Imorgon åker jag hem…och det känns grymt konstigt. Kan man kalla det för resfeber när stället man ska till är ens hem? Orolig för att flyga är jag däremot inte. Detta blir femtonde gången jag lyfter med ett plan på åtta månader. Imorgon är det passande nog precis åtta månader sedan jag lämnade Porjus. Jag har ju varit hem till byn en gång i mars men det var bara en snabbvisit på några dagar. Jag hann inte träffa särskilt mycket porjusbor. Det kommer jag däremot att göra denna gången. Det är Fallens dag i helgen, en slags minifestival i Porjus dit nästan hela befolkningen går.

Det är ju nästan så att jag lever lite jetsetliv, nästan. Jag hinner knappt packa ner kläder i min rosa bag innan det är dags att packa upp och packa om och fara till nästa ställe. I tisdags åkte jag med familjen med båten till Sandhamn. Segelbåtarna som deltog i Gotland Runt gick i mål i närheten och lade till i samma hamn som vi. Jag roade mig med att titta på gigantiska segelbåtar och seglarbrats. Jag har massa fina bilder som ni får se när jag har mer tid. Nu ska jag fortsätta med packandet, är så less på att packa!

Tre saker som gör att jag hade velat vara i Minneapolis nu:

• Starbucks stänger 500 butiker och sparkar 12.000 personer. Buhähä, kommer det att påverka mitt Starbucks? Nu när jag dessutom inte är där har försäljningen säkert minskat drastiskt.
• Cicci är i Minneapolis. Vi har pratat om att träffas men det har inte passat, och så kommer hon till Minneapolis av en tillfällighet utan att jag är där! Grymt tråkigt.
• En stor golftävling i Edina med Annika Sörenstam. Okej, jag är väldigt ointresserad av golf, men ändå. I Edina har jag nästintill gångavstånd till golfbanan där tävlingen ägde rum.

Nu börjar jag faktiskt sakna Minnesota lite grann. Det känns som att jag har varit borta väldigt länge, trots att det inte ens är två veckor sedan jag lämnade amerikansk mark. Jag saknar motorvägarna, skyskraporna, min LCC, mina kompisar, Target, mataffären, Mall of America, Southdale, 50th & France och ja, jag saknar Starbucks. Jag saknar att sitta och fika och prata i flera timmar eller att bli hälsad “Hi Sandra, how are you? A tall Caramel Macchiato and a chocolate chip cookie?”. Jag saknar baristornas kommentarer när jag är på Starbucks för trejde gången under några timmar. Jag saknar att fara till downtown och känna att det är som att komma till en helt annan värld.

Men jag dras också mellan tre världar. Den på Ljusterö. Den i Edina. Den i Norrbotten. Jag tycker om allihopa. Jag tycker om att vara här i Stockholms skärgård och studera stockholmare (och konstatera att alla fördomar stämmer). Jag tycker om att åka ut med båten. Samtidigt längtar jag bara till fredag, då jag får komma HEM. Stället som på något sätt alltid kommer att vara mitt hem, var än i världen jag befinner mig. Norrbotten. Jag längtar efter att få träffa alla porjusbor och konstatera att allt är som det alltid har varit. Jag längtar efter att fara till Luleå och träffa Elina. Jag längtar efter ljusa sommarnätter som aldrig slutar som det var tänkt…

Elina och hennes pojkvän blev ihop efter att jag hade farit till USA och jag har därför av förklarliga skäl inte träffat honom särskilt mycket. Jag har närmare bestämt bara träffat honom en gång och det var när jag var hem i mars. Elina vill att jag och hennes kille tillsammans ska åka och hämta henne på flygplatsen när jag är i Luleå. Detta för att vi ska lära känna varandra lite bättre. Ungefär så här lät det när hon föreslog det för sin pojkvän:

- Bla, bla, bla, bla, bla, bla…

- Vad menar du med det? undrade Elina.

- Hon babblar ju så mycket, jag kommer att få sår i öronen för att hon pratar så mycket!

Snacka om att jag skrattade när Elina berättade om det. Det där med att vi borde lära känna varandra lite bättre låter som en bra idé. Jag är inte direkt känd för att prata hål i öronen på folk om man säger så. Jag och Elinas pojkvän har bara träffats under någon timme hemma hos Elina och från vad jag har hört verkar han ha fått helt fel uppfattning om hur jag är som person. Dessutom misstänker jag att han tror att jag är världens player (?). Det är ganska lustigt det där med hur man uppfattas av olika personer. Men det beror nog också på att jag beter mig annorlunda ibland beroende på stämning och folk omkring mig. I rätt sällskap kan jag faktiskt vara världens pratkvarn och ibland även väldigt uppkäftig om det krävs. Fast det hör ju till ovanligheterna…

I helgen åkte jag och familjen med båten till värdmammans syster. Denna gången låter jag bilderna och bildtexterna tala för sig själva.

Treåringen och barnens kusin

Sexåringen

Värdmamman fixar problem med masten

Huset som systern med familj hyr (notera Aftonbladet som jag har köpt, det var länge sen jag köpte kvällstidningar)

Utsikten från min säng när jag vaknade

Jag tröttnade på huset och gick till båten, satt på däck och läste och lyssnade på musik med mobilens högtalarfunktion

Här vid gästbryggan sov jag och värdfamiljen

 Bilderna är inte redigerade med Photoshop utan Paint Shop Pro och därigenom sämre kvalitet

Jag slänger iväg ett hej från Ljusterö. Jag är ledsen att jag inte har bloggat de senaste sju dagarna. Jag har knappt suttit vid dator alls sedan jag kom hit. Egentligen har jag inte gjort något över huvud taget sedan jag kom förutom att ta hand om barnen. Jag har bott hos barnens morföräldrar som bor en bit bort från värdfamiljens hus. Jag har därför varje morgon promenerat till värdfamiljen, jobbat, ätit middag, gått tillbaka till morföräldrarna och lagt mig nästan direkt. Det har gått ganska bra att ställa om sig efter tiden men jag är ändå trött på dagarna trots att jag har sovit mellan 10-13 timmar varje natt. Jetlaggen spökar nog lite grann.

Nu har familjen köpt en husvagn till mig så jag campar ute på gården nu. Jag har från och med idag därför även tillgång till min dator och internet. Jag kan inte utlova mer bloggning för det. Igår sjösatte värdfamiljen segelbåten och det kommer nog att bli några turer ute till havs.

Precis som det kändes i Minnesota att jag alltid hade bott där känns det även nu som att jag aldrig har gjort något annat än att bo här. Ibland påminns jag dock om mina “andra liv”. Jag vet inte om jag kan säga att jag har börjat sakna Mpls ännu men visst ligger det varmt om hjärtat. Jag kan inte heller påstå att jag saknar Norrbotten så mycket, men det finns ju vissa personer jag längtar efter att få träffa. Den fjärde juli gör jag comeback där då jag landar på Gällivares flygplats. Numera tycker jag att Arlanda är en väldigt liten flygplats, vad kommer jag då inte tycka om flygplatsen i Gällivare?

Nu ska jag inviga min säng, på återseende, någon gång. 

Nu är jag tillbaka i landet med leksakspengar och vet ni vad? Folket pratar svenska här, precis som förra gången. Det känns lite konstigt. Kontrast skulle jag vilja kalla det. Jag anlände till Arlanda med familjen och for i miltals efter landsvägar innan vi kom fram till Ljusterö. Det är en plats med röda stugor och svenska flaggan vajandes överallt. Motorvägar, skyskrapor och framför allt Starbucks känns långt borta. Tror ni förresten att baristorna efterlyser mig? Jag har inte varit där på tre dagar nu, and counting.

Nu handlar mitt liv inte om att anpassa mig till den amerikanska kulturen utan att istället anpassa mig till stockholmare. Jag hann redan på planet från Amsterdam till Stockholm bli påmind om att brats inte är en fördom, de finns på riktigt. Med det påstar jag inte att alla stockholmare är brats (jag vill ju inte starta något krig här). Däremot har speciellt killarna en väldigt annorlunda klädstil än i norra Sverige, det får jag lov att säga.

En stor fördel med att vara tillbaka i Sverige är att jag kan använda min mobil som jag vill utan att tänka på varken kostnader eller tidsskillnader. Jag har redan sms:at med halva min kontaktlista och avverkat några samtal. Nu ska jag gå till tv-rummet där barnen tittar på Curious George…eh, Nicke Nyfiken var det ju.

Så där, nu är de flesta grejerna packade och allt som återstår är en arbetsdag i Minnesota och sedan är vi på väg. Trots att klockan bara är strax före nio är det grymt varmt ute. Jag lyckades ta mig upp före åtta i morse och ett avsked till Starbucks är nu gjort (även om baristorna inte vet om det).

- Bye, Sandra, have a nice day, sa “bossen” av mitt Starbucks.

- Thank you, you too (and have a nice summer, ekade i mitt huvud, men jag sa det inte).

Nu ska jag packa ner datorn. Bloggen, vi syns på svensk mark!

Nu är jag i full gång med att packa. Det har jag varit de senaste dagarna men jag klarar aldrig att slutföra min packning förrän i sista minuten. Jag har tusen smågrejer att göra så jag lär vara uppe ett tag ikväll/inatt. Jag måste dessutom kliva upp tidigt imorgon och gå en sista gång på Starbucks. Det känns lite vemodigt. Det vore en annan sak om jag visste att jag kommer att träffa alla baristor om två månader igen, men det vet jag inte. Jag kommer självklart att återvända till mitt Starbucks när jag kommer tillbaka men det är så många baristor som slutar nu. Det finns säkert flera som jag har sett för sista gången - i mitt liv. Det är nästan bara, ursäkta uttrycket, nördar som jobbar där numera.

Jag har inte riktigt fattat att jag sätter mig på planet till Sverige imorgon. Det är inte så att jag längtar heller, men det har nog med att göra att jag inte träffar släktingar eller kompisar på en gång. Just nu känns det som en jobbresa, vilket det på sätt och vis är? Förresten, visst far Elina till Norrbotten på torsdag? Någon som vet vilken tid, jag kommer ju fram till Arlanda på torsdag även om vi far på onsdag.

Ikväll träffade jag Carro en sista gång innan Sverige. Vi tog en lång fika på Starbucks. Jag tror det är jag som är ute mest bland au pairerna. Om inte annat är jag brunast (och jag blir inte brun särskilt lätt). Jag hoppas då innerligt att det blir en bra sommar i Sverige också, annars blir jag besviken för här i Minnesota lär det vara varmt.

Nu måste jag fortsätta med det jag borde göra. (Är det någon som är jättesnäll och sätter in 100 kr refill på mitt Halebop, så jag kan ringa er när jag kommer fram;)

“Tänk om jag hade vetat då att prick ett år senare sitter jag i en fotölj på Starbucks i Minneapolis och skriver detta brev till dig. Då hade jag inte ens en aning om vad en barista är och än mindre att det existerade en familj som heter xxx. Jag har sagt det/skrivit det tidigare och jag gör det igen: det är tur att man inte vet. Vad jag gör nästa år vid den här tiden har jag verkligen ingen aning om. Jag kan inte ens gissa. Jag undrar om jag kommer att kunna flytta tillbaka till Sverige för gott eller om det slutar med att jag flyttar permanent till USA/något annat land. Jag har verkligen ingen, ingen aning. Jag vet inte ens längre vad jag ska “bli när jag blir stor”.”

Jag hittade ett av breven till Elina som jag aldrig skickade. Elina har nu ryckt in i lumpen som fotograf på Värnpliktsnytt. Eller egentligen börjar hon som fotograf först om tio veckor, just nu genomgår hon en grundutbildning. Jag har inte hört av henne sen före hon for till Stockholm så jag har ingen aning om hur hon har det och om hon trivs. Hon verkar inte ha varit online och enligt hennes mamma får hon inte ha mobilen påslagen. Förhoppningsvis har hon i alla fall någon ledig dag så vi kan träffas i Stockholm! Tänk att vi båda går och blir stockholmare bara så där.

Dagarna i Minnesota börjar ta slut. Nu är det fokus på Sverige igen. Hur ska jag klara mig utan Starbucks och mina baristor? Jag har faktiskt inte sagt till så många på mitt Starbucks att jag ska till Sverige, möjligtvis bara nämnt det i förbifarten. Jag kanske bara mystiskt ska försvinna och sedan en vacker augustidag dyka upp igen?

En av baristorna vet däremot mycket väl att jag ska fara till Sverige, för det ska han också! Idag pratade jag med baristan som ska plugga i Danmark och nu visste han även var i Sverige han ska på besök med skolan, nämligen Stockholm! Lite coolt men väldigt lustigt om jag träffar honom där, så långt bort från Starbucks man kan komma.

Idag for jag och storshoppade saker på Super Target som jag ska ta med till Sverige. Jag ska försöka att köpa så lite grejer som möjligt under sommaren. Det lär svida att betala med mitt amerikanska kort och omvandla dollarna till svenska kronor. Efter Target for jag och hämtade Henna. Vi for till en kinesisk restaurang och köpte take out. Vi gjorde maten väldigt komplicerad att äta. Vi insåg att det inte följde med några bestick och något att dricka hade vi heller inte köpt. Vi for därför till Target och köpte plastbestick och vatten. Jag köpte även en rosa plastallrik som jag slängde efter jag hade ätit, haha.

Vi for till en av sjöarna och satte oss på gräset och åt. Därefter for vi så klart till Starbucks. Man kan inte sitta ute på mitt Starbucks och vi bestämde oss därför för att fara hem till mig. Det passade bra för när vi åt kom jag på att jag aldrig har tagit hem någon av mina kompisar till huset. När jag är med mina au pair kompisar brukar vi nämligen aldrig spendera tiden hemma hos någon utan alltid ute någonstans.

På tal om mina vänner har de skapat sig sin egna lilla dokusåpa med varandra och andra. De är ovänner och allt är väldigt komplicerat. Jag står någonstans i mitten men jag vill egentligen inte stå någonstans. Jag vill inte vara delaktig i det så att säga. Jag fick nog av alla “dokusåpor” i Sverige.

Nu ska jag fortsätta packa. Jag lydde min åttaårings råd: “Sandra, vi åker på onsdag, du måste börja packa!”. Jag försöker att ta med mig så mycket som möjligt samtidigt som jag försöker ta med så lite som möjligt. Jag försöker att ta mycket grejer som jag kan lämna kvar i Sverige men lite grejer att ta med tillbaka.

Jag hade tänkt göra ett kvällsbesök på Starbucks men just då drog ovädret in. Jag får se filmen jag hyrde idag istället. Over her dead body tror jag att den heter och trots namnet är det en komedi. Jag hade egentligen tänkt fara på bio med Henna idag. Hon kunde inte ta den lilla bilen och den stora vill hon inte köra så jag struntade i det. Jag träffade henne igår också och jag orkade inte köra den där gatan idag igen. Vi kanske gör något imorgon istället.