Och Elina lär väl inte skriva nå, så jag återkommer när jag får lust.

Min mamma tycker inte om svordomar. Jag brukar väldigt sällan svära men mamma tycker att några ord jag använder är svordomar. Igår sa jag “jäkla” om något och det tyckte hon inte om. Hon klagade även på att jag hade skrivit ordet “förbannade” här i bloggen, det får man heller inte göra.

Vet ni vad hon gjorde på studenten då? Jag och Elina gick i stan och skrek “För vi har tagit studenten, fy fan vad vi är bra” och helt plötsligt dök min mamma upp från ingenstans och sa att så får jag ju inte ropa. “För vi har tagit studenten, fy vad vi är bra” fick jag censurera det till, men det var ju inte lika roligt.

Nu innehåller det här inlägget flera svordomar, men mamma tycker det är okej om det handlar om citat. I det här fallet citerar jag mig själv.

[Det här kommer mamma att läsa inatt när hon jobbar natt, så hej mamma!]

Jag hade glömt bort hur roligt det är att beställa på postorder. Jag klickade nyss hem några böcker:

• Gossip Girl 1
• Gossip Girl 2
• Stinas möten
• Dannyboy och kärleken

+ en titel som jag inte skriver på bloggen.

Dannyboy och kärleken har en reporter från TT som vi blev bekant med under Melodifestivalen skrivit och därför är jag av ren nyfikenhet tvungen att läsa den.

En hårddisk, kläder, dvd, mer kläder och böcker har det blivit under sommaren. Så är det att bo i en by med Ica och kiosken som enda affärer. Ska jag vara ärlig tycker jag egentligen inte om att shoppa i stan heller…

I april skrev jag med Elina på MSN om att livet kanske är en dröm. “Man kanske vaknar om några år…”, skrev Elina. “…och inser att ens liv är astråkigt egentligen.”, fortsatte jag.

Jag har tydligen vaknat nu. Livet är astråkigt. Jobba, sova, sitta vid datorn och äta lite grann.

Men. Snart beger jag mig in i drömmen igen.

Det är nästan så att jag känner mig gammal när mina kompisar börjar få barn. Men egentligen är det inte jag som är gammal, utan de som är unga. Igår fick en barndomskompis som är ett år yngre än jag en son. Jag tror inte att hon läser bloggen, men jag önskar dig ändå grattis och lycka till!

Strax efter elva när jag befann mig på jobbet tittade vi ut och insåg att det snöar. Det har bara fortsatt och nu ligger ett tunt täcke på marken. Jag känner mig ganska likgiltig för det. Vi har ju ändå inte haft någon sommar så det spelar ingen roll. Det kan lika gärna bli vinter.

Jag far ju ändå till varmare trakter snart.

Nu är det ju faktiskt så här att vi inte alltid träffar kändisar, festar, åker limousin eller dansar till schlagerlåtar. Ibland gör vi helt andra saker, som till exempel:

När jag lyssnar på mina arbetskompisars berättelser om hur de var när de var yngre och om hur deras barn och deras kompisar beter sig inser jag att jag har varit väldigt skötsam i mina dar.

Igår klev vi in genom de där bekanta dörrarna igen. Det vill säga att vi besökte vår föredetta skola. Allt var precis som vanligt. Det var bara en sak som fattades. Vi. Vår klass lyste med sin frånvaro vilket inte var så konstigt med tanke på att det idag är exakt tre månader sedan vi tog studenten. Nu rände det istället runt en massa ettor med systemkameror som gjorde det största felet av alla. De sprang runt med kamerorna runt halsen och det fick vi en gång i tiden lära oss av vår lärare Rolf att man inte ska göra. Det kan visserligen vara praktiskt, men det är turistvarning. Tyvärr träffade vi inte ovan nämnda lärare. Vi ville prata med honom om vårt projektarbete men han var inte på skolan. Det betyder förmodligen att kvarteret Örnen kommer att få ännu ett besök av oss inom en snar framtid.

Elinas bror har börjat ettan på Medieprogrammet och han träffade vi förstås. Han stod med ett gäng tjejer vilket inte är så konstigt eftersom Medieprogrammet lockar främst tjejer. Vi pikade dem för att de kallar läraren Bo för Bo och inte för Bosse som vi alltid har gjort. Vi ville helt enkelt framhäva att vi hade varit före dem på skolan. Men även om vi både var först och störst har vissa spår av oss suddats ut. Vi kom inte längre in i våra skåp. De hade bytt koderna och det är ju egentligen bra för skåpen tillhör inte oss nå längre. Vi träffade flera av våra föredetta lärare och det var ganska kul att se deras reaktioner. Först hejade de på oss som de alltid har gjort men i nästa sekund kom de på att vi faktiskt inte längre går på skolan. Det var i alla fall ett trevligt besök men vi blev påminda om att vissa lärare behöver man inte sakna, och det har vi inte gjort heller.

Tyvärr har min vistelse i Luleå inte riktigt blivit som jag hade tänkt. I söndags blev jag sjuk och har suttit hemma och tyckt synd om mig själv…vilket Elina också har fått göra då hon också blev sjuk. Ingen vidare hit alltså men vi får ta igen det till helgen nu när vi båda är på benen igen. Imorgon ska vi besöka vår kära skola och träffa alla lärare som säkert saknar oss. De lär med säkerhet fråga vad vi gör nu och om vi har frilansat nå i sommar och vi kommer att svara att det har vi varit alldeles för lata för. Det är faktiskt sant…planen var ju att vi skulle skriva från festivalerna men vi har enbart roat oss istället.

På kvällen blir det inflyttningsfest hos några vi känner och eventuellt utgång efter det. På lördag ska vi roa våra ögon med att titta på Martin Stenmarck och gänget i Ladies Night. På söndag far jag nog tillbaka till Porjus för de efterlyser mig på jobbet.

Jag kunde inte låta bli. Jag är blond igen. Väldigt blond.

Det vill säga:

• Jag är förkyld igen.
• Jag lyssnar på Rix FM all min vakna tid, samtidigt som jag ser på tv och sitter vid datorn.
• Jag har färgat håret.
• Jag måste fixa mat själv, även om det inte betyder att jag måste laga mat.

…och snart är det fest igen.

Det är 14 grader ute och det tycker jag är jättevarmt. Värsta utlandet…i Porjus har det till och med snöat. Men det suger att vara sjuk.

Jag blir så jäkla less. Alla ser den där jäkla danstävlingen… Eurovision Dance Contest, är det så den heter? Jag tvingas också att se den för mamma och Josse är i min lägenhet i Luleå och lägenheten är inte nog stor för att jag ska kunna undvika teven.

Jag är i alla fall i Luleå och jag kom hit igår. Återkomsten innebar bara ångest, sorg och gamla minnen. Jag ska vara här i minst tio dagar och kanske man får bearbeta lite. Jag kan bara inte sluta tänka på “Molgans” död. Det är så jäkla ofattbart. Jag undrar hur och när vi hade fått reda på att det var han som dog i den där mc-olyckan om jag inte hade läst det på Onsdagsklubbens blogg. Olyckan hände ju i området där jag bor. Hade jag gått förbi olycksplatsen och blivit chockad över att jag såg vem det var på korten som finns där? Eller hade vi inte fått reda på det och bara trott att han hade slutat jobba som bartender? Nu vet vi i alla fall att han inte finns nå mer och det är så fruktansvärt hemskt. Han hade en son och massor utav vänner och släkt och stackars, stackars dom. Har läst dödsannonsen om och om igen och försöker fatta att det verkligen är han. Kollar på bilden på internet men även bilderna jag och Elina har tagit och försöker inse att han inte finns nå mer.

Tänk om min dödsannons finns i tidningen nästa vecka? Livet är så jäkla ovisst. Det är bara att se till att man verkligen lever när man lever. Du kanske inte får någon annan chans. Livet är inte alltid enkelt och allt kan inte vara strålande hela tiden men hur ska man kunna vara glad om man inte vet hur det är att vara ledsen? Se till att uppleva så mycket som möjligt under ditt liv. Vem vet om det finns ett nästa liv, men vem vågar ta risken?

Idag är det tre år sedan jag och Elina blev kompisar. Det är tre år sedan två korta repliker förändrade våra liv. Tänk vilken tur det var att vi fann varandra. Tänk vilka tråkiga liv vi hade haft annars. Melodifestivaler, kändisintervjuer, baja major, lumpare, galna fester, taxichaufförer, medielivet, bloggen, radiointervjuer, limousiner, festivaler, körkort, brandmän och NSD. Listan kan göras lång för vi varit med om mer än vad vissa aldrig kommer att få uppleva. Det har varit tre fantastiska år. Det kommer att bli fler år framöver, men skillnaden är att vi numera inte är inom kvarteret Örnens trygga väggar. Framtiden väntar och det blir spännande att se var den bär. Oj, vad smörigt det där lät.