog slut. Och nästa. Och nästa. Vi stannade på scenen i flera timmar.

När det var melodifestivallåtar ägde vi. Speciellt när The Ark eller Måns spelades, då körde vi deras danssteg. Ola Salos fina kickdans och Måns snubbelsteg var vi bäst på. Då och då fick vi dessutom folk som ville vara våra bakgrundsdansare. Vi blev bästis med DJ´n och fick han att spela massa schlagerlåtar. De gånger vi tyckte att vi hade önskat för många låtar, då skickade vi två killar som vi lärde känna som fick önska åt oss. DJ´n misstänkte förmodligen att det var vi som låg bakom låtvalen, killarna var förmodligen inte lika förtjusta i Cara mia och The worrying kind som vi var.

Klockan tre tog festen slut och då hade vi dansat i flera timmar. När klockan var tio i tre gick Sandra fram till DJ´n.

- Kan du inte avsluta med The Ark? frågade hon.

- Nä, det slutar ju nu, fick hon till svars.

Det var ballader de sista tio minutrarna och vi satt och surade. När musiken tystnade och DJ´n packade ihop förlät vi honom ändå och pratade lite med han.

- Märks det att vi är nöjesreportrar egentligen? skämtade vi.

Det gjorde det tydligen.

Han tyckte att det var kul med folk som släppte loss på dansgolvet. Vi påpekade så klart också att vi var nyktra, även om det fortfarande förmodligen inte verkade som det. Vi pratade med killarna som hade önskat låtar åt oss. Vi trodde att de var från tidningen Värnpliktsnytt, och de lät oss tro det också. Dessa två killar fick för sig att det var efterfest i vårt hotellrum.

- Vi ska på efterfest, sa en av killarna när han pratade i telefon.

- Det var min lärare jag pratade med, sa killen när han la på.

- Kallar ni han för lärare? frågade vi. Heter det inte officer?

- Nä, vi kallar han för lärare, svarade han och det tyckte vi var konstigt.

- Brukar ni träna mycket? frågade Elina.

- Näääeee, inte så mycket, svarade dem.

- Använder ni militärkläder?

- Näääee, ibland.

Lamporna tändes och en vakt kom till oss och sa att det var dags att gå. Vi gick ut i foajén där Leif Pagrotsky stod. Han hade vi redan sett tidigare på dansgolvet där han stod och dansade med brudarna. Nu bad vi en av killarna presentera oss för han.

- Det här är Sandra och Elina, sa han.

Pagrotsky hälsade så vänligt på oss. Vi berättade att vi brukar skriva för Norrländska Socialdemokraten (NSD).

- Det är en bra tidning, svarade han.

Efter mötet med Leif var det dags att gå till hotellet. Vi gick och hämtade kläderna och sa ajdö till “har-du-kul-vakten” med en handskakning. Med oss följde killarna från Värnpliktsnytt.

- Varifrån har ni fått att vi är från Värnpliktsnytt? frågade en av dem.

- Men ni sa ju det!

- Det har vi inte alls sagt. Vi har bara svarat på era frågor.

De var alltså inte från Värnpliktsnytt utan från en journalistutbilning i Umeå fick vi veta. Men vad gjorde det. De fick agera livvakter åt oss efter vägen till hotellet. Sen fick de följa med till vårt rum för ett vänskapligt besök. Vi visade vårt pyntade hotellrum.

- Ni har ju gjort det riktigt hemtrevligt.

Vi visade vår bok också, projektarbetet alltså och killarna blev faktiskt imponerad över boken. När klockan var vid fem var det dags för dem att fara till sitt vandrarhem. De gick ut från hotellet och sen såg vi dem aldrig mer. Vi gick och la oss på en gång, klockan var vid halv sex och vi skulle upp relativt tidigt några timmar senare.

Innan vi anlände till efterfesten gick vi förbi hotellet och dumpade våra datorer. Sedan bar det av till Globens Annex där festen hade börjat. Vi var inte riktigt lediga från jobbet än utan vi hade kameran och pennan i högsta hugg. Vimmelbilder från festen skulle vi ha och det var inte särskilt svårt att hitta fotoobjekt. Det var bara att kolla lite till väntster, höger eller rakt fram för att få syn på en kändis. En av dem var Carola som anlände på röda mattan och henne fotograferade vi så klart.

Det dröjde inte länge innan en stor folksamling kom springande mot oss. En hel hord med fotografer var på väg mot vårt håll. Snabbt flyttade vi oss, annars hade vi blivit nertrampade till marken. Det var nämligen The Ark som anlände. Elina joinade fotograferna som begav sig mot scenen där The Ark hoppade upp och dansade och sjöng. De hade stora problem att få upp sin champagneflaska. Flera minuter tog det och sedan hällde de drycken både på sig själva men även på publiken. En av galningarna i bandet sprang och gjorde ett magplask, rakt på golvet. Det såg inte klokt ut.

Efter The Ark var det flera artister som uppträdde med sina låtar. Vi lyssnade inte på alla utan gick från scenen. Vi gick mot ingången och snackade med några av våra polare från pressen. Vi träffade även Miika från SVT. Vi lärde känna honom tidigare under veckan. Han jobbade med juryrösterna och råkade under välkomstfesten komma med lite skvaller åt oss, fast det egentligen var hemligt.

Det var inte direkt brist på kändisar på festen och vi har inte ens koll på hur många vi träffade. Vi mötte i alla fall Jens från The Ark igen och vi grattade honom ännu en gång. Ganska absurt att vi blev polare med honom efter den lilla vinincidenten på torsdagen.

Vi träffade mycket folk på festen. Många från pressen så klart eftersom det var dem vi hade umgåtts mest med. Ett tag stod vi och hängde med TT-gänget som undrade hur det kom sig att två så unga fick arbeta för NSD.

Vi såg en man som låg livlös på golvet. Ni som har läst kvällstidningarna kanske har läst om slagsmålet som ägde rum på efterfesten. Tidningarna fick det till värsta grejen men vi märkte inte ens av det förutom att mannen låg ner på backen. Han blev sedan utburen och undangömd innan han en timme senare blev ledd ut från festen.

I vimlet hittade vi Jakob och Kicken från The Poodles. Vi körde standardfrasen:

- Hur var det man sa skiva nu igen?

- Men HEJ LULEÅ! utbrast pudlarna och de verkade ganska förvånade över att se oss där.

Vi träffade André Pops på dansgolvet och började dansa med honom. När Alla Flickor spelades sjöng vi den åt honom och han bara skrattade. Vi hade då ingen aning om att han hade varit i direktsändningen. Vi missade ju som bekant slutet. På grenrepet när Björkman och Luuk gjorde sin duett var det Henke von Z som var den avundsjuke killen.

I slutet av festen var det The Ark som tog över som DJ´s och helt plötsligt blev det värsta draget på dansgolvet. Alla visade verkligen upp sina danskunskaper. Ola Salo kom också ner på dansgolvet och vi dansade med honom. Det var ganska komiskt för man kände sig verkligen i blickfånget med tanke på alla kameror som blixtrade runt omkring oss.

- Vi gör ett tåg, sa Ola till oss.

Vi hakade på bakom honom och gjorde något som liknade en robotdans i ett tåg. Vi två försökte få fler att hänka på tåget men det var ingen som fattade galoppen, men vad gjorde det, vi hade ju Ola som danssällskap. Ganska snart tystnade musiken och det var bara att inse att efterfesten var slut.

Idag var det då alltså dags att bege sig till Globenområdet. Vi for så att vi var här strax innan elva. Vi gick till hotellet och fick checka in på en gång. Efter det gick vi till ackrediteringsboden och hämtade våra pressbadge. Efter en liten väntan kom vi in i Globen och kunde gå till presscentret som nästan ser ut som det gjorde förra året.

Ungefär kvart över tolv började presskonferensen. Vi sprang ner i arenan tillsammans med resten av pressen. Först var det fotografering vid scenen. Artisterna kom en och en ut och därefter var det gruppfotografering. Efter det började själva presskonferensen med intervjuer.

Vi sprang runt på varsitt håll för att samla in material till tidningen. Sandra stod vid Andreas Johnson och lyssnade när en annan reporter intervjuade honom. Hon bestämde sig för att gå vidare och komma tillbaka till Andreas senare.

- Ska du inte ställa några egna frågor också? hörde Sandra att någon sa.

Först uppfattade hon varken vem personen var och vem personen pratade till men sen vände hon sig om och insåg att det var till henne. Där stod han nämligen, Johan R från Göteborgs-Posten, vår polare från förra året som vi har hållit kontakten med. Sandra var lite jäktad just då och sa snabbt:

- Ja, det ska jag. Det är bara uppvärmning just nu.

Sandra sprang iväg till någon av artisterna och senare träffade även Elina Johan. Även där kom han med lite pikar. Han kom och knuffade till henne och sa:

- Nu får du se till och vara lite tuffare och tränga dig fram.

Vi tog han på orden och genomförde vårt jobb. Efter presskonferensen lyssnade vi på Andreas Johnson när han repeterade. Vi var ganska stressade och sprang sedan upp till presscentret.

- Ställde du nå egna frågor nu då? frågade Johan.

- Ja, med flera! svarade Sandra.

- Börjar Rylander retas nu igen? frågade vår bordsgranne Torbjörn Ek från Aftonbladet.

Vi hade inte tid att retas så mycket tillbaka utan vi började jobba med vårt material. Omkring halv fem var vi färdiga och skickade iväg det till NSD. Då var det dags att slappna av lite och inte tänka på jobb. Vi sprang mellan arenan och presscentret och kollade på repetitionerna. I pressrummet är vi ett gäng som har en liten kupp på gång. Men det berättar vi kanske mer om senare när det blir officiellt.

I början av dagen var pressrummet ganska fullt. I slutet var det bara ett fåtal kvar och Johan drog en skön kommentar som vanligt.

- Nu är det bara den riktiga pressen som sitter kvar.

Vid det laget var det Expressen, NSD och GP som befann sig i presscentret. Vi visade GP in i ungdomsvärlden genom att demonstrera Lunarstorm och vilka kändisar som finns där. De tyckte att det var väldigt intressant och om Måns får ett nytt smeknamn är det inte vårt fel. Eller?

Efter vi hade sett The Ark repa gick vi till hotellet. Där blev det ombytning av kläder i rekordfart. Vi skulle nämligen till Stadshuset där festen redan hade börjat. Vi ringde taxi som kom och hämtade oss vid hotellet och skjutsade oss till huset där Nobelfesten brukar äga rum. Vi hittade till rätt entré där det stod vakter och öppnade dörrarna. Vi minglade runt bland kändisarna och åt gott. Två av medlemmarna i The Ark log så glatt åt oss. Vi satte oss med dem och pratade i 20 minuter. De var riktigt trevliga, till och med när vi lyckades hälla ut vin på en av dem.

- Det är lugnt, det är ju bara vitt vin, sa han efter den lilla olyckan.

Senare mötte vi en glad Sebastian som var på väg från festen.

- Vi hörs imorgon då, sa han till oss och vi började fundera om vi har bokat någon dejt med honom.

Precis efter det stannade två reportrar från Se & Hör och TT oss. Vi snackade med dem och därefter var det dags att återvända till Globen. Vi ringde taxi och nu sitter vi här i foajén och bloggar. Andreas Johnson sitter några meter ifrån oss i hotellets bar. Äh, nu gick han och hälsade oss god natt.

Bara några minuter innan Andra Chansen började igår anlände jag till Elina. Tillsammans med hennes familj såg vi på programmet. Vi höll stenhårt på Magnus Uggla för honom har vi börjat gilla. Han hade ju ett riktigt shownummer. Skrällarna fortsatte och vi fick acceptera att varken han eller någon av våra andra favoriter gick vidare. Sanna och Sonja till final. Det är inget fel på deras låtar men vi hade föredragit någon annan. Vi är dessutom ganska less på alla ballader, vi kommer ju att somna i Globen.

Ungefär en timme efter att programmet hade slutat ringde vi efter taxi. Vi blev riktigt sura när vi insåg att det inte var vår chaufför som svarade. Han brukar alltid ha hand om telefonväxeln men igår var det en av de kvinnliga chaufförerna. Snacka om att ha otur, tänkte vi. Tredje gången vi skulle ut detta år och tredje gången han inte kör. Besvikelsen utbyttes till glädje när taxin ringde för att säga att den var här. I andra änden av telefonen var nämligen vår chaffis. Det visade sig att han körde trots allt och några minuter senare rullade limotaxin in på gården.

Inne i stan tog vi oss till nattklubben Brasseriet. Där träffade vi några kompisar. Till en början var det inte så mycket folk men efterhand kom det fler och fler. Till vår glädje spelades relativt bra musik, det vill säga låtar som man faktiskt kände igen. Vi röjde därför på dansgolvet. Jag tyckte att den lilla “scenen” såg så ödslig ut så jag hoppade upp på den och dansade. Jag fick stå där ensam för ingen annan i gänget vågade upp. Först när Carolas Främling spelades fick jag sällskap av Elina och co. Men då beslutade jag mig att lämna scenen och hoppade ner i publikhavet där en främling, som jag aldrig träffat tidigare, tog emot mig med öppna armar. Jag var trevlig med honom ett tag men jag tyckte att han var lite skum. Jag vet inte vad ni tycker, men ska man akta sig för folk som går runt med handbojor och utan polisuniform?

Törstiga efter all dans gick jag och Elina till baren och bad om vatten.

- Vatten? Nä, sånt har vi inte här, drev bartendern med oss.

Men eftersom han hade sett oss dansa fixade han fram varsitt vattenglas åt oss och vi kunde fortsätta dansa. Det var faktiskt en hel del schlagerlåtar denna kväll. Den ultimata schlagerlåten av alla, Värsta schlagern spelades också och vi ägde på låttexterna. Vi hade en riktig toppenkväll. Så kul att musiken hann tyssna och lamporna tändas innan vi hade lämnat stället.

Vi gick till Donken för lite påfyllning av energi. Jag hade denna kväll tydligen ganska uppseendeväckande rosa klädsel. Jag kallades för det mesta för prinsessa men priset tog ändå en full tjej i toakön på Donken.

- Har du möhippa? frågade hon helt allvarligt.

- Nä, skrattade jag.

- Nähä, men det var fint i alla fall, väldigt vågat.

Jag hade vid det laget visserligen en stor rosa sjal så det blev väl lite väl överdrivet. Efter toabesöket hade vi ringt taxi och vår chaffis dök upp efter ett tag. Vi blev välkomnade med varsin godisklubba när vi klev in i bilen. Nytt märke och allt, tidigare var det Zoo-klubbor. Jag och Elina fick skjuts till våra respektive bostäder. Skönt att vår chaufför körde. Vi fick betala samma pris som vi gjorde in till stan, men skillnaden här var ju att vi nu tog omvägen förbi min lägenhet vilket brukar bli dubbelt så dyrt. Är man stammis så är man.

Det var en riktigt kul kväll. Vi hade säkert betydligt roligare än tjejen som spydde ner tjejtoan. Tänk för att man faktiskt kan ha kul utan att supa sig asfull.

Nej, gott folk, det är dags att gå och lägga sig nu. Rapport om kvällen kommer när morgonen övergått till dag.

Efter att vimlet var färdigt for vi hem till Elina. Där var det meningen att vi skulle ha “förfest” men vi misslyckas jämt med våra förfester. Det beror på hur man ser det också. Om förfest är att supa sig full suger vi verkligen på att förfesta. Om förfest är att ha kul lyckas vi ganska bra.

När vi kom hem till Elina drack vi Oboy och mjölk och åt mackor. Därefter såg vi lite på filmen Sweet Charity som Elina hade fått i present. Den svenska musikalen hade mycket bättre skådespelare jämfört mot filmen. Vi hann bara se några scener och sen var det dags att ringa taxi. Tyvärr hade vi lyckats tajma in det så dåligt igen att vår chaffis inte körde. Karaokelimousinen rullade fram framför huset istället och det dög väl det också. Vi bad om att få sjunga när vi klev in.

- Kan du sätta på schlager? frågade vi från baksätet.

Till vår glädje upptäckte vi att låten Las Vegas fanns att välja på och det blev ett självklart val. Vi märkte hur bra låten faktiskt passade för Martin Stenmarck sjunger ju om en limochaufför. Vår limochaufför för dagen busvisslade när vi sjöng men om det var för att det lät bra kan ju diskuteras.

Inne i stan gick vi till Kafelino, ett ganska litet uteställe. Vi blev bara där i en timme eller så trots att vi hade betalat garderob och inträde. Det var faktiskt lite för schlagrigt där, eller hur man ska uttrycka sig. Vi gick vidare till Brasseriet istället där det var pubkväll. Vi gick bara in och tittade men hittade inget roligt folk och därför gick vi ut igen. Vår väg fortsatte till O´Learys. Vi betalade garderob och gick och satte oss i baren. Där började en kille prata med Sandra. Han tyckte att hon hade en fin tiara på huvudet. Sandra höll sitt norska pass i handen och när killen såg det trodde han att Sandra kom från Norge. Sandra sa på skoj något på norska och då trodde han verkligen att hon var från Norge för då började han också prata norska. Han kunde dock inte alla ord så helt plötsligt började han att prata på engelska.

- Det går bra med svenska också, sa Sandra då.

Vi pratade lite av och till med denna kille. Vi sa att vi hade varit och jobbat och att vi hade intervjuat Nanne Grönvall.

- Läser du NSD eller Kuriren? frågade Elina honom.

- Eh…

- Läser du NSD? sa Elina.

- Jag jobbar där, svarade killen.

- Va, nä det gör du väl inte, du skojar, sa vi. Då hade vi vetat vem du var, sa vi eftersom vi hade fått veta hans namn tidigare under samtalet.

- Jag jobbar på sporten, sa han.

- Eh, sporten har vi faktiskt inte så stor koll på, sa Sandra och tittade på Elina.

Vi var inte övertygade om att han verkligen jobbade på NSD. Det kändes nästan som ett för stort sammanträffande. Vi testade därför honom och frågade vem som arbetar som nöjesredaktör och vem som är nyhetschef. När han svarade rätt blev vi verkligen förvånade och förstod att han faktiskt arbetar på NSD. Vi berättade då att vi brukar skriva för dem ibland och att vi har varit på NSD längre än honom men tanke på att vi nästan är “uppväxta” där. Vi sa våra föräldrars namn och det visade sig att han kände dem. Vi började rabbla upp nästan alla som jobbar på NSD och han blev grymt imponerad för varje namn vi kunde.

När en från personalen på O´Learys frågade efter våra lappar till garderoben trots att vi inte var på väg att gå förstod vi att det var dags att göra just det. Vi tittade oss omkring och såg att stället nästan var tomt. Vi gick till Donken där vi tog farväl av sportreportern. På Donken köpte vi varsin hamburgare och träffade en vi känner som vi pratade med ett tag. När han for hem bestämde vi oss för att också göra det. Vi ringde efter taxi. Denna gång var det en vanlig bil som kom med en kvinnlig chaufför som vi har åkt med några gånger. Hon kände igen oss och har nog fattat att vi är stammisar på deras företag. Vi behövde faktiskt inte betala så himla mycket som vi ibland har fått göra. Hem kom vi och vi var utmattade efter ett hektiskt dygn.

Klockan börjar närma sig fyra och jag sitter och lyssnar på Rix FM. Evighet spelas just nu och det är jag glad över, en låt man känner igen! Lite schlager så här på morgonen… och varför jag sitter och lyssnar på radio så här sent (egentligen tidigt) återkommer jag till.

Elina kom till mig igår kväll. Vi var i min lägenhet i någon timme innan vi for med bussen in till stan och Brasseriet där det var “bartömning”. Vi trodde att det skulle vara massor utav folk ute nu när det är storhelg men inte det. Det var visserligen inte lika lite folk som på min födelsedag men något vidare drag var det inte. Vi var dessutom grymt besvikna över musiken som spelades. Vi var på Brass i drygt tre timmar och det var tre låtar vi kände igen av det dom spelade. Det sög verkligen och det var inte många som dansade. En av Elinas kompisar hade bett en dj spela schlager men han hade sagt åt henne att han inte spelar sånt.

Halv tre gick vi till Donken. Vi köpte varsin liten hamburgare och pommes frites. Vi har hört att det är bra mat så att man inte blir så bakis dagen efter. Nu är inte bakfullhet något vi brukar lida av så därför var det inte anledningen till ätandet utan vi var helt enkelt hungriga.

Tio över tre åkte vi hem. Det blev lågbudget idag, det vill säga nattbuss. Nu sitter jag alltså här vid datorn och lyssnar på Rix, Everytime we touch spelas för tillfället. Jag hade abstinens efter välkänd musik så jag är bara tvungen att störa grannarna lite med låg musik…