När vi hade återhämtat oss från besöket i skolan bar det iväg på inflyttningsfest. Den här gången var vi inte fint folk för vi kom först av alla gäster men vad gjorde det. Resten av gästerna droppade in och vi hade en trevlig kväll. Vi satt och pratade, åt chips och dansade med hjälp av Youtube till schlagerlåtar.

När klockan närmade sig tolv checkade vi av hur många som skulle in till stan och vi frågade om vi fick äran att beställa taxi. I egenskap av professionella taxikännare tog vi oss an uppgiften. Sandra ringde vårt stjärnföretag men det visade sig att det var en av de kvinnliga chaufförerna som hade växeln. Sandra frågade om våra limochaufförer körde men det gjorde bara en av dem. Hon undrade då om det var någon som körde den andra limon istället för vår chaufför.

- Jo, det är det, svarade den kvinnliga taxichauffören.

- Kan du skicka två limousiner då? frågade Sandra.

- Det är inte säkert eftersom ni bara är tio personer, svarade hon. Men vi får se.

Nio minuter över tolv ringde en för oss okänd chaufför och sa att vi skulle dricka upp våra groggar och börja klä på oss. Vi informerade de andra om det och alla gick till hallen för att förebereda sig för att gå ut. Sandra var först ut och sprang nerför alla trappor och ut på gården. Där möttes hon av två bekanta bilar. Karaokelimon och den vanliga limon. Hon siktade in sig på karaokelimon för där var det den ordinarie chauffören. Han blev glatt överraskad över att se att det var vi som hade beställt taxi. Snart kom även Elina och resten av gänget ut och allihopa hopade in i bilarna. Vi två såg så klart till att ta karaokelimon tillsammans med två andra. Elina vågade till och med på sig att sjunga tillsammans med killarna trots att hon var förkyld. Sandra hade satt sig i framsätet och beslutade att inte stämma ut i sång.

- Stackars dig som måste lyssna på sånt här, sa hon till vår karaokechaufför samtidigt som gänget i baksätet sjöng.

- Ja, precis, svarade han. Men ni är faktiskt de första idag, fortsatte han.

Inne i stan återförenades vi med det andra gänget. Vi gladde oss åt att vi hade betalat 70 kronor mindre än vad de hade. Vi gick in på Invit, en liten bar på ett hotell. Tanken var att vi skulle fortsätta på nattklubben Cleo. En i vårt gäng började må dåligt och gick ut och satte sig. Vi följde med som stöd. Han ville hem och återigen tog vi på oss att fixa taxi. Vår karaokechaufför var på väg till Boden men han skickade en annan bil som dök upp på en gång. Det var en av de kvinnliga chaufförerna som vi av förklarliga skäl inte har flirtat in oss hos lika bra som hos de manliga. Tydligen var hon inte så pigg på att ge våra kompisar vårt VIP-pris men vi såg till att de åtminstone fick studentpris. Med vetskapen om att de skulle komma tryggt hem gick vi tillbaka till Invit. Klockan var ganska mycket och av vårt festgäng återstod bara vi och en till. De andra hade försvunnit någonstans och vi bestämde oss för att vi skulle åka hem. Karaokechauffören dök glatt upp på vår begäran och det blev en tyst resa hem.

Igår klev vi in genom de där bekanta dörrarna igen. Det vill säga att vi besökte vår föredetta skola. Allt var precis som vanligt. Det var bara en sak som fattades. Vi. Vår klass lyste med sin frånvaro vilket inte var så konstigt med tanke på att det idag är exakt tre månader sedan vi tog studenten. Nu rände det istället runt en massa ettor med systemkameror som gjorde det största felet av alla. De sprang runt med kamerorna runt halsen och det fick vi en gång i tiden lära oss av vår lärare Rolf att man inte ska göra. Det kan visserligen vara praktiskt, men det är turistvarning. Tyvärr träffade vi inte ovan nämnda lärare. Vi ville prata med honom om vårt projektarbete men han var inte på skolan. Det betyder förmodligen att kvarteret Örnen kommer att få ännu ett besök av oss inom en snar framtid.

Elinas bror har börjat ettan på Medieprogrammet och han träffade vi förstås. Han stod med ett gäng tjejer vilket inte är så konstigt eftersom Medieprogrammet lockar främst tjejer. Vi pikade dem för att de kallar läraren Bo för Bo och inte för Bosse som vi alltid har gjort. Vi ville helt enkelt framhäva att vi hade varit före dem på skolan. Men även om vi både var först och störst har vissa spår av oss suddats ut. Vi kom inte längre in i våra skåp. De hade bytt koderna och det är ju egentligen bra för skåpen tillhör inte oss nå längre. Vi träffade flera av våra föredetta lärare och det var ganska kul att se deras reaktioner. Först hejade de på oss som de alltid har gjort men i nästa sekund kom de på att vi faktiskt inte längre går på skolan. Det var i alla fall ett trevligt besök men vi blev påminda om att vissa lärare behöver man inte sakna, och det har vi inte gjort heller.

- Är det något jag ska öva på?

- Du ska öva på att inte komma hit nå mer.

Men det jag reagerade på nu när det var från Skellefteå var alla norrländska dialekter. Pratar jag också så där?

Tyvärr har min vistelse i Luleå inte riktigt blivit som jag hade tänkt. I söndags blev jag sjuk och har suttit hemma och tyckt synd om mig själv…vilket Elina också har fått göra då hon också blev sjuk. Ingen vidare hit alltså men vi får ta igen det till helgen nu när vi båda är på benen igen. Imorgon ska vi besöka vår kära skola och träffa alla lärare som säkert saknar oss. De lär med säkerhet fråga vad vi gör nu och om vi har frilansat nå i sommar och vi kommer att svara att det har vi varit alldeles för lata för. Det är faktiskt sant…planen var ju att vi skulle skriva från festivalerna men vi har enbart roat oss istället.

På kvällen blir det inflyttningsfest hos några vi känner och eventuellt utgång efter det. På lördag ska vi roa våra ögon med att titta på Martin Stenmarck och gänget i Ladies Night. På söndag far jag nog tillbaka till Porjus för de efterlyser mig på jobbet.

Jag kunde inte låta bli. Jag är blond igen. Väldigt blond.

Det vill säga:

• Jag är förkyld igen.
• Jag lyssnar på Rix FM all min vakna tid, samtidigt som jag ser på tv och sitter vid datorn.
• Jag har färgat håret.
• Jag måste fixa mat själv, även om det inte betyder att jag måste laga mat.

…och snart är det fest igen.

Det är 14 grader ute och det tycker jag är jättevarmt. Värsta utlandet…i Porjus har det till och med snöat. Men det suger att vara sjuk.

Jag blir så jäkla less. Alla ser den där jäkla danstävlingen… Eurovision Dance Contest, är det så den heter? Jag tvingas också att se den för mamma och Josse är i min lägenhet i Luleå och lägenheten är inte nog stor för att jag ska kunna undvika teven.

Jag är i alla fall i Luleå och jag kom hit igår. Återkomsten innebar bara ångest, sorg och gamla minnen. Jag ska vara här i minst tio dagar och kanske man får bearbeta lite. Jag kan bara inte sluta tänka på “Molgans” död. Det är så jäkla ofattbart. Jag undrar hur och när vi hade fått reda på att det var han som dog i den där mc-olyckan om jag inte hade läst det på Onsdagsklubbens blogg. Olyckan hände ju i området där jag bor. Hade jag gått förbi olycksplatsen och blivit chockad över att jag såg vem det var på korten som finns där? Eller hade vi inte fått reda på det och bara trott att han hade slutat jobba som bartender? Nu vet vi i alla fall att han inte finns nå mer och det är så fruktansvärt hemskt. Han hade en son och massor utav vänner och släkt och stackars, stackars dom. Har läst dödsannonsen om och om igen och försöker fatta att det verkligen är han. Kollar på bilden på internet men även bilderna jag och Elina har tagit och försöker inse att han inte finns nå mer.

Tänk om min dödsannons finns i tidningen nästa vecka? Livet är så jäkla ovisst. Det är bara att se till att man verkligen lever när man lever. Du kanske inte får någon annan chans. Livet är inte alltid enkelt och allt kan inte vara strålande hela tiden men hur ska man kunna vara glad om man inte vet hur det är att vara ledsen? Se till att uppleva så mycket som möjligt under ditt liv. Vem vet om det finns ett nästa liv, men vem vågar ta risken?

Sedan Sandra fyllde 18 i december har det blivit ett antal utesvängar för oss i Luleå. Utbudet för 18-åringar är inte särskilt stort och stället vi har varit flest gånger till är nattklubben Brasseriet. Det är inte alltid så jättekul där men personalen är trevlig. De gånger vi har varit där har vi svamlat ganska mycket med bartendern “Molgan”. Det är egentligen inte hans riktiga namn, men han skämtade att han hette så och från den dagen var han Molgan the bartender för oss. Han hade alltid något roligt att säga. Han döpte Sandras handväska till Fluffy och hittade på vilka andra användningsområden det fanns för våra drinkbiljetter förutom att köpa just drinkar för dem.

Nu finns han inte mer. För drygt en vecka sedan omkom han i en mc-olycka. Vi blev nästintill chockade när vi insåg att det var han som hade varit med om den där olyckan. Vi hade läst och hört så mycket om den men vi ägnade inte en tanke åt att det kunde vara någon vi visste vem det var. Men det var det och det känns hemskt. Han skulle ha blivit 30 år just idag. Att en person bara kan upphöra att existera. Ena dagen där. Andra dagen borta. För alltid.

Det går inte att föreställa sig att han inte kommer att finnas där nästa gång vi besöker Brasseriet. Stället kommer inte att vara sig likt. Det finns inget roligt kvar i Luleås nattliv. Det som en gång var kul har förändrats.

Vi skänker en tanke till hans vänner och familj.

Idag är det tre år sedan jag och Elina blev kompisar. Det är tre år sedan två korta repliker förändrade våra liv. Tänk vilken tur det var att vi fann varandra. Tänk vilka tråkiga liv vi hade haft annars. Melodifestivaler, kändisintervjuer, baja major, lumpare, galna fester, taxichaufförer, medielivet, bloggen, radiointervjuer, limousiner, festivaler, körkort, brandmän och NSD. Listan kan göras lång för vi varit med om mer än vad vissa aldrig kommer att få uppleva. Det har varit tre fantastiska år. Det kommer att bli fler år framöver, men skillnaden är att vi numera inte är inom kvarteret Örnens trygga väggar. Framtiden väntar och det blir spännande att se var den bär. Oj, vad smörigt det där lät.

Men jag vet inte när.

När det går länge mellan uppdateringarna tappar jag motivationen att skriva. Jag har jobbat så mycket i veckan att jag inte har hunnit.

Förra helgen var det ju i alla fall final i Sveriges Starkaste Man i Arvidsjaur. En riktigt bra tävling med mycket publik. Till en början gick det inte så bra för Daniel men han kom igen och jag kan numera skryta med att min bror är Sveriges tredje starkaste man. Det är inte illa. Efter tävlingen checkade vi in på hotellet i Arvidsjaur där vi spenderade kvällen och natten med att äta och dansa med deltagarna från tävlingen men även med alla ungdomar som bor i Arvidsjaur. Jag träffade bland annat Per, känd som Elinas balkille. Jag dansade ett tag med honom och hans kompisar och där ligger jag och Elina i lä kan jag säga!

En bodybuildare hade uppvisning både på tävlingen och på hotellet till min mammas glädje. Eller som jag sa när han gick förbi vårt hotellrum och frågade om vi hade fest: “mamma, där är din idol.”

Jag orkar inte med någon mer utförlig rapport än det där. I veckan jobbar jag på dagis och det är faktiskt ganska uttröttande även om det kan vara kul också. Ständigt denna tystnadsplikt så jag kan inte skriva så mycket om mina dagar.

Usch, just nu är jag less på Porjus. Det vore kul att få komma härifrån och vara lite social. Jag ska visserligen till Arvidsjaur till helgen men det är ju med familjen. Jag vill till Luleå och träffa Elina och hitta på något roligt upptåg med henne, kanske fara någonstans. Jag hade tänkt åka till Luleå nästa helg men då har jag tagit på mig jobb för man tjänar ju så bra under helgen plus att det är strongmantävling i Jokkmokk. Jag hade inte tänkt gå på den men när jag ändå är här så gör jag väl det. 

Till veckan ska jag dessutom jobba någon dag på dagis, det blir ganska kul. Jag hade inte stått ut här om jag inte hade haft något att göra så då är det lika bra att jobba. Om två veckor ska mamma och Josse till Luleå. Så typiskt för jag vet inte om jag ids följa och trängas med dem i lägenheten. Åh, va less jag är, jag vill till Luleå nu.

Uppd. 8 september är det i alla fall bestämt att jag ska vara i Luleå då det är Ladies Night men jag far nog dit tidigare.

Hur lätt tror ni att det är att arbeta när en katt ligger på datamusen?