Här på bloggen var det segt värre, men nu är det väl ändå dags att berätta om slutet av studentveckan?

På onsdagen som var nationaldagen var vi på fest hos en lärare. Vi hade även denna dag strålande tur med vädret och höll därför till i hans trädgård där vi grillade och sjöng. Vi var med både vår klass och b-klassen. Vår klass hade inte kommit på någon studentlåt men det blev snabbt avklarat på festen. Melodin var Jag går och fiskar, och vi sjöng istället att vi tar studenten och tar en riktigt sup och att vi går ut i världen och vi skulle leva fult och kult, något i den stilen.

Senare på kvällen for vi in till stan. Ofrivilligt hamnade vi på Brasseriet som har börjat med onsdagsklubb. Det var massor utav folk men det var tråkigt ändå. Vi är less på Brasseriet och trodde att vi skulle slippa stället för ett tag. Nån Million Stylez som tydligen skulle vara känd skulle uppträda under kvällen men vi drog hem för det var inget vi ides se.

På torsdagen pyntade vi vårt flak med vår klass. Vi kunde konstatera ytterligare att vi inte har haft någon bra klass även om vi förmodligen aldrig har pratat med varandra så mycket som sista skolveckan.

Det blev fredag och det blev studentdag. Sandra hade världens otur och blev förkyld och hade problem med tårkanalerna. Anledningen till att hon gick med solglasögon hela dagen var alltså inte för att hon tyckte att det på något sätt var coolt.

Som sig bör började det med champagnefrukost och vi höll till i Hermelinsparken där vi även blev fotograferade. Klockan nio gick vi för att ta farväl av våra mentorer men även för att få betyg. Lite tårtätande och sedan befann vi oss i matsalen. En av rektorerna ringde ut skolgången och det känns som att det var nyligt vi stod där som vilsna ettor och hon ringde in i klockan.

Medieprogrammet var sist att springa ut från skolan. Vi sprang ut på en scen som var uppställd utanför skolan och vi skrek och sjöng. Efter våra fem minuter i rampljuset såg vi vår släkt och våra skyltar och gick dit. Vi pratade, fotograferade och fick tingeltangel runt halsen. Klockan tolv gick vi till lastbilen som vi åkte runt med i stan. Vi skrek allt vi orkade och vinkade till åskådarna. När rundan var slut fortsatte vi vår väg genom stan. Klassen gick skilda vägar, men vi två gick ensamma och skrek vad vi hade gjort och hur bra vi var.

Eftermiddagen tillbringades hos Elinas bekanta som hade studentfest. Vi spelade kubb, åt tårta och umgicks. På kvällen for vi på klassfest på Hertsön där en lokal var hyrd. Det blev några sista timmar med klassen och sedan splittrades vi då vi for in till stan. Vi hade förköp till Grace men vi gick inte in på en gång. Vi for och virrade på stan istället. Vi svamlade med lite taxichaufförer vi känner, eh, ja, även med de vi inte känner. Karaokechauffören stannade när han såg oss, mitt på gatan till och med, han är duktig på sånt. Han visade bilder på oss som han hade tagit med sin mobil. Vi ursäktade oss för att det hade blivit så stressigt när vi hoppade ur bilen på balen, vi glömde att säga hejdå. Han sa att det var lugnt och att det var så det skulle vara.

När vi hade slutat virra gick vi till kön till Grace där vi hittade några klasskompisar. Vi gick in tillsammans med alla andra mössklädda människor. Inne på Grace dansade vi och pratade med folk. Vi gav upp någon gång före tre då vi åkte limousin med den andra chauffören hem…

I måndags var det då dags för bal. Klockan nio på morgonen befann vi oss hos frisören för håruppsättningar. Några timmar senare gick vi därifrån med hollywoodlockar.

Elina fortsatte till Face för att bli sminkad och Sandra kom dit när hon var klar med sitt hår. Det tog lite längre för Sandra hos frisören med tanke på att hennes frisör blev sjuk och hon fick byta men fint blev det i alla fall. När vi var färdiga med att bli fina i stan gick vi på Sub & Co och åt lunch för att sedan fara hem.

Senare på dan for Sandra till Elina där vi fortsatte förberedelserna genom att bland annat klä på oss våra balklänningar.

Våra släktingar fotograferade oss och redan då kände vi oss som kändisar med paparazziteam omkring oss.

Även våra balkavaljerer kom till Elina och vi blev fotograferade som bara den.

Några hundra bilder senare dök då karaokelimousinen upp. Fina flickor åker limousin, kanske ni har hört ett antal gånger om ni har följt våra liv de senaste året. Vi har ju visserligen åkt med dessa limousiner hur många gånger som helst förut, men det kändes ändå speciellt när karaokechauffören Magnus dök upp. Nyputsad och fin var både han och bilen.

Som sanna beautyqueens vinkade vi av släkten och började vår resa mot Stadshotellet. Vår väg var inte riktigt rak till slutdestinationen utan vi drog en liten ragg först på både möjliga och omöjliga vägar. Vår chaufför frågade om vi ville ha påfyllning i glasen och vi tackade ja. Vi blev dock lite förvånade då han stannade nästan mitt på vägen, hoppade ut och serverade oss.

Vi, men inte killarna för de vågade inte, började sjunga karaoke. Vi hade bara tänkt sjunga en eller två låtar, men det blev några fler. Vår chaufför valde vissa låtar åt oss, vi vet inte om han ville att vi skulle skämma ut oss då han stoppade på I will always love you för det var nog det vi gjorde. Vi hade riktigt roligt, men vi glömde bort tiden och därför kom vi på lite sent att vi skulle börja åka mot Stadshotellet. När vi väl kom dit var det bara att ställa sig i en bilkö och klockan tickade. Vi satt inte bara och väntade utan vi fortsatte att sjunga nu när vi dessutom hade publik. När vi rullade fram mot entrén sjöng vi Jag går och fiskar, den av alla låtar. Låten tog slut, limon stannade och vår chaufför frågade:

- Okej, är ni redo?

Han hoppade ut från bilen, sprang runt på andra sidan och öppnade dörren för oss och vi klev ut. Vi blev mötta av en grupp människor och i princip alla höll i kameror och vi visste inte var vi skulle titta eller hur vi skulle le. Vi var helt enkelt allmänt förvirrade.

Det var meningen att vi skulle in i Stadsparken men vi blev kvar vid avstigningsplatsen ett tag. Dels för att det var så många som skulle ta kort, men även för att Elina gjorde en fasansfull upptäckt.

I ren förvirring när vi hoppade ur limousinen glömde Elina sin handväska. Sandra ringde då till vår chaufför och bad honom komma med den. Ni kan ju ana våra miner när han sa att han inte hittade väskan. Som tur var fann han den sedan och kunde åka tillbaka, trots att han var på väg till Råneå. Tack så mycket!

Vi hann mingla, eller nja, snarare ställa upp oss för ännu mer fotografering, innan det var dags att gå in. Alla ställde sig på ett långt led och till ljudet av trumpeter gick vi in. Vi ställde oss långt bak i kön med tanke på att vi ju hade kommit sent. En bit innan ingången posade vi för NSD som fotograferade oss och välkomnade oss till en tuff bransch.

Inne på Stadshotellet fick vi välkomstdrink och sedan gick vi in för att äta. Det var ju så kallad “fin” mat, men Sandra satt och längtade efter pizza och Donken under middagen, kräsen som hon är. Innan förrätten gick Sandras kavaljer upp och höll tal inför alla, där han bland annat tackade oss.

När ätandet och underhållningen i form av en komiker var slut gick vi till nattklubben Grace som är i samma byggnad. Där fortsatte festen med dans. Tyvärr var det lite stelt och endast under valsen var dansgolvet någorlunda fullt. När klockan var vid ett tänkte vi börja festen men då hade baren stängt. Vi behöver egentligen ingen bar för att ha kul så vi gick och dansade på det tomma dansgolvet.

Vi körde våra självklara schlagerdanssteg och hade roligt. Efter ett tag gick vi ut på terassen bara för att upptäcka att det inte var en enda kotte kvar! Vi var alltså helt ensamma kvar på Grace. Vi ryckte bara på axlarna och gick tillbaka till dansgolvet och fortsatte att dansa. Några låtar senare tonade DJ´n ner musiken och vi frågade om det betydde att festen var slut.

- Nu är det dags att gå hem, bekräftade en trevlig vakt.

Vi blev mer eller mindre utkörda då vi gick ut med vakterna och de låste alla dörrar efter sig. Vi gick ut till parken för att fotografera oss vid fontänen.

Vi fick lite problem när vi började fundera över hur vi skulle ta oss hem. Ingen av oss hade nämligen mobilerna med oss. Vi gick in till Stadshotellet igen och bad om att få låna en telefon i receptionen. Vi ringde våra två taxiföretag, men tyvärr möttes vi bara av telefonsvar. De är nämligen inte så jättestora företag och kör bara på dagar och kvällar då det är mycket folk ute i farten vilket det inte är på tisdagmornar. Vi fick helt enkelt acceptera att vi var tvungna att åka hem med någon av de två taxibilar som stod utanför hotellet. Till ett rimligt pris kom vi hem med helt fel taxiföretag, men nåja, vi slapp ju gå i alla fall.

Det var andra skoldagen i ettan på gymnasiet. Ingen av oss två kände varken varandra eller någon av våra klasskompisar och nu skulle vi äta lunch. Frågan var, vem skulle man sitta med?

- Jag sitter med dig, sa Elina till Sandra som stod och såg allmänt vilsen ut.

- Okej, svarade Sandra.

Tänk vilket bra val vi gjorde. Tänk vad bra att just vi två satte oss med varandra. Vad bra att just vi blev kompisar den där augustidagen. Resten är historia. En historia som är för lång för att dras nu. Idag, tre skolår senare, står vi där med minnen för livet. Nya minnen kommer att skapas, men vår skoltid är slut. Idag tar vi studenten. “Fy fan vad vi är bra”.

Det händer mycket nu i samband med studenten och därför har vi inte hunnit skriva om balen och lägga upp bilder än. Det kommer, men det finns mååånga bilder och bara själva urvalet kommer att ta tid.

Nu sitter jag här hemma igen och balen är slut. Hårnålarna värker som bara den men jag klarar inte riktigt av att släppa ut min fina balfrisyr. Klänningen har jag fortfarande på mig, även om den börjar bli lite obekväm och pyjamasen känns lockande. Har man betalat över 5000 kronor ska man fasen njuta. Det var det jag och Elina försökte göra hela kvällen, så mycket att vi var de absolut sista kvar på Grace och vakterna vänligt körde ut oss. Nu är det i alla fall över. Vi hade en lyckad kväll även om jag aldrig har känt mig så förvirrad i hela mitt liv. Fullständig rapport kommer när huvudet har fått återhämta sig från typ hundra hårnålar.

Välkommen till Stopp, Stanna, Lyssna denna underbara dag! Klockan är tjugotvå minuter över åtta, det är 19,4 grader varmt, solen skiner och inte ett moln syns på himlen. Om en timme sitter vi hos frisören i sann hollywoodanda och får våra hår fixade. Några timmar senare anländer vi i limousin till Statshotellet och går på röda mattan som vilken kändis som helst…

- Hur har kvällen varit? frågade taxichauffören.

- Det har inte varit tråkig, inte heller superbra, den har helt enkelt varit bra. Helt okej alltså, svarade vi.

Det sammanfattade vår kväll ganska bra. Vi for in relativt tidigt till stan, redan vid nio. Vi blev ganska överraskade av alla bilar som cirkulerade i stan. Det var allt från amerikanare, skruttbilar, sportbilar, polisbilar till vanliga bilar. Det var nämligen någon sorts raggarträff i Luleå med cruising. Detta visste vi om, men att det skulle vara sååå mycket bilar trodde vi inte. Vi stod vid Smedjegatan i över en timme och tittade på alla. Var och varannan vinkade så glatt till oss och vi blev inbjudna till ett antal bilar men vi tackade vänligt nej.

Senare på kvällen hamnade vi på Brasseriet. Man är ganska less på det stället nu, men igår var det säsongsavslutning för lördagarna och därför lär man väl inte gå dit så mycket framöver. Vi blev lite besvikna när vi såg att det kom ett band som skulle spela.

- Dom lär ju inte spela musik man känner igen, som till exempel The Ark.

Sandra fick äta upp sina ord då bandet skulle börja spela och det första de sa var:

- Och nu börjar vi med lite The Ark.

Bandet spelade covers, och det var helt okej. Vi dansade och hade kul. När vakterna kommer och säger åt en att det är dags att gå för att de ska stänga, då kan man ju i alla fall inte ha haft tråkigt om man stannade så länge. Efter stängningsdags gick vi från hamnområdet till centrala stan. Vi ville prata med karaokechauffören om balen men vi såg han bara i förbifarten. Chauffören som vi annars alltid åker limo med är bortrest och därför kan vi inte åka med han till balen. Vi kunde därför inte heller åka hem med honom inatt. Det såg ut att bli en dyr hemresa, men sen dök en annan chaufför upp som vi också känner men från ett annat företag. Vi var därför “otrogna” och åkte hem med han, till samma pris faktiskt. Vårt företag får se upp, kanske vi överger dem. Ganska ironiskt, hur har vi lyckats bli bekant med så många taxichaufförer på så kort tid? Egentligen började det för länge sedan i en bajamaja, men det är en långsökt historia som vi inte ska dra nu…

• Sandras digitala kompaktkamera
• Sandras familjs videokamera
• Sandras analoga systemkamera
• Elinas digitala kompaktkamera
• Elinas familjs videokamera
• Elinas digitala systemkamera
• + eventuella kameramobiler

Tror ni att det räcker för att dokumentera vår bal imorgon eller behöver vi fler kameror?

Studenten närmar sig och det är väl egentligen meningen att man ska supa skallen av sig. Typ. Vi bestämde oss för att vara lite mognare än så ikväll. Vi åkte in till stan halv tio och för ovanlighetens skull åkte vi inte taxilimo. Detta var nämligen ingen vanlig utekväll. Vi tog bussen och när vi kom fram gick vi igenom stan och kollade på utelivet. Vi fortsatte vidare efter vår skolväg och förbi vår skola. Vi var visserligen i skolan idag, men så skolkär att vi går dit på kvällen är vi inte. Vi gick förbi gymnasiebyn och gick till den så kallade Fjortisudden. Vi har många roliga minnen därifrån, och att skapa några nya hade vi inte räknat med idag. Vi ville se om det var helt dött där nu när vi och våra lumpare inte var och livade upp udden. Särskilt dött var det inte, det kryllade av folk, men först nu fattade vi varför det egentligen kallas för Fjortisudden.

Vi gick en promenad runt udden och sedan vidare till stan. Vi strosade runt på stan ganska länge och bara tittade på folk och pratade med några. Som tidigare nämnt är vi polare med halva taxiluleå. Denna kväll blev det dock ingen taxirunda utan vi hejade bara på några chaufförer.

Vi gick på Statoil och Sandra köpte en korv och choklad. Sedan gick vi till Invit, satte oss ute, drack varsin cider, åt choklad och glodde på folk. Vi blev lite förvånade då vi inte behövde visa legitimation för att komma in. Vakten hälsade oss bara glatt välkommen. Som ung blir man ganska förvånad men man tar det som en komplimang.

Redan vid tolv-tiden åkte vi hem med nattbussen eftersom Elina har tävling under lördagen. Vi hade en trevlig kväll, om än väldigt stillsam.

Första studentklassfesten är avslutad och det var… roligt! Det blir ju om inte annat vad man gör det till. Även om det var en klassfest umgicks vi inte så överdrivet mycket med klassen utan vi körde som vanligt vårt eget race. Vi for till festlokalen igår kväll vid åtta och blev där i flera timmar. Till en början höll vi oss i lokalerna och på terassen utanför. Vädret var underbart. Vi roade oss med att prata med två av våra lumparpolare via telefon, long time, no seen liksom.

Det fanns en pizzeria i lokalen bredvid men när Sandra kom på att hon var hungrig, då hade den stängt. Sandra sprang därför ut från lokalen för att hitta en mack, och Elina kom efter. Tyvärr fanns det inte särskilt mycket mackar i närheten på stället där vi höll till. På vägen tillbaka till festlokalen gick vi förbi en lägenhet där två killar hade sin egna lilla fest. Vi drog med oss dem till lokalen där vi satte oss och pratade. Efter ett tag blev vi mer eller mindre utslängda av klassen då våra klasskompisar städade och var på väg att låsa. Vi gick till killarnas lägenhet och fortsatte festen där. Eller, ja, fest och fest, vi la oss snarare och halvsov och tittade på tv.

Vi festade längst av allihopa. Först vid fyra-tiden på morgonen kom vi cyklandes hem. Snacka om att vi var ambitiösa när vi bara några timmar senare klev upp och for till skolan! Det var bara vi och en till som kom på dagens journalistiklektion, men ändå var vi de enda som hade varit på klassfesten av hela journalistikgruppen. Vi fick faktiskt beröm av läraren som tyckte att det var en bra egenskap att kunna jobba under sådana omständigheter. Nu gjorde vi ju inte så mycket på dagens lektion och vi kunde snart gå in till stan där vi åt frukost. Innan vi for hem stod vi och glodde på karaokelimon som fanns parkerad i stan. Vi planerade så klart balen, men tyvärr fanns det ingen chaufför i närheten som vi kunde prata med. Tur var väl kanske det, för då kunde vi fara hem och sova…