Under Luleåkalaset fick vi ju biljetter av Martin Stenmarck till Ladies Night. I lördags var det alltså dags att se trion när showen kom till Luleå. Jag är trött för det har varit en jobbig dag och jag orkar inte skriva någon längre recension utan bjuder på en bildspecial som Elina har fotograferat. Men jag kan i alla fall säga att det var en bra föreställning. Den var kanske en aning seg i början men den blev bättre med roliga sketcher och med Martin som sjöng. Hans nya låt 100 år från nu (Blundar) som han premiärspelade på LK och som nu har börjat spelas på radio är ju bara så bra och helt underbar att höra live.

Efter en för lång väntan kom gästartisten Måns Zelmerlöw fram och sjöng hela tre låtar. Vi hade vid det laget lämnat våra sittplatser och gått närmare scenen för att köra våra snubbelsteg till Cara mia. Efter Måns ville vi inte stanna kvar i arenan för att festa vidare (hallå, det var bara tjejer där!) utan vi började gå mot utgången. En dj hade tagit plats på scenen och spelade musik. Plötsligt tändes alla lampor i taket och det blev ljust. “Ja, det här var ju verkligen passande belysning” sa jag och förundrades över varför de hade tänt. “Går brandalarmet?”, frågade Elina och pekade på en röd lampa i taket som blinkade. Ganska snart fick vi det bekräftat när musiken stängdes av och vi hörde en röst som sa “Det brinner i byggnaden…”. Vi och alla andra antog att det var rökmaskinerna från scenen som hade utlöst det och ingen hade bråttom. Alla gick lugnt ut till entrén och hämtade ytterkläderna. Vi stannade kvar inne för att vänta på vår skjuts. “Det där är brandalarmet som låter och det betyder att man ska gå ut” sa en av vakterna som vi kände igen från balen ironiskt. När vår skjuts kom åkte vi vidare till Brasseriet för att säga adjö till stället. Vi var inte i någon vidare stämning och nu ides jag inte ens bry mig om vilken bartender jag beställde från. Vi lämnade stället vid två och gick till Donken och åt. Karaokelimo blev det hem.

Den sista festivalen för oss i år var Luleåkalaset första helgen i augusti. För oss började den på torsdagen och Rix FM festivalen. Det blev en ganska lugn kväll då vi tittade på artister som E-type, Danny, Ola och Emilia. På fredagen blev det en helkväll på festivalområdet. Det var massa artister som spelade, men inte någon som direkt intresserade oss och vi slängde bara några snabba blickar på några av dem. Vi rände runt istället och träffade lite folk och av bilderna i minneskortet att döma tog vi många bilder.

Vi höll till ganska mycket i ett av partytälten. Där uppträdde killen på bilden ovan, känd från Skilda Världar.

Sandras kamera gick sakta men säkert sönder. Det började med att plastskyddet till linsen lossnade och efter ett tag var den spårlöst försvunnen och numera ser kameran en aning missbildad ut.

På lördagen for vi in till stan klockan fem. Man kunde nämligen träffa Martin Stenmarck i Kurrens tält så då passade vi på. Om man ställde frågor till honom fick man biljetter till Ladies Night så nu har vi alltså tre biljetter dit. Det var två grejer vi personligen ville ha reda på. Det ena var vad han tyckte om årets Melodfestival (såklart) och den andra när nästa skiva kommer. Han svarade ganska utförligt på frågorna men kortfattat kan man säga att han tyckte synd om The Ark i ESC och nästa skiva kommer senare i år.

På kvällen bar det iväg till festivalområdet igen. I början rände vi runt och tiden gick snabbt och plötsligt kom vi på att det ju faktiskt var dags att gå och se Andreas Johnson. Han hade redan börjat när vi kom till scenen men vi lyckades ganska lätt komma längst fram ändå. Vi blev glada när vi insåg att han faktiskt känner igen oss då han vinkade till oss. Detta hade vi på film, men den lyckades Sandra tyvärr radera. Men det gjorde inte så mycket. Vi fick ett mycket bättre tillfälle att filma honom när han kom fram till kravallstaketet, höll oss i händerna och sjöng för oss.

Det var kul att återse Andreas, han har betytt mycket för oss då vi har intervjuat honom flera gånger. Tyvärr missade vi extranumret för vi rusade till den andra scenen i slutet för att vara i tid till Martin Stenmarck. Martin var grym även om vi hade önskat att han hade spelat några låtar från sina gamla album.

Martin har vi visserligen inte intervjuat för tidningen någon gång, men han kände i alla fall igen oss från tidigare på dagen. Han vinkade till oss och gjorde någon gest som såg ut som att han tog ett kort, kanske han syftade på fotograferingen tidigare under dagen.

Efter Martin hade vi några timmar på oss att ränna runt på området igen. Sandra köpte rosa handbojor, bara för att de var rosa. Hon kedjade fast Elina vilket var ganska praktiskt i folksamlingarna.

Denna helg gjorde vi comeback i taxilivet igen. Vi både åkte och svamlade med båda taxiföretagen som vi är stammisar hos. Vi åkte limo igen också, det var ett tag sedan nu. På lördagen däremot blev det röd bil, fast då hjälpte det inte att vara VIP-kund då det var köer hos alla taxiföretag men hem kom vi i alla fall även om det tog ett tag.

När det kommer fram folk som man inte känner och säger att vi uppdaterar för lite, då börjar det verkligen bli dags att göra just det och därför ska vi nu skriva om Piteå Dansar och Ler som var i helgen.

På fredagen anlände vi till Piteå vid åtta-tiden. Vi strosade runt lite på området och blev stoppade av mobilsäljare som försökte sälja telefoner till oss. Vi var svårcharmade men stannade ändå kvar i deras tält och pratade strunt med försäljarna. Efter en halvtimme fortsatte vi att utforska området vilket vi gjorde ända till tio i elva då vi gick till stora scenen. Det var nämligen dags för oss att se The Ark igen.

Det dröjde inte länge förrän Jens i gruppen fick syn på oss och kände igen oss. Han tittade på oss några gånger i varje låt och log så glatt precis som i Kiruna. I slutet av spelningen vinkade han hejdå och det är lite tråkigt att det förmodligen dröjer länge tills vi ser The Ark igen.

Vi gick till Kärlekslandet och tittade på uppträdande transor och träffade lite folk vi känner. Strax före två blev vi less på området och bestämde oss för att gå och kolla läget på festivalcampingen som vi besökte förra året. Det var ganska lugnt där. Vi som hade trott att det skulle vara jättemycket folk när havsbadets camping hade 30-års gräns.

Vi visste att en kille som vi träffade förra året på PDOL var på campingen så vi ringde honom för att höra var exakt han befann sig. Vi träffade han och hans kompis och pratade ett tag med dem men sedan började vi dra oss mot busstationen. Vi gick ut från campingområdet och alldeles utanför ingången hörde vi att någon spelade Björn Rosenström. Vi gick innanför ett par buskar och hittade ett killgäng som satt i en släpvagn med en stor stereo. “Har ni Het?” frågade vi dem. De blev väldigt angelägna om att spela låten för oss. Skivan de spelade var repig och därför gick det inte att lyssna på det spåret där. En av killarna ropade då till ett annat gäng och frågade om de hade någon skiva med Het. Han sprang och hämtade en annan skiva. “Vänta, jag måste bara gå in i husvagnen och kolla på datorn vilket nummer det är för det är så många låtar på den här.” Efter ett tag kom han ut och sa att låten tydligen inte fanns på skivan. “Men vänta, jag kan gå in och ladda ner den”, sa han och försvann in i husvagnen igen. Vi var väldigt tacksamma över hur mycket killarna gjorde bara för att vi skulle få vår låt men klockan närmade sig tre vilket var avgångstiden för bussen hem till Luleå. Vi sa att vi kunde komma tillbaka dagen efter och killarna lovade att då skulle Het finnas.

På lördagen kom vi tillbaka till Piteå. Vår plan var egentligen att se Markoolio men vi struntade i det då han uppträdde redan klockan åtta. Vi gick till campingen istället för att se hur det hade gått med låtjakten. Det var mer folk idag vid deras två husvagnar och det tog några sekunder innan vi träffade killarna från gårdagen. De berättade glatt att nu hade de Het. Vi fick lyssna på låten och även om vi nu hade hittat ett nytt gäng var det lite tråkigt att våra lumpare inte var där för det var faktiskt vårt ett-års jubileum.

För några veckor sedan skrev Sandra att Pilsnervagnen, känd från PDOL var till salu på Blocket. Det vi inte visste var att vi nu stod bredvid Pilsnervagnen 2. Den var visserligen inte lika rosa, och hade inte någon strippstång. Gick man innanför förtältet så kunde man se att lite rosa var den allt men den var tydligen inte färdigstylad ännu. Vi träffade ägaren till vagnen och Sandra hittade sin rosa jämlike.

Det är inte varje dag man över huvud taget träffar en som är lika rosa som Sandra men han var angelägen om att berätta att det bara är på fest han ibland klär sig så där, och inte till vardags.

Vi träffade även Spindelmannen men vi får nog döpa han till Spiderman 2 då vi träffade Spiderman 1 förra året på campingen.

Vi fick höra några låtar med Björn Rosenström men sedan tyckte vi att det var dags att gå till området med tanke på att vi hade betalat 595 kronor per person för inträdet under helgen. Killarna stannade vid campingen. Folket på campingen lever nämligen ett annat festivalliv då det är många av dem som aldrig ens går in på området.

Vi gick in på området och tittade på uppträdanden i Kärlekslandet och hade samtidigt iskrig med några killar vi hade träffat tidigare i en hamburgekö. Efter ett tag blev vi uttråkade och bestämde oss för att lämna området och gå tillbaka till campingen. Precis som förra året är det mycket trevligare där om man vill umgås. Vi blev välkomnade tillbaka och gick tillsammans med några av killarna in till campingområdet (de campade utanför eftersom de hade husvagnar) och hälsade på lite folk där. Vi hamnade även i trubbel med polisen.

Nä, vi skojar, det gjorde vi inte alls det. Poliserna var så trevliga så. Vi gick tillbaka till husvagnarna där rosa killen bestämde sig för att byta om.

Han passade i klänning bättre än vad vi gör. Eller vad säger ni? Det är dock inte det ultimata att gå runt i klänning en kall sommarnatt och han bytte snabbt om och Sandra var en gentleman och lånade ut hennes rosa jacka i barnstorlek.

Elina däremot körde inte på den rosa stilen utan hon förvandlades till Spindelkvinnan och henne fick man passa sig för.

Tio i tre rusade vi till bussen och sa farväl till hattarna, till vårt nya gäng och till PDOL.

Nämen, det ser ut som att bloggen har gått och tagit semester. Eller så är det vi som har det. Eller i mitt fall har jag inte semester och det är nog lite därför jag är seg på att skriva här.

Dagarna efter Kirunafestivalen spenderades i Elinas stuga i Torneträsk. Värsta isolerade stället där man var tvungen att åka båt för att komma fram men det var trevligt ändå. Vi byggde lite muskler (?) genom att ro i sjön, bära tunga stockar och hämta vatten. Av någon anledning kände jag mig slö redan från första dagen och jag trodde att det var efter festivalen jag var sliten. Tredje dagen visade det sig dock att jag var sjuk. Riktigt sjuk. Jag mådde askasst när jag vaknade på morgonen och orkade inte ens resa mig upp från sängen. När det var som värst önskade jag att ambulanshelikoptern skulle komma och hämta mig. Så brutalt blev det inte men jag fick skjuts med båt och bil till Kiruna dit mamma och hennes sambo hade kommit för att hämta hem mig till Porjus. En sväng på akuten blev det bara för att konstatera att det inte fanns något att göra. Det var tydligen bara en väldigt intensiv förkylning och den gick över på någon dag.

Elina kom och hälsade på i Porjus. Första helgen i juli var det Porjusdagarna här. På lördagkvällen arrangerades en strongmantävling där min bror så klart var med men även andra strongmen från Norden. Första delen var på lördagen och andra på söndagen. Efter tävlingen var det pubkväll och tyvärr var det dåligt väder men vad gjorde det när det fanns ett öltält. Vi tillbringade större delen av kvällen där men tog det lugnt och jag verkade åter igen vara den skötsamma lugna flickan som porjusborna säkert tror att jag alltid är.

På söndagen fortsatte strongmantävlingen och till bybornas glädje vann hemmahoppet, det vill säga min broder. En hel del folk utifrån hade kommit men inte bara för att beskåda tävlingen utan även Markus Fagervall som hade en konsert på festplatsen vid dammen där vi höll till. Jag har nog aldrig hört publiken i Porjus fjortisskrika så mycket. Men kul ändå att byn satsar på kända artister vilket de har gjort i flera år nu. Jag och Elina har blivit lite kräsna när det gäller kändisar och vi ides inte titta så jättemycket på herr Fagervall förutom näst sista låten som var vinnarlåten från Idol och den enda vi kände igen. Vi fick även höra från insatta källor Markus kravlista för spelningen, nyfikna kan fråga oss personligen.

Elina drog hem på söndagkvällen och sedan det har jag inte träffat henne. Jag gjorde en snabbvisit i Luleå i helgen men jag hann inte träffa henne för hon var i Kiruna då. Jag körde till Luleå på lördag kväll och for hem på söndagen. Jag var bara där en kort sväng för att bestämma mitt framtida öde. Alla personer som jag har träffat den senaste tiden vet vad jag ska göra (den populäraste frågan är ju faktiskt vad jag ska göra till hösten) men det är inte officiellt på internet ännu.

Jag kommer inte att göra comeback på riktigt i Luleå förrän till Luleåkalaset i början av augusti. Jag åker visserligen ner till hamnstaden om en vecka igen men då sover jag bara över i lägenheten och pendlar från Piteå då Piteå Dansar och Ler äger rum och det blir festivalliv igen. Nu är det byn som gäller då jag jobbar här över sommaren. Just nu är jag ensam hemma då mamma och hennes sambo stack till Norge. Imorgon kommer de tillbaka och då med en eller två av mina norska småkusiner så det blir barnvaktande i två veckor. Jag har visserligen bott ensam året om men här i huset är det lite konstigt att vara ensam eftersom jag så sällan brukar vara det. Till och med post har jag fått vilket också är ovant. I Luleå får jag aldrig post då jag inte är skriven där. Lönespec. från NSD, kontoutdrag och paketavi, allt på en dag. Det märks att jag har gått tillbaka till bylivet då jag har beställt kläder på postorder vilket jag ofta gjorde när jag bodde här och inte hade tillgång till så mycket affärer. Nu tycker jag att jag har babblat nog men nu kan bloggen kallas uppdaterad i alla fall.

Under lördagen av Kirunafestivalen siktade vi in oss på att se ett band och det var så klart The Ark. Deras show var grym men jag ids inte skriva någon längre recension. Jens i bandet fick syn på oss från scen och han bara skrattade varje gång han tittade på oss.

Det var en hel del kända artister som spelade under festivalen men vi tittade inte på så många. The Ark var de enda vi följde hela spelningen. På lördagen hamnade vi på Christer Sjögren och det var faktiskt riktigt roligt. Vi tittade inte så mycket på honom men vi lyssnade på låtarna och dansade. Vi dansade så mycket att folket omkring oss började titta på oss och le. Det fanns till och med de som började fotografera oss, eller om det var film, något av det.

Vi hade en rolig festivalhelg där vi träffade mycket folk, både nya och gamla bekanta. Vi träffade många norrmän som jag pratade norska med. Jag blev så stolt när de hörde på min dialekt att jag kommer från Nordnorge. Norrmän är ganska härligt galna och det märkte vi om inte annat på fredagen då jag höll på att hamna i “trubbel” med polisen. Det var en norsk kille som snodde mitt hårband och mina rosa solbrillor. Jag fick som tur var tillbaka sakerna men jag sa på skoj att jag skulle gå till poliserna som stod bredvid och anmäla stölden. “Det kan jag göra”, sa norrmannen. Och det gjorde han. Han gick fram till en polis och pratade med henne. Det vara bara det att han sa inte att det var han som tidigare hade tagit mina saker, han sa att det var jag som hade snott hans hårband och brillor. Men som ni kanske kan förstå fattade polisen att sakerna egentligen tillhörde mig (de var ju rosa!) och hon svarade bara att då får han väl ta tillbaka dem själv.

Detta var ett av de äventyr vi var med om under kirunahelgen. Berättelserna om sönderslagna rosor, bartendern som inte kunde räkna, lappfjortisarna och mysteriet med vårt försvinnande kommer ni aldrig att få läsa här.

Så var man återförenade i Kiruna då. Men vi blev inte bara återförenade med varandra utan även med The Ark. Vi gick förbi ett hotell i Kiruna och guess what, där satt The Ark i en minibuss. Vi gick förbi och såg att Jens vinkade åt oss. Vi gick fram och pratade med honom för han kände igen oss. “Ni var lite fulla då” sa han när han tog upp vinincidenten som inträffade under välkomstfesten för finalen av Melodifestivalen. Vi svarade att det var vi inte alls det utan vi är alltid så flummiga. Vi babblade lite med han och sen for de iväg på en helikoptertur.

Vi var inte direkt på bästa humör när vi klev in i vår förbeställda taxi klockan 00.25. “Det suger” var två ord som ofta användes. Efter vägen in till stan satt vi och sa till vår chaffis att vi funderar över varför vi ens ser på tävlingen. Det blir ju bara besvikelse. Vi kom fram till Brasseriet och ärligt talat var vi inte särskilt sugna på att festa men vi hade ju faktiskt förköp och Linda Bengtzing skulle komma dit. Som tur var hade hon inte hunnit spela när vi kom. Vi fick vänta ett tag på henne. Vår väntan bestod av lite dans, lite soffsittande och lite prat med en bartender som döpte Sandras väska till Fluffy.

Vid två började folket samlas kring scenen. Vi stod på dansgolvet då Elina utrast:

- Men är inte det där Erik Segerstedt?

En kille gick diskret och med nedböjt huvud förbi baren och till DJ-båset där han gömde sig på golvet. Vi gick och kikade över kanten, och mycket riktigt, där satt en viss kille med namnet Erik och efternamnet Segerstedt. Resten av folket på Brass verkade ovetandes om honom. Linda Bengtzing blev presenterad i högtalarna, av just Erik, men det såg inte publiken. Bengtzing klev upp på scenen och körde några låtar. Till skillnad mot när Björn Rosenström spelade ides vi denna gång inte tränga oss längst fram vid scenen. Vi höll oss lite i bakgrunden. Vi stod vid DJ-båset och det såg nog lite komiskt ut då vi hade ryggarna mot Bengtzing och glodde på Erik istället.

Sista låten var Värsta schlagern och innan Linda började sjunga den berättade hon att istället för Markoolio hade hon tagit en annan artist med sig. Till publikens förtjusning hoppade Erik upp och sjöng låten tillsammans med Linda. Sedan var showen slut. Det var en väldigt kort spelning och de gjorde inte ens ett extrauppträdande. Linda och Erik försvann till ett personalutrymme men kom efter ett tag ut och vi passade på att träffa dem.

Linda har vi träffat och sett flera gånger förut, men vi har aldrig intervjuat henne utan bara fotograferat. Hon är en av de artister som är lika sprallig i verkligheten som när man ser henne på tv. Inatt kommenterade hon Sandras outfit, som så klart var rosa.

- Går du alltid ut klädd så där?

Hon förtydligade att hon inte menade utklädd och Sandra svarade att ja, det gör hon. Efter mötet med artisterna orkade vi inte dröja oss kvar på Brasseriet utan det blev hemfärd. Vi gick till Donken men inte in utan till bankomaten utanför och sedan vidare färd till taxin och hem.

Vi har lyssnat på Björn Rosenström tillsammans sedan sommaren 2005. Rosenström är känd för sina texter, inte för hur han ser ut. Av någon anledning har vi och våra kompisar fått för oss att det är en gammal gubbe som sjunger. Så är inte fallet. Det kunde vi konstatera efter att vi hade sökt efter bilder på han, men framför allt kunde vi konstatera det efter att vi hade sett honom live igår. Björn är 36 år och ser till och med bra ut…

Som sig bör började vår kväll hos Elina och denna gång med chokladtårta. Vid tio på kvällen var det dags att bege sig in till stan. Vi ville vara i tid. Vi ringde Danne the limo driver för att beställa dit honom. “Jag är i Råneå så jag är tillbaka först om 40-50 minuter” fick vi till svars. Vi hade inte tid att vänta. “Kan du skicka karaokelimon då?” frågade vi och några minuter senare rullade den in på gården. Det gick ju faktiskt ganska bra det också, numera är vi även bekant med karaokechauffören med tanke på att vi har varit på fest med hela deras taxibolag. Vi hade med oss en skiva och bad honom spela nummer fyra - Het. En stund senare hoppade vi ut vid Brasseriet med varsin godisklubba i handen.

Kön var ganska lång och det var i princip bara killar. Men vad gjorde det, vi blev kompis med några och stämde ut i sång á la Rosenström. Vi fick vänta ganska länge. De släppte inte inte in någon då bandet höll på att repa där inne. När dörrarna öppnades var vi två av de lyckliga som fick varsin skiva med Björn Rosenström. Det fanns inte så många gratisex men vi hade fått gå förbi hela kön eftersom vi hade förköp.

Vi fick veta att han skulle börja spela vid tolv. Vi ställde oss därför strax innan tolv vid kravallstaketet vid scenen. Just då visste vi inte att vi skulle få stå där lääänge…och hade vi vetat det hade vi inte gått dit så tidigt. Vi skulle nämligen få nog av det där jäkla kravallstaketet innan kvällen var slut. Bredvid oss stod folk och dansade men vi envisades med att stå kvar och vänta. Vi var fast beslutna om att vi skulle stå längst fram.

Först vid två-tiden kom Rosenström och “Det jävla bandet” upp på scen. De ägde redan från början och nu var det bra att stå längst fram då Björn och bandmedlemmarna sjöng och spelade till oss då och då. Det som inte var bra med att stå längst fram var att vi hade hela Brasseriet upptryckta bakom oss. Vi hade vakter bredvid oss som fick komma till undsättning då och då. Vid en tidpunkt var det så mycket tryck att Sandra låg dubbelvikt över staketet. “Går det bra?” kom vakten fram och frågade. “Jorå” svarade Sandra med andan i halsen och vägrade gå från förstaplatsen trots att det var med livet som insats.

Björn Rosenström drog igenom alla hitar som till exempel Raggarrock (Pojkarna som busar), Flourtanten, Muffins och Värdelös. Både Björn och bandet var asbra live. Att de dessutom var bra på att flirta med publiken och oss var ju ett stort plus även om det kändes lite ironiskt att stå och sjunga till varandra att “det stod att du var snygg men du var ful” eller “glöm inte bort att du är värdelös”. Basisten, som även är Björns bror, gav bort en öl till publiken. Det var ju trevligt, förutom att den skummade och Sandra fick öl på sig. Basisten pekade då på Sandra och menade att det var hon som skulle få ölen som kompensation för det. Detta var anledningen till att vi gick runt med en tom ölflaska hela natten.

De slutade spela men blev inropade med ett “en gång till”. Det blev låten Gunilla och sen kom den. Låten med stort L. Vår låt. Het. Vi gjorde vårt bästa att sjunga och hoppa till låten, även om det är svårt när man är intryckt mot ett staket. I låten sjunger han “ta hand om mig när jag faller, jag ramlar omkull” och passande nog stod vi just då och höll på att ramla över staketet. Låten avslutades och vi kunde konstatera att vi nu har nya minnen till Het, och att det hade varit värt att stå och vänta i flera timmar. Det var dessutom värt att stå längst fram, även om man så här dagen efter känner sig en aningen misshandlad med diverse blåmärken formade av ett kravallstaket.

Efteråt gick vi för att få Björns autograf. “Kan du signera den här?” frågade Sandra och höll fram ölflaskan. “Visst” svarade han och tog flaskan och drack från den och gav sedan tillbaka den. “Nej, kan du signera den”, sa Sandra igen och numera har vi inte bara en ölflaska med dna från både Björn och hans bror utan den är även signerad.

Vi gick och ställde oss lite vid sidan av Rosenström för att vänta på hans bror basisten. En kille som stod där tittade på Elina och sa “Hej!”. Elina tittade konstigt på han och hälsade artigt tillbaka. “Vem är det?” frågade Elina Sandra. “Men det är ju trummisen!” svarade Sandra. Björn och gänget gick till ett personalutrymme på Brasseriet och vi gick till garderoben och hämtade våra kläder. Vakterna hade visserligen varit våra räddare i nöden denna kväll, men nu körde de ut oss eftersom klockan var över tre. Vi ringde till vår chaffis. “Kan du hämta oss nu då?” frågade Sandra. “Nu är jag i Boden”, svarade han. Han var på väg därifrån så vi bestämde att han skulle hämta oss på Donken när han kom.

Vi stod kvar utanför Brasseriet. Björn Rosenström och bandet kom ut. De stod och väntade på en taxi. Efter ett tag kom trummisen fram till oss. “Jag måste bara få fråga, varför är du så rosa?” sa han till Sandra. Sandra kom med den enkla förklaringen att hon gillar rosa. “Har ni sett henne?” ropade han till resten av gänget eftersom han var så fascinerad över den rosa klädseln. Han tyckte att det var stor kontrast mellan oss två då Elina var svartklädd. Vi pratade ganska länge med trummisen, som även han är bror till Björn. Han tyckte att resten av bandet var tråkiga för de ville hem och sova, själv var han sugen på efterfest men vi hade inte så mycket att bjuda på i Luleå då det enda stället som var öppet var hamburgerestaurangerna.

Deras taxi var ganska sen. “Ni kan få åka limousin med oss om ni vill” sa vi och berättade att den var på väg. Han tyckte att det var en bra idé, men de hade också redan beställt en taxi. Om vår kom före kunde de åka med den. Tyvärr befann sig vår tre mil bort, men vi ringde ändå till vår chaffis och sa att han skulle komma till Brasseriet, för vi var ju inte på Donken som vi hade sagt. Efter ett tag började trummisen fundera över om vi hade fantiserat ihop den där limon. Det hade vi ju inte och berättade halva vår limohistoria.

En tråkig taxi från Luleå taxi rullade in på hamnplanen utanför Brasseriet och Rosenström och gänget tog farväl. Vi stannade vid Brass för att vänta på vår skjuts. Det kom fram ett gäng och ville absolut att vi skulle med på efterfest. Vi kom med hundra bortförklaringar, vi hade inte lust att festa vidare. Vår chaffis kom dessutom och vi hoppade in i bilen. Det kändes riktigt skumt att åka limo när det var ljust ute, för det var precis det det var. Vid fyra kom vi hem och då var vi rikare på nya minnen -och blåmärken.

Det blev lite Hard Rock Hallelujah igår. Jag gick till festivaltältet strax innan tio. Det fanns två köer och jag lyckades ta den korta så jag kom in relativt snabbt. Väl inne glodde jag lite på folk som glodde på mig. Min väska var dessutom populär, ni vet den rosa som jag skrev om tidigare.

-Så det är norrmän här. Jag trodde att det bara var finnar här idag, sa en kille när han såg mitt pass.

Jag såg (eller hörde i alla fall) inte några finnar igår, förutom ett stort undantag. Lordi. De rockade verkligen på och slösade inte på pyrotekniken.

Jag ides inte tränga mig så mycket utan jag stod lite i bakgrunden och lyssnade. Det var ju ändå bara två låtar jag kände igen. Mina huskompisar var inte där, de for hem ganska tidigt. Överraskande nog träffade jag kameramannen från SVT. Jag blev riktigt förvånad över att se honom. Jag trodde inte jag skulle träffa honom igen med tanke på hur många tusen människor som befinner sig i Åre just nu. Men det gjorde jag. Jag stod därför med honom och tittade på Lordi.

Kommer ni ihåg när Anja åkte ur i storslalomen? Hon kanade ju ner för backen och fick massa snö i ansiktet. Det var ganska roliga bilder. Jag berömde därför kameramannen för dessa, det var nämligen han som hade filmat just det.

- Hon blev nog inte så glad över de bilderna, sa han.

- Äh, publiken tyckte de var roliga i alla fall, svarade jag.

Innan klockan slog halv tolv (och förtrollningen blev bruten;) lämnade jag kameramannen. Sista bussen åkte halv tolv och jag gick och hämtade mina kläder i garderoben. Jag tyckte att det var bäst att göra det innan Lordi hade spelat färdigt sista låten. Jag ville inte så gärna stå i kö och missa bussen. Jag lyssnade därför på vinnarlåten från ESC på avstånd. Just när den var klar gick jag ut genom tältet och till bussarna som redan stod vid hållplatsen.

I pausen av Sweet Charity passade vi på att leka vimmelreportrar. Alla vi pratade med var positivt inställda till musikalen och tyckte att den var bra. Det var ganska kul att fråga folk efter deras ålder. Nästan alla tvekade innan de sa åldern. Vissa sa skämtsamt först en helt annan ålder än vad de var och en del var tvungna att tänka till över hur gamla de egentligen var.

Vi har ju gjort en del intervjuer på senaste och Sandra får som reporter nästan idiotförklara sig själv när hon frågar efter vad folk heter. Det är nämligen väldigt viktigt att ha rätt namn på personerna man intervjuar och igår blev det mycket frågor efter stavningar även om personerna har helt vanliga namn.

När pausen var slut skyndade vi oss tillbaka till våra platser och såg resten av musikalen. Sweet Charity var riktigt bra och rolig. Nanne var helt klart bra i rollen som Charity men våra favoriter var Rafael Edholm och Kim Sulocki. Kim hade en ganska nördig roll men det var just därför han var så rolig. Rafael Edholm däremot syntes alldeles för lite i musikalen, han var bara med i någon scen vilket var tråkigt. Vi ville se mer av honom. Något som var lite snopet var slutet. Det är inte så kul när man inte fattar att det är slut förrän de medverkande börjar buga och bocka. I sin helhet var musikalen i alla fall bra och bjöd på en hel del skratt.

Efter musikalen skyndade vi oss hem till Sandras lägenhet. Vi sammanställde vimmeltexterna och fixade bilderna. Ett samtal till NSD blev det och sedan skickade vi iväg vimlet som skulle gå i tryck någon timme senare.