5 oktober 2008. Idag är det 11 månader sedan jag stod på JFK flygplatsen och inte visste vad som väntade mig. Idag är det en månad kvar och sedan vet jag precis hur mitt år som arbetande au pair blev. Om en månad är jag även på väg till Kalifornien. Nedräkningen fortsätter, och den går på snabbspolning…
Idag var första dagen av min weekend class. Den började halv fem och Henna och Tiina kom till mitt hus vid fyra. Vi satte oss i bilen och Henna frågade om jag hade några vägbeskrivningar till skolan. “Jo, i alla fall till Brooklyn Park, för visst är det där skolan är?” svarade jag. Henna var inte säker så jag sa att jag kunde ringa Carro för säkerhetens skull för hon har varit där tidigare. Och tur var väl det! Det var nämligen inte alls i Brooklyn Park utan i Playmouth. Med muntliga instruktioner från Carro hittade vi dit, bara tre minuter sena. “Jag hade aldrig vågat fara så där utan riktiga vägbeskrivningar” sa Henna. Ja, jag erkänner att jag är stolt över hur bra jag hittar här nu för tiden. Playmouth är inte riktigt mitt område heller, jag har bara varit där en gång tidigare.
Kursen är faktiskt riktigt intressant. Vi lär oss om amerikansk kultur och delar med oss av varandras erfarenheter. På något sätt tycker jag att det är mycket intressantare med undervisning på engelska. Jag vågar dessutom vara mer framåt trots att engelska ju inte är mitt förstaspråk. Vi hade några diskussioner i klassen och en sak förvånade mig väldigt. Läraren bad oss rösta om vi tyckte att det var rätt att ge barn smisk. Vi var elva stycken i klassen, fyra tyckte att det aldrig var okej och sju tyckte att det var okej ibland. Jag tillhörde de som aldrig tycker att det är okej. Läraren frågade mig varför. Jag sa att det finns andra vägar att gå. Jag kan möjligtvis ta tag i barnets arm för att kunna få ögonkontakt och sedan förklara att det barnet gjorde var fel men jag använder aldrig medvetet våld. En av tjejerna där var väldigt stolt över att hon brukade ge sina barn smisk, om än inte så att det gjorde ont. “Så nu behöver jag bara hota barnen med smisk och de gör som jag säger” förklarade hon. Fast för den delen, skulle jag hota mina barn med smisk skulle de bara skratta för det är ofta något värdfamiljen skämtar om eller gör på skoj.
Vi slutade inte förrän halv tio. Som tur var behövde jag inte skjutsa hem Tiina och Henna. De följde med till mitt Starbucks för att vänta på några killar som de skulle ut med. Jag är glad att jag inte följde då vi börjar åtta imorgon. Jag nöjde mig med fikan vi hann med på Starbucks före killarna kom. Jag babblade med mina baristor istället. Jag har en starbuckshistoria att berätta men den får bli en annan dag. Det är dags att sova nu. Jag måste dessutom köra imorgon igen, vilket jag är en aning less på då det även är de andras ansvar att fixa skjuts. Vi är ju tre stycken och det är tre kursdagar, borde inte det vara enkel “matematik”?
Faktiskt så kommer det att bli roligt att komma hem också. Även om jag har varit hem några gånger under året har jag aldrig hunnit spendera någon längre tid hemma. Att dessutom komma hem i tid till jul och få spendera jul, min födelsedag och nyårsafton med släkt och vänner ser jag fram emot. Nu verkar det som att det är lite ändrade planer gällande min ankomst till Sverige. Det blir nog London först efter jul. Mamma och Josse ska istället komma ner och möta mig i Stockholm och sedan ska vi spendera helgen där på hotell. Mamma undrade om det gick bra att vi gjorde så och jag svarade “Stod jag ut två månader i Stockholm står jag nog ut två dagar också”. Jag kan ju inte påstå att det blir en shoppingweekend för mig i alla fall. Det blir ju bra om de möter mig för då behöver jag inte betala för övervikt på planet från Stockholm till Luleå med mina fullpackade väskor som jag kommer att ha.
Alla frågar mig vad jag ska göra när jag kommer hem. Jag vet ärligt talat inte. Någon lägenhet i Luleå har jag i alla fall inte förrän i början av nästa år. Jag ska vara i Porjus fram till det och i början blir det väl att ta det lugnt. När Elina var här i februari skrev jag en lista på vad jag ska göra när jag kommer hem. Jag tror att två av sakerna var “Sova i en vecka” och “Sakna Starbucks”.
Återuppta träningen ska jag också göra, i denna byggnaden, Porjus kraftstation.
Det är svårt att föreställa sig men det är nog vinter när jag kommer hem. Nu börjar det bli lite kallare här i Minnesota också. Det är påklädning som gäller igen. Jag kanske hinner fara före snön. Att fara till Kalifornien blir ju i alla fall inte helt fel. Nu har jag bokat biljetterna, 5-16 november ska jag vara där.
Det börjar bli dags att skriva om Chicago igen innan jag glömmer bort vad vi egentligen gjorde. Förra inlägget slutade vid Navy Pier. Efter att vi hade tittat på fyverkerierna gick jag och Henna tillbaka till downtown och tog tåget till vårt hostel för att sova.
Nästa morgon sov vi så länge vi kunde innan det var dags att checka ut. Lincoln Park fanns i närheten av var vi bodde och vi gick till ett gratis zoo som fanns där.
Det kändes inte riktigt rätt i hjärtat att stå och kolla på isbjörnar i den där hettan
Då var solbjörnar ett bättre namn
Downtown i dimma
Vi tänkte åka buss tillbaka till downtown och gick och ställde oss vid en hållplats. Vi väntade ett tag i busskuren. Tre kvinnor kom dit och förstå att jag blev förvånad när de började prata på svenska med varandra. Henna tittade på mig “Do they…” “Yes, they do!” svarade jag snabbt och undrade vad det var för fel på mig som bokstavligen dras till svenskar. Jag bestämde mig för att inte prata med dem. Det kändes så konstigt att höra svenska när jag bara hade pratat engelska över helgen. När bussen kom vände sig en av kvinnorna till mig och frågade mig om bussen gick till ett visst ställe. “Är det i downtown?” svarade jag på svenska. Kvinnan fortsatte att prata engelska med mig. “Jag pratar svenska!” sa jag till henne och hon fick ur sig ett “Jaså” och såg ut som att hon inte fattade någonting. Jag klargjorde ännu en gång att bussen gick till downtown och sedan gick jag och Henna in i bussen. Väl på bussen glodde kvinnorna på mig men de sa ingenting och jag beslutade mig för att göra detsamma.
Här har vi förflyttat oss till Chinatown
Sears Tower såg högre ut på avstånd
På väg tillbaka till downtown
Bussen vi åkte med, väldigt fin och fräsch
Framme i Minneapolis gick vi till shoppinggatan Nicollet Mall för att åka vidare med lokalbussen till våra hem. Jag hann även med ett besök på mitt Starbucks i downtown (jo, nu har jag ett sådant också). Baristan jag känner där var nog lite förvånad att se mig där 6.45 på morgonen. Vi pratade om Chicago, men inte så länge då jag var smått förrvirrad efter natten på bussen. Jag och Henna åkte söderut och jag hann precis i tid med at byta buss där Henna bor. Hade jag kommit tre sekunder senare hade jag missat den. “Oh, you are lucky” upprepade busschauffören flera gånger till mig. Lucky, visst, trött, självklart. Jag kom hem och upptäckte att jag hade sovmorgon till 12.15 så sov var precis det jag gjorde.
Hemma med en CM i handen, visst har jag cool resefilt?
Chicago var grymt. Jag tyckte om staden mycket mer än vad jag hade trott. Jag hade förväntat mig en grå och blåsig stad men Chicago var riktigt fint. Det vi inte orkade med var att fara till Harpo studios där Oprah spelar in sina program. Det och Playboys kontor får bli nästa gång jag far dit!
ANDREAS: Peanut?! Nu krossar du mitt hjärta! “Cloud Gate” heter skulpturen, och den är (tillsammans med resten av Millennium Park) en av de saker jag vill uppleva i verkligheten innan jag dör. :) Visst var ni väl in under skulpturen också? Lägg gärna upp en bild ifrån undersidan i så fall!
Kul med paviljongen också, den verkar enorm på alla bilder jag har sett. I och för sig är hela Millennium Park en enda stor upplevelse, även för den som är helt ointresserad av konst. Gick ni över BP-bron också?
Jag måste väl erkänna att vi faktiskt inte var så pålästa om Chicago när vi åkte dit. Att vi sedan hela tiden lyckades låsa in resguiden i förvaringsskåpen gjorde inte saken bättre. Det var till och med en ren slump att vi hamnade i Millennium Park även om vi förmodligen hade farit dit hur som helst. Tyvärr var vi inte in på undersidan, vi tänkte inte på det. Det får bli nästa gång, för någon gång ska jag fara tillbaka. Inte gick vi över den där bron heller.
SARA: Vilka delstater kan man se? Illinois är ju självklar, men övriga?
Min värdpappa uppmärksammade att jag hade skrivit “delstäter” i inlägget. Jag ursäktar språket, jag hade nog pratat för mycket engelska när jag skrev det inlägget. Hur som helst, delstaterna man kan se är: Illinois, Indiana, Michigan och Wisconsin.
SOFIA: Kom ihåg att du skrev till mig precis när jag kommit hem från USA. Nu har jag varit hemma i 5 mån och lite till. Saknar fortfarande allt, barnen och landet, men livet går vidare. Vill du åka tillbaka till USA så gör det! ABSOLUT! Satsa på det… Hälsningar Sofia
Tack för de peppande orden! Det är just det jag undrar, om jag kommer att sakna USA när jag har varit hemma i några månader. Jag tror att antingen kommer minnena att blekna och jag infinner mig snabbt i den svenska vardagen, eller så kommer det att hugga till i hjärtat varje gång jag tänker på USA. Tiden får utvisa helt enkelt.
FRIDA: den där arenan ser ju väldigt liten ut, har aldrig hört om en inomhus arena för baseball.
Väldigt liten, eller hur. Jag läste lite om den och insåg att den kanske inte ens går att jämföra med Globen. Globen tar 16.000 besökare, Metrodome tar 64.000. Förutom baseball spelas även amerikansk fotboll där.
MAMMA: Men för oss blir det en rolig dag,då vi får träffa dig igen.(en aning jobbig också,då alla dina kläder skall få plats i garderoben…hur skall det gå till undrar jag???)
Kramar mamma
Garderoben jag har här börjar bli full, så vad kommer den inte göra hemma då? Det är nog bäst att ni gör en walk in closet. Tänk på att jag kommer till Sverige en dag senare med tidsskillnaden, alltså 21 november.
Igår kände jag inte för att göra något speciellt. Jag stannade därför hemma och kvällen såg ut ungefär så här:
Jag hyrde Sex and the city filmen för en dollar och köpte ett minipaket med Ben & Jerry´s. Jag är ingen glassätare, men ibland är det faktiskt gott, speciellt chokladglass. Sex and the city hade jag redan sett på bio men jag ville se den igen då den var så bra. Måste erkänna att den var bättre första gången. Idag såg dagen ut så här:
Heading for downtown
Jag fick lite globenkänsla när jag klev in
Jag följde med familjen och tittade på baseball i Metrodome. Jag ville så gärna se ett game i den arenan före jag far härifrån, så det var ju utmärkt att jag fick följa med. Jag har varit på en baseballmatch tidigare på ett au pair möte men det var på en liten utomhusarena i Saint Paul. Baseball är inte alls så actionfyllt som man kan tro. Under dagens spel satt jag och funderade på om spelarna får ryggproblem av att bara stå stilla så länge som de faktiskt gör. Det är väldigt, väldigt sällan de träffar bollen, och de gånger de gör det flyger den oftast till publiken. Men det är ändå kul att titta på, just för att det är så amerikanskt.
Nu vill Henna ha med mig ut då alla andra har bangat ur. Jag jobbar till elva om inte längre, så jag känner mig inte så pepp på det. Hon skulle komma hit i alla fall så vi får se. Det känns som att jag lider av sömnsjukan, kan man fara ut och klubba i pyjamasbyxor?
Beskedet jag har väntat på men samtidigt inte ville se har nu kommit. Flygtiderna och datumet för min resa till Sverige. Dagen då jag lämnar USA och inte vet när jag återser detta land.
Minneapolis-Chicago-Frankfurt-Stockholm
20 november 2008 kommer att bli en jobbig dag.
Som rubriken antyder slutade mitt och treåringens besök i inomhuslekparken inte som det var tänkt. Eftersom det regnade ute bestämde vi oss för att fara dit och leka. Treåringen klättrade upp i lekhuset. Vi hade inte varit där i mer än tio minuter innan hon kom ner igen och gick mot mig. Jag såg henne inte först, men sedan såg jag i ögonvrån hur hon ramlade framstupa nedanför där jag satt. Hon ramlade med huvudet mot kanten på en bänk. Jag var snabbt nere och tog henne från en man som redan hade lyft upp henne. Först var hon knäpptyst, för att sedan brista ut i världens gråt. Jag tittade på hennes panna och såg en blå bula lika stor som en golfboll. Den uppstod bara några sekunder efter fallet. Hon lugnade snabbt ner sig och en kvinna kom och frågade om hon skulle hämta ett ispack vilket jag ville. Vi kylde ner svullnaden och bar upp henne till Edinborough Parks reception. De andra tyckte att det var läskigt att bulan uppkom så snabbt och tyckte därför att vi skulle ringa 911 eftersom det handlade om en skallskada. Jag hade redan ringt värdpappan men var på väg att ringa igen för att berätta att ambulanspersonalen skulle komma och titta på henne. Jag hann inte mer än att ta fram telefonen innan jag hörde “De är här nu!”. Det tog bara några minuter från samtalet till att ambulansen var på plats.
Ambulansförarna kom in och tittade på treåringen och pratade med mig. “Var slog hon sig?” frågade en av männen. “Det är väl ganska uppenbart?”, sa en från personalen som trodde att han menade var på kroppen och inte platsen. Bulan var ju som sagt rätt stor. Treåringen verkade okej och höll sig lugn. Jag tror att hon (och jag) tyckte att det var rätt spännande. Ambulansförarna var där i drygt en halvtimme men de konstaterade snabbt att de inte behövde ta in henne. De fyllde i lite papper och sånt. De behövde inte ta mina uppgifter men däremot fick jag skriva under ett papper. Jag skrev i princip under på att det var på mitt ansvar att inte ta henne till sjukhus. Eftersom det inte verkade livshotande var det så klart det de rådde oss till att inte göra också. Eftersom de inte tog med henne behövde vi inte betala något. Hade hon åkt ambulans till sjukhuset hade det blivit väldigt dyrt då man måste stå för alla kostnader för sjukvården i USA.
Här tillhör ambulansen brandkåren. Jag tror att ambulansförarna är specialiserade på sin sak men de har samma station och likadana uniformer som brandmännen. En av ambulansförarna gick och hämtade en teddybjörn klädd i brandkläder och gav till treåringen. Hon älskar gossedjur och blev så klart glad över nallen. Jag pratade lite med ambulansmännen om au pair livet och och sedan for de därifrån. Vi gjorde samma sak strax därefter. Treåringen var på glatt humör efteråt och berättade till alla hur en av ambulansmännen busade med henne och kittlade henne.
Här börjar bulan få en mer neutral färg, det är tur att luggen täcker den.
Med sin nya kompis firefightern
Självklart var alla väldigt hjälpsamma under olyckan. Kvinnan som hjälpte oss i början var till och med beredd på att fara och hämta värdpappan om det skulle behövas. Nu var det ju faktiskt inte så allvarligt. Nu har jag faktiskt ändrat karriär igen. Jag blev lite sugen på att bli ambulansförare. Att hålla lugnet i alla situationer är i alla fall något jag är bra på.
Efter Sears Tower gick vi till Union Station och vilade ett tag innan det var dags att hitta vårt hostel. Det låg några kilometer utanför dowtown och vi åkte därför tåg dit. Jag kunde inte låta bli att tänka på Cityakuten varje gång jag åkte de där tågen. Visste ni att Cityakuten utspelar sig i Chicago? Man kan ofta se karaktärerna åka de där silvriga tågen i serien. Vi åkte tåg så nära vårt hostel som det gick. Med mig som kartläsare hittade vi faktiskt dit på en gång. Chicago är känt som “the windy city”. Lite vind hade inte skadat under helgen vi var där, det var jättevarmt hela tiden. Vi checkade in och vilade i några timmar i vårt rum. Vi begav oss sedan ut i stan igen. Vi skulle till något som hette “Navy Pier”. Vi hann knappt ta upp kartan innan någon kom och frågade oss om vi behövde hjälp. “Det är ganska långt om ni ska gå, det är säkert en mile”, sa kvinnan. “Äh, vi är vana vid att gå”, sa jag till Hennas förskräckelse. Jag tycker att man ser mest om man promenerar. Problemet är att jag alltid går så fort till skillnad mot Henna. Men trots att vi förmodligen tog den längsta vägen såg vi mycket efter vägen.
En skulptur. Vet inte vad den ska föreställa, men jag kallade den för “peanut”.
Ser ni oss?
En jättecool utomhusscen
Slutligen kom vi äntligen fram till Navy Pier. Vi var vrålhungriga och gick och åt på en italiensk restaurang i en stor byggnad med massor utav matställen.
Pasta för mig, pizza för Henna
Klockan nio var det fyverkerier och som vanligt sparade det här landet inte på krutet om man säger så
Det blir bara några bilder från Chicago nu då jag faktiskt har min sömn att prioritera. Dessa bilder är från Sears Towers skydeck. Sears Tower är alltså USA:s högsta byggnad och även en av världens högsta byggnader. Det var faktiskt första gången jag var upp i en skyskrapa. Ungefär 12 dollar kostade det. Jag vet inte om upplevelsen var värd det, men det är kul att veta att man har gjort det i alla fall.
Fyra delstäter kan man se från Sears Tower
Att åka hiss uppför alla våningar tog bara några sekunder. Den gick så snabbt att jag fick lock i öronen!
Henna
Lite lagom slitna efter natten på bussen
Igår var jag lite less på bloggandet. I vanliga fall bryr jag mig inte om att bloggen känns lite tom, men det i kombination med ingen blogglust är inte så bra. Nu är det sent och jag får se om jag hinner med något chicagoinlägg. Jag kom just hem efter bio med Henna. Vi såg “My best friend´s girl”. Den var väldigt bra faktiskt, roligast på länge. Idag kostade bion bara fem dollar. Det blir inte mycket i svenska kronor.
Bloggen känns så död just trots att jag har lika många besökare som tidigare . Det känns inte som att jag får ut något av att skriva del två om Chicago och visa resten av de 40 bilderna jag har redigerat för ändamålet.
Blue Horizon designed by Kaushal Sheth developed by geeksmakemehot.
