Aksel Lund Svindal blev vinnare av den totala världscupen, tack vare Markus Larsson som gjorde ett dåligt åk och placerade sig bakom Svindal i resultatlistan. Det krävdes nämligen att Aksel skulle placera sig bland de 15 bästa för att han skulle säkra cupen. Placeringen han fick? Plats 15, snacka hårfint. Han vann cupen med bara några poängs marginal till Benjamin Raich. Jag tror att alla vi som träffade Svindal på nära håll i Åre blev lite småkära, han är charmig, men då är han ju också norrmann, blink, blink.

Värst var ändå Anja som vann för två år sedan med en marginal på tre poäng. Det är inte mycket med tanke på att en seger ger 100 poäng. Om jag inte minns fel var det samma helg som Martin Stenmarck vann Melodifestivalen med tre poäng till godo på Nanne Grönvall. Marginalernas helg men med rätt vinnare, enligt mig.

För Anna Ottosson var det sista åket. Hon avslutade sin världcupskarriär idag. Det firade hon med en sjätte plats och med champagnesprut av Anja och co. Det såg ganska häftigt ut när Ottosson kom i mål. Flera från det svenska landslaget sprang nämligen fram till henne och sprutade champagne på henne och hissade henne i luften. En värdig avslutning alltså, men de som inte visste att det var Annas sista åk måste ha trott att svenskarna var väldigt partysugna och inte kunde hålla sig från börja fira att säsongen är slut. Men så var ju som sagt inte fallet utan Anna Ottosson tog avsked. På en presskonferens jag var på sa hon att hon ska börja plugga efter skidkarriären, giftermål skulle det också bli… Tack och adjö Anna. 

Redan när jag kom till backen i Porjus kändes allting bra. Jag hämtade min röda skidor som passar alldeles utmärkt till min jacka från Åre. Jag spände pjäxorna och fick till dem helt perfekt från början, vilket aldrig har hänt. Jag tittade upp mot backen och såg att det var nypreparerat. Underlaget var perfekt, så perfekt det kan vara i alla fall när det bara är -7 grader (bäst är det när det är isigt). Det var dessutom lagom mycket folk och lagom roligt folk också, det vill säga småungar, de är så roliga att titta på. Jag hoppade på liften och åkte upp. Jag släppte liftpinnen och kurade ihop mig i störtloppställning som jag alltid gör i början av branten för att få med mig fart. Adrenalinet flödade och varenda skärande sväng var perfekt, jag “släppte ut skidorna bra” som Stig Strand skulle ha sagt. Ner till liften kom jag och gjorde en stoppsladd som jag alltid gör och insåg att glädjen i skidåkningen har kommit tillbaka, som Anja brukar säga. Allt var alldeles, alldeles underbart.

Att jag sedan två timmar senare stod och hade kramp i både fötterna och ena benet för att jag hade spänt pjäxorna för hårt är en annan historia. Jag hade kul i alla fall.

Det var med sorg jag lämnade Åre och insåg att jag inte:

• kommer få springa nå mer på presskonferenser med Anja Pärson, Jens Byggmark, Aksel Lund Svindal, Lindsey Kildow, Julia Mancuso, Patrik Järbyn, Ingemar Stenmark och alla andra.
• kommer att springa på min idol Anja bara så där.
• kommer att träffa blippmannen, kameramännen, vakterna och alla coola personer.
• hamnar på samma fest som Bode Miller när jag går ut på krogen.
• har fri tillgång till mörk Kexchoklad och kaffe.
• stolt kan visa upp mitt ackrediteringsbadge och komma in på ställen där “vanligt folk” inte kommer in.
• kommer att springa på drottningen och kungen och heja på dem.
• har valfriheten och bestämma om jag ska gå och titta på de alpina tävlingarna live.
• kan tillbringa tid i byn i Åre.
• kan titta uppåt och se alla fina skidbackar.
• får umgås med massa andra skidintresserade människor.
• kan välja och vraka mellan massa artister att se på.
• får svara på samma frågor 130 gånger.
• inte får gå på priscermonier på Medal Plaza och höra “Celebrate good times, come on!”
• kommer att äta varmkorv till frukost varje dag.
• kommer att träffa och höra alla trevliga personer från mitt andra land, Norge.
• kommer befinna mig i Sverige men att det ändå kommer kännas som att jag är utomlands.
• kommer få direktrapportera från alpina tävlingar.
• får hänga på VM-center, bli blippad och äta gratis mat.
• höra journalisterna från presscentret vråla när det går bra för deras land.
• kan springa fram och tillbaka till Main Media Centre och hänga med Lasse Anrell, Malin Roos, Wayne Seretis och alla de internationella journalisterna.
• kommer att träffa mina arbetskompisar från News Desk nå mer.

…och det värsta av allt är att jag förmodligen aldrig mer kommer få vara med om något liknande igen. I alla fall inte i Åre. I alla fall inte VM. I alla fall inte inom en snar framtid.

Men det var med glädje jag lämnade Åre och insåg att jag hade fått vara med om allt det här, fått minnen för livet och att jag har varit delaktig i att “skapa ett fantastiskt VM”.

Absolut sista dagen i Åre och jag kan väl erkänna att hälsan är inte på topp. Det har varit slitsamma dagar här men oj så roliga. Nu sitter jag här med blandade känslor och räknar ner timmarna till att tåget går. Tävlingarna är dock inte slut än. Lagtävlingarna pågår men att döma av publiken som (inte) är på plats är det inte så stor tävling.

Jag följde Melodifestivalen halvt igår. Jag såg och hörde visserligen inte alla låtar så bra men jag blev riktigt överraskad över att Magnus Carlsson inte gick till final. Nanne Grönvall trodde jag definitivt skulle gå direkt till Globen, men inte det. Överraskningarnas deltävling alltså.

Det gick dåligt för grabbarna i slalomen. Jag är inte direkt överraskad eftersom det ofta är allt eller inget i den grenen.

Vid två idag gick jag och åt på VM-center. En kille som jobbar i restaurangen där blev överlycklig när jag kom.

- Åh, vill du bli blippad? frågade han entusiastiskt.

De använder nämligen en avläsare på vår ackrediteringskort där man registreras att man har ätit en gång under dagen.

- Ja, det vill jag, svarade jag.

- Wii, Wii, va KUL! Att blippa är det roligaste med hela VM! utbrast han lite väl glatt.

Jag var på väg att svara ”om det är det roligaste kan du inte ha haft ett särskilt kul mästerskap”. Jag ville dock inte förstöra hans glädje så jag log bara tillbaka.

- Smaklig måltid!

Jag har varit i “Mixed Zone” tillsammans med SVT. Det var en kameraman som var där tillsammans med han som intervjuar åkarna och Ylva Nowén som tävlade i alpint förut. Det var ganska trevligt att stå där. Jag fick se alla åkarna på nära håll när de hade åkt klart. Tyvärr är ljudnivån ganska hög så man hör inte vad åkarna säger. SVT:s reporter måste därför referera vad åkarna har sagt till den av oss från Åre 2007 som arbetar med att ta citat, i detta fall till mig. Ganska onödigt, men whatever.

Att Jens Byggmark skulle köra ur kände jag på mig. Tråkigt, ja visst. Det gick ju inte så bra för de andra svenskarna heller. Egentligen gick det inte bra för någon, förutom för ledaren Mario Matt.

Nu sitter jag på News Desk igen. Jag får se om jag ids gå och titta på andra åket live, jag har nämligen ett annat uppdrag idag också.

Det var kul att Anja kom på pallen för då fick jag gå på presskonferens med henne. Det känns fortfarande konstigt att sitta och titta på henne och fatta att man ser henne live.

När det gäller Anjas medalj verkade hon varken glad eller besviken. Nu blickar hon framåt mot lagtävlingen och hoppas att hon är frisk nog för att kunna delta.

Nu har jag tagit chansen och fotat Anja lite grann, men jag saknar min fotograf Elina och hennes systemkamera. Jag filmade också och det gick bättre. Ni kanske får ta del av materialet senare.

När jag kom tillbaka från presskonferensen hade redaktionen hittat bloggen. Det var väl egentligen bara en tidsfråga med tanke på att jag skickar artiklarna från min stoppstanna mail.

- Vem är kameramannen? var frågan.

Ja, vem är kameramannen? Han är min kompis så klart och inget annat.

Ska man vara glad över att Anja vann ett brons, eller ska man vara ledsen över att hon förlorade ett guld? Jag vet inte.

Det är lite flummigt för vår tv på News Desk är segare än tv-apparaterna i stora mediecentret. Vi hör därför reportrarna där nere ropa när åkarna går i mål -innan vi ser det. Det är svårt att tolka om det är glädjerop eller inte.

Undra om man ska se Tomas Ledin ikväll?

Jag blev glad över att norske Aksel Lund Svindal vann igen. Det betydde ju att jag fick gå på presskonferens med honom. Han är häftig. Det är så härligt att höra han prata engelska också. Det låter så gulligt för norskan skiner igenom. Efter själva presskonferensen kom de norska reportrarna fram och intervjuade honom och då fick jag höra norska på riktigt. Han är lång den mannen kan jag säga. Jag stod bredvid honom och kände mig ganska liten.

Det var inte bara vinnaren som var där utan även brons- och silvermedaljörerna. Mina anteckningar blev en härlig blandning av svenska, norska och engelska.

Någon som har sett Nicole Hosp? Inte jag i alla fall. Presskonferens 11.30. Ser inte en skymt av varken pressen eller gårdagens vinnare.

Nu börjar sändningarna från herrarnas storslalom. Svenska herrarna är inte så mycket att tro på. Jens Byggmark hade inte ens tagit sig i mål på sex träningsåk. Det erkände han på presskonferensen jag var på i förrgår.

Nu måste jag placera mig vid teven och anteckna.

Nu är jag tillbaka på redaktionen igen. Jag började redan klockan nio idag. Jag sitter och funderar över vad jag gjorde igår. Ja, just ja, jag var ju ledig.

Morgonen började med radiointervjun. Jag somnade om efter den och åkte in till Åre när jag vaknade. Jag gick till News Desk och lyssnade på nätet på intervjun. Den var längre än jag trodde, det kändes som att det gick så snabbt när jag pratade. Programledaren, Lena Callne har skrivit om mig i sin dagbok.

Även om jag var ledig igår hängde jag ganska mycket på redaktionen. Jag spanade in några affärer här i Åre men köpte ingenting. Jag gick tillbaka hit istället och väntade på damernas storslalom. Ett tag funderade jag på att stanna på News Desk och titta på teven på tävlingen. Man ser bäst då och det är mer spännande. Sedan insåg jag att när jag väl är i Åre och det är tävlingar borde jag ju gå på dem om jag kan. Bäst att passa på när man har chansen.

Jag gick till Race Arena och såg på Anja och co. Åkningen stämnde inte riktigt för Pärson. Jag mötte henne när jag var på väg ner från publikområdet efter åket. Hon såg ganska sammanbiten ut men stannade ändå vänligt och gav autografer åt två småtjejer.

I väntan på andra åket gick jag och åt och sedan gick jag tillbaka till redaktionen på News Desk. I tid till andra åket gick jag över isen till Race Arena igen. För Anja gick det ju inte så bra som ni såg. Hennes åkning var mycket aggressivare men tyvärr åkte hon ur.

- NEJ! ropade publiken.

Det gick bättre för Maria PH och hon kom ner i ledning. Bara Nicole Hosp kunde slå henne.

- NEJ! ropade publiken när de såg att Hosp hade bättre tid än Maria.

Inte så varmt välkomnade för österrikaren alltså. Det var ju visserligen inte så konstigt med tanke på att majoriteten av publiken var från Sverige.

Jag sprang halva vägen tillbaka över isen när tävlingen var slut. Jag kommer att vara värsta vältränad när jag kommer hem. Jag gick till Media Center och väntade på presskonferenserna. Det var lite kaos i stora pressrummet med tanke på att internet hade kraschat. Det var nog inte så kul när det närmade sig deadline. Det löste sig sen. Maria PH var första åkaren som kom och presskonferensen kunde börja. Maria var ganska vilsen, det märktes att hon inte är van att ta medalj och möta pressen på samma sätt som Anja.

Idag ska jag skriva en artikel efter herrarnas storslalom om tävlingen. Jag tror jag ska skriva från presskonferensen med vinnarna också.

I lördags var allting så bra och det kändes verkligen att jag var (och är) på rätt ställe. Överallt kryllar det av alpina människor och det är så häftigt. Det var bara en sak som fattades. Lite schlager. Jag gick till min redaktion och där fanns det! Teven var påslagen och Melodifestivalen var där. Jag tog en stol och placerade mig framför teven. Av de andra utnämndes jag till schlagerexpert men det visade sig att flera av dem kunde minst lika mycket om Melodifestivalen som jag gör. Det blev alltså Melodifestival för mig. Jag hörde inte låtarna så jättebra och därför kan jag och vill inte uttala mig om dem.

Jag vet inte om ni vet vem Bode Miller är. I skidvärlden är han riktigt stor. Man kan säga att han är USA:s manliga motsvarighet till Anja Pärson. Han brukar vara ute och festa ganska mycket. Han har till exempel sagt att han åker bäst när han är bakfull. I tidningarna har det stått en del om hans festande i Åre. Jag funderade lite innan jag for hit om jag skulle hamna på samma fest som honom. Det gjorde jag.

Igår på kvällen följde jag med några av mina arbetskompisar till en bar i Åre. Först satt vi i restaurangen ett tag.

- Där gick Bode Miller förbi, sa en italiensk tjej som jag jobbar med.

Coolt, tyckte jag. Synd bara att jag inte hann se honom. Vi satt kvar ett tag och sen kom några kompisar till en av reportrarna.

- Bode Miller gick just upp i baren, sa en av dem.

Jag och den italienska tjejen fick helt plötsligt väldigt bråttom. Vi är nämligen båda väldigt skidintresserade, speciellt jämfört mot de andra tjejerna. Vi lämnade därför restaurangen och gick till baren. Mycket riktigt hittade vi Bode Miller där. Han satt lite avsides och vi roade oss med att titta på honom i några sekunder. Sen var han inte så mycket mer att se. Italienska tjejen hade hittat en kille som hon hade träffat tidigare under dagen.

- Where are you from? frågade jag.

När killen sa ett svenskt namn på någon ort ändrade jag mitt språk till svenska. Det var en kameraman från SVT, om jag fattade rätt. Han såg ut som John Carter i Cityakuten. Jag hängde med honom ett tag. Han kände till Porjus. Ovanligt. Jag brukar nämligen krångla till det när folk frågar var jag kommer ifrån. Jag säger Porjus istället för Luleå och de har igen aning om var Porjus ligger. Denna kille förknippade genast Porjus med kraftstationen.

Jag hann med att trängas lite med Bode Miller också. Det var nämligen väldigt trångt när man skulle gå förbi honom så jag hamnade bredvid Miller. Han var ganska påpassad av tjejer som stod och kråmade sig vid honom. Jag avstod.

Kvällen slutade relativt tidigt. Jag var tvungen att åka hem med resten av tjejerna med tanke på att jag inte ville betala taxi ensam. Jag gick och la mig och sov direkt när vi kom fram. På morgonen klev jag upp redan vid tjugo över åtta med tanke på att jag skulle vara med i radio. Ungefär tjugo minuter senare ringde P4. Intervjun gick ganska bra, i alla fall enligt flera andra. Jag pratade om mitt arbete här nere men som vanligt slutar det alltid med prat om Melodifestivalen. Det var dock inte jag som kom in på det utan det var programledaren.

Nu ska jag gå och klä på mig och sedan åka med bussen. Jag ligger en dag efter här i bloggen med tanke på att jag inte har hunnit skriva om idag. Jag får återkomma.

Och så var äntligen arbetsdagen slut. Det har varit en hektisk dag och inte mycket slappande.

När jag kom hit klockan tio fick jag veta att jag skulle göra en artikel med favoriterna till damernas storslalom. Jag började med att göra lite research. Jag hann inte börja skriva så mycket för jag blev ombedd att göra lite tidningsanalyser. Vi granskar nämligen det som skrivs om VM i Åre i media. Det kopieras och arkiveras. Om det skulle stå något negativt rapporterar vi om det.

När jag var klar med tidningarna frågade en av arbetsledarna om jag ville skriva från damernas presskonferens. Jag gick ner till presscentret och då mötte jag ju Anja efter vägen som jag skrev tidigare. Det fanns en anledning till att jag mötte henne vid trappen. Presskonferensen skulle nämligen vara på övervåningen och det visste inte jag. Jag stod nere i stora presscentret och väntade. Som tur var kom en av de andra reportrarna och sa att jag var på fel ställe. Jag rusade upp på övervåningen och hittade Anja och resten av svenska damlandslaget i ett av konferensrummen. Pressen fick ställa frågor vilket de sög på, jag också för den delen. Det blev inte så många frågor utan alla väntade till efteråt då det blev enskilda intervjuer. Jag sprang mellan Anja Pärson och Anna Ottosson och antecknade för fullt.

Efter presskonferensen gick jag till News Desk och började skriva på artikeln. Strax därefter var det dags för även herrarnas presskonferens alldeles bredvid lokalerna jag sitter i. Det blev jag som fick gå dit också. Jens Byggmark och André Myhrer plus två landslagsåkare till var där och pratade om deras storslalomtävling som kommer äga rum om någon dag. Det är så häftigt att träffa alla åkare i verkligheten. De flesta ser faktiskt ut som jag hade föreställt mig.

När jag kom tillbaka fortsatte jag med artikeln om damerna. Jag hann inte skriva om herrarna med tanke på att jag slutade klockan åtta. Jag gjorde ett dokument med citat därifrån istället. Jag är ledig imorgon så därför får någon annan göra en “inför artikel”.

Nu sitter jag kvar på arbetsplatsen fast jag har slutat. Jag tror jag ska passa på att surfa lite privat. Det har inte blivit så mycket sådant de senaste dagarna utan det har mest varit alpin läsning.

Det är ju helt sjukt att vara här. Jag gick nyss ner till presscentret på nedervånigen för en presskonferens och efter vägen höll jag på att krocka med fröken Pärson. Det är just henne jag och pressen väntar på nu, och resten av the Swedish team.