Jag tittade på bilderna från Melodifestivalen och hittade en lite rolig bild som Elina tog från vårt hotellfönster innan finalen.

Snacka om att det kändes kul att gå förbi de enorma köerna med våra pressbadge dinglande runt halsen för att enkelt och smidigt gå in genom pressentrén.

Jag hoppas att ingen av er som såg Melodifestivalen missade Tomas Andersson Wijs tolkning av Carolas Evighet som han spelade i inledningen av sändningen. Det var så vackert och man fick tid att stanna upp och tänka till ett tag. Jag och Elina fick äran att se det live två gånger och det var helt obeskrivligt, speciellt på genrepet på lördagen. Vi satt på A-läktaren och hade bra översikt över publiken, storbildsskärmarna och scenen. Vi satt och ryste låten igenom. Helheten med publiken som satt stilla och höll upp olika ljuskällor, bilderna som visades från de olika deltävlingarna och Wij som stod ensam på scenen, det var bara så fint och är en av anledningarna till att jag kommer att köpa dvden från Melodifestivalen 2007.

När vi var i Stockholm skulle vi ha en bildbyline till våra artiklar. På lördagen gjorde vi färdigt artikeln med våra omdömen om finallåtarna. Vi skulle skicka iväg det på förmiddagen och tiden kvar knapp. Vi sprang ut från hotellet och gick till en plats där Globen syntes i bakgrunden. Sandra hade till och med pyjamasbyxorna på sig, så stressade var vi. Vi fotade några bilder själva för att se hur det var med ljuset, ganska mycket motljus med det kunde inte hjälpas, Globen skulle synas i bakgrunden. Frågan var bara, vem skulle fota oss? Vid det laget var det för en gång skull ganska öde utanför Globen. Någon person från pressen var det inte tal om. Vi sprang därför tillbaka till hotellet för att se om vi hittade någon fotograf i lobbyn. Det gjorde vi, en vi kände till och med, men han hoppade just in i en av hissarna när vi kom. Det var bara att vända om och springa tillbaka till Globen. Där var det fortfarande öde med vi hittade två medelålders killar och vi frågade dem om de kunde ta kort på oss, vilket de kunde. En av killarna fick alltså damma av sina fotokunskaper och fotografera oss. Stort tack till dig, även om du förmodligen aldrig kommer att läsa det här.

Bara vanligt papper! Det bestod dessa scendekorationer av vid Melodifestivalens scen. Glitterpapper då, förstås. (Obs! Bildrubriken ska tas med lite ironi;)

Publiken i Globen var tvungna att svära en ed innan sändningen av Melodifestivalen började. Alla skulle ställa sig upp och lägga handen på bröstet och läsa detta högt. 

Förra lördagen spenderade vi inte så lång tid i presscentret efter vinnarpresskonferensen. Vi gjorde bara en första bearbetning av materialet och sedan bar det av till hotellet. Vi var lite stressade för efterfesten hade redan börjat och vi skulle ha vimmelbilder. Vi ville förstås inte heller missa när The Ark anlände. Vi gick därför till hissen och skulle åka upp på rummet och lämna datorerna. Vi klev in i hissen, det var två personer som redan stod där. Vi tryckte på vårt våningsnummer och hissen började åka upp. Vi hann inte åka särskilt länge innan hissen stannade på garagevåningen. Dörrarna öppnades och ni kan ju ana vår förvåning när vi helt plötsligt stod och stirrade på vinnarna av Melodifestivalen, det vill säga The Ark. De såg ganska förvirrade ut själva också. En av personerna i deras följe tittade in i hissen för att se hur stor den var.

- Tror ni att ni kan kliva ut så att vi får plats och kan åka upp?

Vi i hissen stod som frågetecken. Jag och Elina var dessutom lite stressade och visste varken ut eller in.

- Men snälla, ni kan väl kliva ut, sa Jens till oss två och tittade på oss med hundögon.

Därav gjorde jag och Elina dagens goda gärning och vi och de två andra personerna i hissen klev ur till förmån för The Ark. Bandet och personerna som följde dem pressade sig in i hissen och sedan stängdes dörrarna. Att vi sedan fick kämpa för att hitta en ny ledig hiss, det var ju en annan sak…

På efterfesten.

TT-reporter: Har ni fått nå scoop då?

Elina: Om vi har fått nå skåp?

Sandra föklarade för TT-reportern att Elina är fotograf och inte behöver veta vad ett scoop är.

När vi kom hem från efterfesten söndag morgon var det arbete som gällde. Klockan var efter fyra på morgonen och Sandra gick och satte sig vid datorn och skrev vinnarartikeln. Till klockan fem höll hon på och först då gick hon och la sig.

Elina låg redan och sov men hon klev upp en timme tidigare istället, det vill säga att hon la sig fyra och klev upp klockan sju. Redigering och urval av bilder väntade då till klockan åtta då vi gick och åt frukost. Det kändes ganska dött i restaurangen. Stämningen var ganska avdankad hela söndagen. Vi hittade Johan från GP och åt frukost med honom med panoramautsikt över arenan. Efteråt visade vi vårt pyntade hotellrum för honom.

Tillbaka i rummet färdigställde vi vårt material till tidningen och skickade iväg det. Tiden gick alldeles för fort och helt plöstligt var klockan närmare tolv. Det vara bara att skynda sig att packa ihop allt och lämna hotellrummet. Vårt flyg gick först vid elva på kvällen och därför hade vi flera timmar kvar att spendera i Stockholm. Vi låste in vårt bagage på hotellet och rände runt i Globenområdet flera timmar.

Vi satt ett tag vid en fontän som fanns utanför hotellet och njöt av vårsolen och pratade om dagarna som hade varit. En bekant person kom ut från hotellet. Andreas Johnson. Han gick till en väntande bil där en artistansvarig (som vi för övrigt träffade när vi intervjuade The Poodles) väntade. Han såg oss efter vägen till bilen och vinkade så glatt. Synd att vi inte har hunnit prata med honom lika mycket som förra året.

När klockan var vid fem bestämde vi oss för att gå till Johans hotellrum och fråga om han ville följa med och äta. Vi visste redan vilken våning han bodde på men vi frågade efter rumsnumret. Vi åkte upp med hissen och hittade rätt dörr. Just när vi kom fram till dörren hörde vi bankande ljud från rummet. Ganska snart insåg vi att någon var på väg ut och i ren förskräckelse sprang vi och gömde oss vid nästa dörr (varje dörrpar låg i en “ficka” i väggen). Vi ställde oss med ryggarna mot väggen och det var väl ett försök att gömma sig egentligen. Det gick inte särskilt bra med tanke på att vi började skratta högt. Johan gick förbi och såg oss på en gång och verkade inte särskilt förvånad över att se oss där, trots att han trodde att vi hade åkt hem. (Om du läser det här vill vi bara klargöra att vi inte hade stått vid din dörr i flera timmar.)

Vi gick på kära Donken via Globens biljettförsäljning där Johan hämtade biljetter till Shakira och Snoop Doog som han skulle recensera. Sen bar det av till hotellet igen där vi satt ett tag i foajén innan det var dags att ta farväl. Vinkandes steg Johan in i hissen och sen såg vi han inte mer.

Vid åtta kom Elinas mamma och hämtade oss (!). Okej, hon hade inte kört hela vägen från Luleå utan hon och Elinas bror hade varit i Linköping. De kom med en hyrbil därifrån och hämtade upp oss efter vägen. Vi for till Arlanda där vi väntade några timmar på vårt plan. Det var lika jobbigt för oss att gå igenom säkerhetskontrollen denna gång som när vi for från Kallax. Det är inte helt lätt när man har med sig en massa elektronisk utrustning. Vi fick packa upp halva packningen och killen i kontrollen bara skrattade åt oss och undrade om vi skulle hinna med planet.

Vid elva lyfte vi från Stockholm. Drygt en timme senare landade vi i ett kallt Luleå, om inte annat kändes det kallt jämfört mot Stockholm. I huvudstaden sprang vi ofta omkring utan jacka och när någon frågade om vi inte tyckte att det var kallt svarade vi bara att vi var från Luleå.

Klockan var strax efter tolv på natten och vi for från Kallax flygplats. Till NSD bar det av. Vi for till tryckeriet och hämtade måndagens tidning och var bland de första som läste vår artikel. Tre helsidor på tre tidningsdagar blev resultatet av resan, inte illa.

Innan vi anlände till efterfesten gick vi förbi hotellet och dumpade våra datorer. Sedan bar det av till Globens Annex där festen hade börjat. Vi var inte riktigt lediga från jobbet än utan vi hade kameran och pennan i högsta hugg. Vimmelbilder från festen skulle vi ha och det var inte särskilt svårt att hitta fotoobjekt. Det var bara att kolla lite till väntster, höger eller rakt fram för att få syn på en kändis. En av dem var Carola som anlände på röda mattan och henne fotograferade vi så klart.

Det dröjde inte länge innan en stor folksamling kom springande mot oss. En hel hord med fotografer var på väg mot vårt håll. Snabbt flyttade vi oss, annars hade vi blivit nertrampade till marken. Det var nämligen The Ark som anlände. Elina joinade fotograferna som begav sig mot scenen där The Ark hoppade upp och dansade och sjöng. De hade stora problem att få upp sin champagneflaska. Flera minuter tog det och sedan hällde de drycken både på sig själva men även på publiken. En av galningarna i bandet sprang och gjorde ett magplask, rakt på golvet. Det såg inte klokt ut.

Efter The Ark var det flera artister som uppträdde med sina låtar. Vi lyssnade inte på alla utan gick från scenen. Vi gick mot ingången och snackade med några av våra polare från pressen. Vi träffade även Miika från SVT. Vi lärde känna honom tidigare under veckan. Han jobbade med juryrösterna och råkade under välkomstfesten komma med lite skvaller åt oss, fast det egentligen var hemligt.

Det var inte direkt brist på kändisar på festen och vi har inte ens koll på hur många vi träffade. Vi mötte i alla fall Jens från The Ark igen och vi grattade honom ännu en gång. Ganska absurt att vi blev polare med honom efter den lilla vinincidenten på torsdagen.

Vi träffade mycket folk på festen. Många från pressen så klart eftersom det var dem vi hade umgåtts mest med. Ett tag stod vi och hängde med TT-gänget som undrade hur det kom sig att två så unga fick arbeta för NSD.

Vi såg en man som låg livlös på golvet. Ni som har läst kvällstidningarna kanske har läst om slagsmålet som ägde rum på efterfesten. Tidningarna fick det till värsta grejen men vi märkte inte ens av det förutom att mannen låg ner på backen. Han blev sedan utburen och undangömd innan han en timme senare blev ledd ut från festen.

I vimlet hittade vi Jakob och Kicken från The Poodles. Vi körde standardfrasen:

- Hur var det man sa skiva nu igen?

- Men HEJ LULEÅ! utbrast pudlarna och de verkade ganska förvånade över att se oss där.

Vi träffade André Pops på dansgolvet och började dansa med honom. När Alla Flickor spelades sjöng vi den åt honom och han bara skrattade. Vi hade då ingen aning om att han hade varit i direktsändningen. Vi missade ju som bekant slutet. På grenrepet när Björkman och Luuk gjorde sin duett var det Henke von Z som var den avundsjuke killen.

I slutet av festen var det The Ark som tog över som DJ´s och helt plötsligt blev det värsta draget på dansgolvet. Alla visade verkligen upp sina danskunskaper. Ola Salo kom också ner på dansgolvet och vi dansade med honom. Det var ganska komiskt för man kände sig verkligen i blickfånget med tanke på alla kameror som blixtrade runt omkring oss.

- Vi gör ett tåg, sa Ola till oss.

Vi hakade på bakom honom och gjorde något som liknade en robotdans i ett tåg. Vi två försökte få fler att hänka på tåget men det var ingen som fattade galoppen, men vad gjorde det, vi hade ju Ola som danssällskap. Ganska snart tystnade musiken och det var bara att inse att efterfesten var slut.

Vår artikel från finalen finns här.

Vi värmde upp inför finalen med att hoppa sönder sängarna på hotellrummet och spela melodifestivalskivan. Vid sju bar det av till pressrummet. Det var ganska smockat där men vi delade ändå med oss av våra platser till GP.

Vi följde direktsändningen via storbildsskärmar. För dagen fanns även stora högtalare utplacerade så vi fick ljud till den annars så ljudlösa teven. Juryrösterna delades ut och pressen hade Måns och The Ark som favoriter. När det var dags för Luleås jurygrupp med The Poodles delade de ut en tolva till The Ark.

- Ni kanske inte var så dumma ändå, sa Johan R från GP.

Därefter hann vi inte se så mycket mer av sändningen. Elina gick och ställde sig med fotograferna som väntade på att få gå ner till arenan. Sandra följde med henne dit men gick sen tillbaka till datorn. Hon hann inte ens sätta sig innan även reportrarna gick och ställde sig för att vänta. Ganska snart blev vi ivägsläppta. Vi sprang till foajén och fick stå och vänta vid en av ingångarna till arenan.

Det var så absurt att stå där i Globenfoajén. Vi stod verkligen och trängdes. Dessutom missade vi hela slutet av finalen. Vi visste inte vad som hände där nere i arenan och kunde bara urskilja vissa meningar. När tittarnas röster presenterades tystades vi ner. Med lite koncentration kunde vi höra poängen. Någon i pressen hade en radio där vi eftersänt kunde höra Luuks röst. När det stod klart att The Ark vann och de började sjunga sin låt gick startskottet. Flera hundra var vi som sprang nerför den smala och branta trappan. Det var nästan läskigt för alla var galna och pressade verkligen. Elina stod några meter framför Sandra och var därför före henne ner. I ren desperation för att inte ramla tog vi tag i första bästa reporter framför oss när vi sprang ner, för Elinas del Tobbe Ek från Aftonbladet och Sandra Johan R från GP vilket de förmodligen inte ens märkte själva. Väl nere på golvet rusade Elina fram till scenen. Sandra tog sikte på Green room men blev stoppad av ett snöre och fick vänta där.

The Ark sjöng klart sin låt och glitterkonfettin bara haglade över oss. Vakterna släppte in pressen till Green room där artisterna väntade. Vi sprang dit för att få citat och bilder. Efter ett tag kom The Ark och de flesta samlades kring dem. Vi gick bakvägen och hamnade bakom dem. Vi knackade på axeln på Jens i The Ark och han vände sig om.

- Men är det inte LULETIDNINGEN! utbrast han glatt till oss.

Sandra frågade vad han tyckte om tolvan från Luleå.

- Den kom riktigt lägligt eftersom det var väldigt pirrigt just då. TACK LULEÅ! ropade han.

Efter att ha ställt några fler frågor fortsatte vi vår väg bland artisterna. Sandra var riktigt nöjd över citaten från Jens. Med tanke på att NSD är en lokaltidning är det väldigt bra att kunna vinkla det lite till Norrbotten. Även Elina var nöjd då hon visste att hon hade säkrat vinnarbilderna.

Vi gick till presscentret där alla arbetade för fullt. Vi satte oss ner för en första bearbetning av materialet. Till skillnad mot flera andra var det ingen stress för oss då NSD inte kommer ut på söndagar. Vi kunde därför packa ihop och gå till hotellet med sakerna. Vi sa farväl till vakterna och tackade för dagarna som varit. Vi lämnade Globen med visheten om att vi inte kommer tillbaka på ett bra tag.

Forsättning om efterfesten följer…

När vi gör artiklar är det folk på tidningen som sätter rubrik åt oss. Det är alltid lika spännande att se vad de väljer att lyfta fram:

“Det känns som semester” Favorittippade The Ark stortrivs i Melodifestivalen

The Ark vinner ikväll, NSDs schlagerexperter tippar hur det går i finalen

“Tack för 12:an, Luleå” Nu siktar The Ark på seger i Finland också