När vi kom hem från efterfesten söndag morgon var det arbete som gällde. Klockan var efter fyra på morgonen och Sandra gick och satte sig vid datorn och skrev vinnarartikeln. Till klockan fem höll hon på och först då gick hon och la sig.

Elina låg redan och sov men hon klev upp en timme tidigare istället, det vill säga att hon la sig fyra och klev upp klockan sju. Redigering och urval av bilder väntade då till klockan åtta då vi gick och åt frukost. Det kändes ganska dött i restaurangen. Stämningen var ganska avdankad hela söndagen. Vi hittade Johan från GP och åt frukost med honom med panoramautsikt över arenan. Efteråt visade vi vårt pyntade hotellrum för honom.

Tillbaka i rummet färdigställde vi vårt material till tidningen och skickade iväg det. Tiden gick alldeles för fort och helt plöstligt var klockan närmare tolv. Det vara bara att skynda sig att packa ihop allt och lämna hotellrummet. Vårt flyg gick först vid elva på kvällen och därför hade vi flera timmar kvar att spendera i Stockholm. Vi låste in vårt bagage på hotellet och rände runt i Globenområdet flera timmar.

Vi satt ett tag vid en fontän som fanns utanför hotellet och njöt av vårsolen och pratade om dagarna som hade varit. En bekant person kom ut från hotellet. Andreas Johnson. Han gick till en väntande bil där en artistansvarig (som vi för övrigt träffade när vi intervjuade The Poodles) väntade. Han såg oss efter vägen till bilen och vinkade så glatt. Synd att vi inte har hunnit prata med honom lika mycket som förra året.

När klockan var vid fem bestämde vi oss för att gå till Johans hotellrum och fråga om han ville följa med och äta. Vi visste redan vilken våning han bodde på men vi frågade efter rumsnumret. Vi åkte upp med hissen och hittade rätt dörr. Just när vi kom fram till dörren hörde vi bankande ljud från rummet. Ganska snart insåg vi att någon var på väg ut och i ren förskräckelse sprang vi och gömde oss vid nästa dörr (varje dörrpar låg i en “ficka” i väggen). Vi ställde oss med ryggarna mot väggen och det var väl ett försök att gömma sig egentligen. Det gick inte särskilt bra med tanke på att vi började skratta högt. Johan gick förbi och såg oss på en gång och verkade inte särskilt förvånad över att se oss där, trots att han trodde att vi hade åkt hem. (Om du läser det här vill vi bara klargöra att vi inte hade stått vid din dörr i flera timmar.)

Vi gick på kära Donken via Globens biljettförsäljning där Johan hämtade biljetter till Shakira och Snoop Doog som han skulle recensera. Sen bar det av till hotellet igen där vi satt ett tag i foajén innan det var dags att ta farväl. Vinkandes steg Johan in i hissen och sen såg vi han inte mer.

Vid åtta kom Elinas mamma och hämtade oss (!). Okej, hon hade inte kört hela vägen från Luleå utan hon och Elinas bror hade varit i Linköping. De kom med en hyrbil därifrån och hämtade upp oss efter vägen. Vi for till Arlanda där vi väntade några timmar på vårt plan. Det var lika jobbigt för oss att gå igenom säkerhetskontrollen denna gång som när vi for från Kallax. Det är inte helt lätt när man har med sig en massa elektronisk utrustning. Vi fick packa upp halva packningen och killen i kontrollen bara skrattade åt oss och undrade om vi skulle hinna med planet.

Vid elva lyfte vi från Stockholm. Drygt en timme senare landade vi i ett kallt Luleå, om inte annat kändes det kallt jämfört mot Stockholm. I huvudstaden sprang vi ofta omkring utan jacka och när någon frågade om vi inte tyckte att det var kallt svarade vi bara att vi var från Luleå.

Klockan var strax efter tolv på natten och vi for från Kallax flygplats. Till NSD bar det av. Vi for till tryckeriet och hämtade måndagens tidning och var bland de första som läste vår artikel. Tre helsidor på tre tidningsdagar blev resultatet av resan, inte illa.

Vår artikel från finalen finns här.

Vi värmde upp inför finalen med att hoppa sönder sängarna på hotellrummet och spela melodifestivalskivan. Vid sju bar det av till pressrummet. Det var ganska smockat där men vi delade ändå med oss av våra platser till GP.

Vi följde direktsändningen via storbildsskärmar. För dagen fanns även stora högtalare utplacerade så vi fick ljud till den annars så ljudlösa teven. Juryrösterna delades ut och pressen hade Måns och The Ark som favoriter. När det var dags för Luleås jurygrupp med The Poodles delade de ut en tolva till The Ark.

- Ni kanske inte var så dumma ändå, sa Johan R från GP.

Därefter hann vi inte se så mycket mer av sändningen. Elina gick och ställde sig med fotograferna som väntade på att få gå ner till arenan. Sandra följde med henne dit men gick sen tillbaka till datorn. Hon hann inte ens sätta sig innan även reportrarna gick och ställde sig för att vänta. Ganska snart blev vi ivägsläppta. Vi sprang till foajén och fick stå och vänta vid en av ingångarna till arenan.

Det var så absurt att stå där i Globenfoajén. Vi stod verkligen och trängdes. Dessutom missade vi hela slutet av finalen. Vi visste inte vad som hände där nere i arenan och kunde bara urskilja vissa meningar. När tittarnas röster presenterades tystades vi ner. Med lite koncentration kunde vi höra poängen. Någon i pressen hade en radio där vi eftersänt kunde höra Luuks röst. När det stod klart att The Ark vann och de började sjunga sin låt gick startskottet. Flera hundra var vi som sprang nerför den smala och branta trappan. Det var nästan läskigt för alla var galna och pressade verkligen. Elina stod några meter framför Sandra och var därför före henne ner. I ren desperation för att inte ramla tog vi tag i första bästa reporter framför oss när vi sprang ner, för Elinas del Tobbe Ek från Aftonbladet och Sandra Johan R från GP vilket de förmodligen inte ens märkte själva. Väl nere på golvet rusade Elina fram till scenen. Sandra tog sikte på Green room men blev stoppad av ett snöre och fick vänta där.

The Ark sjöng klart sin låt och glitterkonfettin bara haglade över oss. Vakterna släppte in pressen till Green room där artisterna väntade. Vi sprang dit för att få citat och bilder. Efter ett tag kom The Ark och de flesta samlades kring dem. Vi gick bakvägen och hamnade bakom dem. Vi knackade på axeln på Jens i The Ark och han vände sig om.

- Men är det inte LULETIDNINGEN! utbrast han glatt till oss.

Sandra frågade vad han tyckte om tolvan från Luleå.

- Den kom riktigt lägligt eftersom det var väldigt pirrigt just då. TACK LULEÅ! ropade han.

Efter att ha ställt några fler frågor fortsatte vi vår väg bland artisterna. Sandra var riktigt nöjd över citaten från Jens. Med tanke på att NSD är en lokaltidning är det väldigt bra att kunna vinkla det lite till Norrbotten. Även Elina var nöjd då hon visste att hon hade säkrat vinnarbilderna.

Vi gick till presscentret där alla arbetade för fullt. Vi satte oss ner för en första bearbetning av materialet. Till skillnad mot flera andra var det ingen stress för oss då NSD inte kommer ut på söndagar. Vi kunde därför packa ihop och gå till hotellet med sakerna. Vi sa farväl till vakterna och tackade för dagarna som varit. Vi lämnade Globen med visheten om att vi inte kommer tillbaka på ett bra tag.

Forsättning om efterfesten följer…

När vi gör artiklar är det folk på tidningen som sätter rubrik åt oss. Det är alltid lika spännande att se vad de väljer att lyfta fram:

“Det känns som semester” Favorittippade The Ark stortrivs i Melodifestivalen

The Ark vinner ikväll, NSDs schlagerexperter tippar hur det går i finalen

“Tack för 12:an, Luleå” Nu siktar The Ark på seger i Finland också

Vår artikel i dagens tidning. Tyvärr har vi inte tillgång till papperstidningen men vi har hört att det tydligen ska vara en helsida.

Vi blev ganska förvånade idag när vi kom till NSD. De hade bytt namn! “Mediehuset” stod det på byggnaden istället för “NSD” som det har gjort i så många år. Det var i alla fall bara byggnaden som hade bytt namn och inte tidningen.

Vi blev varmt välkomnade av receptionisterna när vi kom in. Det var däremot inte dem vi skulle träffa utan nöjesredaktören. Efter vårt möte med honom stannade vi ett tag på tidningen i väntan på bussen. Vi pratade med flera av medarbetarna där. Mycket snack om Melodifestivalen som vanligt.

Vi pratade lite om juryn med en av receptionisterna och om att det är ganska fel att den finns, svenska folket kan väl också sin sak? Vi vet att en av reportrarna på NSD förmodligen inte håller med oss, eller som han skrev i sin krönika: ”svenska folket är tondövt och därför naturligtvis inte borde få vara med och rösta i en sådan viktig sak som Melodifestivalen, de allmänna valen är väl okej men…” Det är kul med alla åsikter som finns kring denna tävling. Något många i alla fall har gemensamt är att de tror på The Ark.

När jag var i Åre blev jag ju intervjuad av P4. Det var inte första gången. Jag och Elina var även med två gånger när vi var på Melodifestivalen förra året. “Dolt id” är därför något jag numera förknippar med radion. Det finns en hel story bakom vårt radiomedverkande förra året, men nu tänkte jag att det ska handla om när jag var med från Åre.

Här kommer intervjun, men inte hela. Jag har till exempel inte med några av frågorna jag har svarat på i bloggen.

“…när klockan är sjutton minuter i åtta den här tisdagsmorgonen, trettonde februari, sjutton minuter i åtta ja, jag undrar om hon har vaknat än. Hon har drygt nio timmar att ladda, Anja Pärson och hennes landslagskamrater som ska vara med och tävla i disciplinen storslalom i eftermiddag. Klockan fem börjar det. Anja siktar ju på sin fjärde medalj och jag undrar om man kan sova vid åttasnåret när man har en stor tävling. En som definitivt är vaken i Åre, det är Sandra Daniloff från Porjus.
– God morgon!
– God morgon!
–Ska du följa tävlingarna idag?
– Jag det ska jag definitivt göra.
– Hur gör man, står man liksom i backen, hur funkar det?
– Ja, de flesta står i backen. Det finns sittplatser också med det är nästan bättre att stå i backen för det är mycket varmare där. Det är att rekommendera. Jag tycker att det är bättre.
– Hur trångt är det, värms man av de andra kropparna i publiken?
– Jag var på damernas kombination och då stod jag ute. Jag tyckte inte att jag blev så varm av de andra utan det är ganska kallt, i alla fall med vädret som har varit i Åre hittills.
– Du är arton år och går Medieprogrammet på gymnasiet i Luleå till vardags. Vad är det egentligen du gör i Åre när du inte fryser?
– Jag jobbar åt Åre AB så jag skriver bland annat åt deras webb.
– En webbtidning som helt enkelt skildrar det som sker?
– Ja, vi uppdaterar den ganska ofta med nyheter och intervjuer från åkarna.
[…]

– Jag vet inte, jag kanske är helt fel ute men jag tycker att det känns lite tufft så där att du åkte iväg, helt ensam, du har ingen klasskompis med eller så. I fredags slog jag dig en signal och då hade du anlänt alldeles ensam till Åre, hur kändes det?
– Först tänkte jag, ”vad gör jag här?”. Men sen när jag såg allt häftigt som finns här så tyckte jag att det var jättekul och att det skulle bli jättespännande.
– Men kan man känna sig lite ynklig så där?
– Ja i början gjorde jag det men sen när jag insåg att jag skulle på tävlingarna och träffa alla åkare då kändes det bara kul och sen lär man ju känna folk efterhand, de jag arbetar med och sånt.
– Har du fått träffa åkarna personligen så där? Jag tänkte mig att det är rätt tajt pressuppbåd kring Anja.
– Jo, jag har fått träffa ganska många av åkarna. Nästan alla i svenska landslaget för de har presskonferens ganska ofta efter de har vunnit och inför tävlingarna så jag har fått vara på några stycken och träffat Anja, Patrik Järbyn, Jens Byggmark och även de utländska åkarna.
– Vem har imponerat mest på dig hittills? Inte bara prestationsmässigt utan även personlighetsmässigt.
– Dels Anja med tanke på att hon har varit och fortfarande är en ganska stor idol för mig så det var riktigt häftigt att se henne i verkligheten med tanke på att man bara sett henne på tv förut. Sen var det häftigt att träffa norska Aksel Lund Svindal som vann herrarnas störtlopp.
– Är han så där jättestor som man har fått höra?
– Ja, han är stor som en basketspelare.
– Är det sant?
– Ja.
– Och lite tyngre än en basketspelare?
– Jo, han fick en del frågor om det men han vann ju så det var ingen nackdel.
– Jag läste i tidningen att det är så många som vill prata med Anja att hennes manager hade uppmanat henne att inte svara så långt och utförligt på frågorna för att hon inte ska trötta ut sig. Men är hon öppen och vänlig mot alla journalister?
– Ja, det tycker jag absolut att hon är. Igår var det presskonferens inför storslalomen. Först var det gemensamt med alla åkare och sedan fick hon göra enskilda intervjuer och då fick hon svara på samma frågor hur många gånger som helst men jag tyckte att hon gav av sig själv.
– Härligt och höra.”

Och här kom vi in på Melodifestivalen. “Jag vet att det här är ju inte det enda äventyret du har under våren.” Alltid, alltid blir det prat om Melodifestivalen. Men varken jag eller Elina klagar, det är ju dessutom ofta vi som tar upp det, vilket det visserligen inte var under radiointervjun, men det har jag ju skrivit om tidigare.

Jag kom också in på något annat viktigt. Mitt och Elinas motto.

“[…]
– Men du, alltså, jag tänker, du är 18 år och du har redan varit på grejer jag inte har varit på och jag är 40 år och journalist. Är du inte rädd att bli blasé?
- Nej, det är bara att se till att leva livet och göra så mycket roligt och ta chansen när man får den.
– Det gäller vilken ålder man än är i?
– Ja det tycker jag verkligen. Bara för att man är 18 ska man inte sitta hemma.
– Nä precis. Apropå Melodifestivalen, det var en annan stor musikprisutdelning i USA inatt, Grammisgalan. Vet du vilka som tog storslam där?
– Nä, jag har inte så stor koll på sånt när jag är i Åre.
– Nämen va bra, då kan jag upplysa en journalistkollega att det var countrytjejerna Dixie Chicks. Har du hört talas om dem?
– Jo, det har jag.
– De tog storslam med hela fem priser, bland annat för årets album och årets låt. Nu tänkte jag att du och alla andra ska lyssna på årets låt enligt Grammisjuryn. Blir det bra?
– Ja.
–Not ready to make nice heter låten. Dixie Chicks här i P4. Tack så mycket Sandra.
– Ja tack!
…och sedan fortsatte jag att prata med programledaren, off the record kan man säga för det gick ju inte ut i radion. “

Jag och Elina har haft en stor artikel i Norrbottens-Kuriren, utan att ens veta om det. För några veckor sedan var vi nämligen och intervjuade ett par killar på Aurorum i Luleå. De har skapat ett datasäkerhetsprogram som heter Mimeo. Kom ihåg var ni läste det först;)

Fyra dagar. Så länge tog det innan jag inte kunde låta blonderingsförpackningen stå där ensam och oanvänd i skåpet nå mer.

Presskort, pressbadge, ackreditering, kärt barn har många namn. Jag tänkte många gånger i Åre över hur tacksam jag var över min ackreditering. Det var med hjälp av den jag kom in på alla roliga ställen, till exempel mediecentret där presskonferenserna höll till. Jag är så glad över att jag bestämde mig för att söka jobb som reporter under VM. Det är så roligt att få vara med bakom kulisserna. Precis som med Melodifestivalen är det allt runt omkring som är det roligaste.

(På den fotograferade bilden ser bilden på mig lite puckad ut, den ser inte riktigt lika konstig ut i verkligheten.)

Nu åker ackrediteringskortet till samlingen med de andra presskorten.

Imorgon, tisdag kommer jag att medverka i P4 Norrbotten. Jag ska berätta om hur det är att arbeta som reporter under VM i Åre. Ni som vill lyssna på mig kan slå på radion vid tjugo i åtta på morgonen. För er som inte bor i Norrbotten går det även att lyssna via webben.

Igår träffade vi vår föredetta gemensamma handledare till projektarbetet. Hon har bytt jobb men var av någon anledning på skolan.

- Hej! Är ni laddade inför helgen? frågade hon när hon såg oss.

- Öh.., vi stod som frågetecken båda två några sekunder innan vi fattade.

- Ja, just ja, jo det är vi, svarade vi efter att ha kommit på att hon förstås undrade om vi är laddade inför Melodifestivalen som drar igång på lördag.

Vi gick och satte oss vid ett bord i skolan i väntan på att matsalen skulle öppna. En av teknikerna på skolan gick förbi.

- Sitter ni här och glassar? frågade han.

- Hehe, aaa, svarade vi.

- Jag har hört att ni ska på Melodifestivalen igen, sa han.

- Eh, jooo, svarade vi. Hur vet du det? Pratar lärarna om oss? frågade vi eftersom det är något vi har misstänkt.

Vi fick inget svar på frågan.

Vi satt kvar vid bordet och lite senare kom vår lärare i historia.

- Jag har hört rykten om att det går bra för er, sa han och pratade lite om vad han hade hört.

- Vem är det som berättar allt det här? frågade vi eftersom vi inte har sagt något till honom om våra planer. Han skrattade och sen sa han:

- Vi pratade om er igår när vi hade programlagsmöte.

- Va? Vad sa ni då?

Vi försökte få fram vem som hade sagt något men vi fick inget direkt svar.

Efter lunchen hade vi förflyttat oss till ett annat bord på mediesidan av skolan då en av medielärararna som inte undervisar oss nå mer gick förbi.

- Hej. Jag pratade om er igår, sa han fundersamt.

- På programlagsmötet? frågade vi.

- Ja, jo där var det.

- Vad sa ni då?

- Det var positivt, sa han i förbifarten.

- Om hur bra det går för er i tidningsbranschen, fortsatte han.

- Vem var det som pratade om oss?

Inget svar. Vi är något nyfikna på vad de egentligen säger om oss och vem som säger det. Vi har inte fått klarhet i frågorna.

Tiden går fort. Från mars förra året har det verkligen bara rullat på och nu helt plöstligt är det dags för första deltävlingen i Melodifestivalen. Det har gått så snabbt att jag inte har hunnit med. Det var i princip idag jag fattade att nu är det verkligen på gång igen. Tidningarna skriver som bara den om Melodifestivalen och journalisterna har börjat blogga för fullt. Ibland när jag läser eller tittar på bilder/webb-klipp får jag den där melodifestivalkänslan. Den där känslan som fanns när jag och Elina befann oss på plats förra året.

Idag har det rapporterats från presskonferensen som brukar hållas på torsdagar innan tävlingarna. Först kommer artisterna ut på scenen presenterade av Christer Björkman. Kamerablixtrarna snattrar och när alla har kommit fram ställer sig artisterna samlade på scenen likt ett klassfoto och det blir ännu mer fotografering.

Därefter bär det av till Green Room, som egentligen inte ens är ett rum utan en platå med stolar och bord. Fotograferandet fortsätter men framför allt är det nu det är reportrarnas tur. Intervjuer hit och dit. Fotografer, kameramän, reportrar från webb, radio och tidningar trängs och nästan slåss för att kunna få material att publicera. Ett enda härligt kaos.

Tiden går fort och helt plötsligt meddelas det i högtalarna att presskonferensen är slut. Pressen drar sig sakta tillbaka. De flesta går till presscentret för att färdigställa materialet. Kort därefter börjar artisterna repetera och några väljer att gå dit medan andra sitter kvar i presscentret där man kan följa vad som händer på scen via en storbildsskärm.

Läs inlägget under innan ni läser det här.

Precis det är klart att jag hade blvit glad om jag fick en kamera när jag kom på en lektion en dag. Det är inte lika lätt att vara fotograf när det gäller utrustning och inte alls lika billigt. Nä nu måste jag ta ett snack med lärarna och fråga när dom ska börja ge kameror åt eleverna, för det hade ju absolut inte gjort något om man hade haft två stycken.. hehe

Idag fick alla i journalistikgruppen varsitt anteckningsblock, eller intervjublock som jag ibland kallar det.

- Nu blev du väl glad när du fick ett nytt block, sa Elina.

- Ja, det blev jag verkligen. Du skulle väl bli glad om du fick en ny kamera?

Block och penna. Det är min utrustning det.

Vissa personer anser att man inte ska se så mycket tillbaka i tiden utan att man bara ska fokusera på framtiden. Det tycker inte vi. Vi pratar om gamla minnen dagligen just för att det är så himla kul att prata om allt roligt vi har gjort. Därför kommer vi att skriva om gamla händelser lite då och då, något som vi har valt att kalla Dagens minne.

I dagens minne befinner vi oss i Globen under presskonferensdagen inför finalen av Melodifestivalen. Det var ett himla springande mellan presscentret och arenan. Efter vägen gick vi förbi en av vakterna som vi blev polare med. Det visade sig att denna vakt hade gjort en liten undersökning bland journalisterna.

Denna gång gick Elina av någon anledning ensam upp till presscentret och passerade som vanligt vakten.

- Vem vill du ska vinna? frågade vakten.

- Bara inte Carola, svarade Elina.

- Varenda en från pressen som har gått förbi har sagt att de inte vill att Carola ska vinna, berättade vakten.

Fröken Häggkvist var alltså inte så populär bland pressen under Melodifestivalfinalen, om man ska gå efter vaktens undersökning.