Au pair frågor?

Jag får fortfarande regelbundet frågor om au pair livet. Om ni vill ha svar på dem kan ni maila mig på sandra@stoppstanna.com, eftersom jag inte längre svarar på sådana i bloggen.

En bild säger mer än tusen ord

Egentligen känner jag att bilden säger allt och att den här texten bara blir överflödig. Jag har nämligen tillbringat helgen i Arjeplog hos en klasskompis. Naturen visade sig verkligen från sin bästa sida och lördagen var underbar med skoter- och skidåkning. Jag insåg nog inte förrän då hur mycket jag har saknat skoterkörande (det här är en hint till mamma och Josse om den där skotern ni ska köpa). Att jag har träningsvärk i armarna efter att ha suttit och hållt i mig i 100 kilometer i timmen är smällar man får ta. Lördagens skotertur var inte riktigt som de där familjeturerna på bönpallen med extra komfortabla säten som jag är van vid, men desto roligare.

Jag måste säga att Arjeplog överraskade mig. Jag visste att orten var känd för biltester, men jag visste inte att det var så omfattande. Hela Arjeplog är präglad av biltestförarna på vintrarna. Det rör sig om tusentals som kommer varje år med någon anknytning till bilmärken som BMW, Porsche, Lamborghini och allt man kan tänka sig. Isarna är inte bara isar utan de består av miltals med bilbanor.

Vi var ut på ett av hotellen på lördagen och även där lyste biltestförarna med sin närvaro. Storbritannien, Australien, Italien och Tyskland var bara några av länderna som var representerade.

Sammanfattningsvis hade vi en riktigt trevlig helg. “Turista i sitt eget land” beskrev jag det på Facebook, och det är nog något man borde göra oftare.

Home sweet home at stoppstanna dot com

Så var jag tillbaka på stoppstanna.com igen, och lite undrar jag varför jag någonsin lämnade den kära adressen som kom till för vad som börjar bli ganska många år sedan. Designen är som när jag lämnade bloggen, och det får den vara ett tag till.

Jag har inte tänkt att göra någon storsatsning inom bloggvärlden igen bara för att jag är tillbaka här. Det fanns en tid då jag hade flera hundra läsare per dag, men då hade jag också ett mer spännande liv att rapportera om. Visserligen är Kalix och Norrbotten säkert exotiskt för vissa av mina läsare, men det är inte lika lätt att skildra sitt liv hemmavid .

Nu när jag är tillbaka på det som en gång var min au pair blogg passar det bra att skriva lite om Starbucks. Starbucks har nu kommit till Sverige och Arlanda. Jag sitter inte här och hoppar utav glädje. Jag är visserligen med i en grupp som heter “Bring Starbucks to Sweden” på Facebook, men jag har ändrat mig angående det. Om Starbucks sprider sig i Sverige kommer det inte alls att bli lika speciellt. “The Starbucks experience” ska upplevas i utlandet, och ingenting annat.

Just nu finns det alltså bara ett Starbucks och det på Arlanda flygplats. Jag lär säkert besöka det någon gång, men Starbucks på flygplatser är ingen större hit. Man känner inte den där hemmakänslan och lokalerna lockar sällan till någon längre vistelse.

I och med att Starbucks nu har kommit till Sverige har P3 gjort en dokumentär om företaget. Jag lyssnade på den igår och häpnade över en anställd som blev intervjuad. Hon pratade inte bara svengelska, hon lät dessutom helt hjärntvättad, och detta efter några utbildningssveckor i Skottland. Lyssna på det här.

Bloggen har flyttat!

Ni hittar mig nu på daniloff.blogg.se! Anledningen till att jag har flyttat är på grund av bättre bloggverktyg och att jag kände för förändring. Domänen stoppstanna.com kommer att finnas kvar till hösten och om jag inte trivs på blogg.se flyttar jag tillbaka hit. Min mail, sandra@stoppstanna.com fungerar även i fortsättningen.

I am on my way…hela tiden!

God morgon! Nu måste jag packa och sedan blir det närmare 30 mils bilkörning idag. Första stopp är Luleå för lite shopping. Vid sju ska jag hämta Elina på flygplatsen och vi ska bege oss på nya äventyr tillsammans! Jag vet inte hur mycket jag ska avslöja om det på bloggen, men det handlar om vår framtid. Det är bäst att jag gör mig i ordning nu och sätter mig i bilen. Snön vräkte ner i natt men jag tror att vägarna har hunnit bli så pass varma att det inte la sig på backen.

Skyddad identitet

Nej jag har inte blivit så pryd att jag inte vill visa mitt ansikte på bloggen längre. De övertäckta ansiktena är för att det är en annonsbild till Blocket. Jag tänkte nämligen sälja min balklänning. Jag har bara använt den en gång och just nu ser jag inga framtida baler i sikte. Tänk att det nästan är två år sedan jag tog studenten. Jag vet egentligen inte vad jag vill komma fram till med detta inlägg men jag antar att det är en ursäkt till att inte gå och lägga mig. Det har ju blivit kul att blogga igen! Det är nog bäst att jag gör Idakatten sällskap i sängen nu. Jag har en viktig helg framför mig.

På Finnmarksvidda

Nu sitter jag här i Porjus igen. Jag far som en jojo mellan Norge och Sverige. Jag tycker egentligen inte att det är så jobbigt att köra bil, men det är vägarna jag är less på. Visst är det exotiskt att susa fram där på Finnmarksvidda men när man gör det en gång i månaden känns det mest ödsligt.

Heia!

Det börjar nästan bli dags att vakna till liv här på bloggen. Jag rivstartar med att berätta om mina resplaner till sommaren. Jag har nu bokat alla flighter utom två. Den andra juni flyger jag från Alta till Dublin. Jag kommer att vara några dagar på Irland och hälsa på en bekant innan jag flyger vidare till London. Där ska jag träffa Henna som jag ju lärde känna i USA, och hennes tvillingsyster. Tillsammans med dem ska jag tågluffa i ungefär två veckor i Europa. Vi har inte rett ut detaljerna än, som till exempel vilka länder vi ska till. Just nu låter det som att jag hinner följa med till England, Frankrike, Spanien och Italien. Henna och hennes syster ska resa i en månad men jag följer inte med på hela deras resa. Den 18 juni måste jag ha anlänt till Stockholm från någon stad i Europa för att hinna med min flight till Luleå. Jag kommer hem lagom till midsommar för att fira den på svensk mark. Därefter fortsätter jag vidare till Norge igen och jobbar till slutet av juli. Det känns som att jag ständigt är på resande fot, och vid närmare eftertanke är det väl just det jag är också. Jag hade tänkt skriva att jag slår mig ner i några år på en plats till hösten men det vore att spekulera. Jag säger ingenting så har jag ingenting sagt. Jag vet inte ens själv vad jag ska göra då. Än så länge.

Annars flyter dagarna i Norge på som vanligt. Jag har varit katt- och husvakt i tre veckor men nu har min moster och barnen kommit tillbaka efter sin utlandsvistelse. Våren har börjat hitta in hit till fjorden. Vi har fått en skåning på jobbet, jag vet inte hur många gånger han har frågat när sommaren kommer. “I juni…om vi har tur” brukar jag svara och han bara skrattar och skakar på huvudet. Det är ungefär samma klimat i Norrbotten som det är här i Finnmark även om jag bor längre norrut nu (ja det är faktiskt möjligt att bo längre norr än vad jag gjorde förr).

Fylld av kansken…

Jag tror att det är oundvikligt att börja detta inlägg utan att kommentera mitt bloggande, eller snarare bristen av det. Jag har inte tänkt att be om ursäkt för bristen på inlägg, varken till mig själv eller till er. Jag har helt enkelt haft för mycket tid och det är därför jag inte har bloggat. Jag har inte tänkt vidareutveckla det, utan ni får nöja er med det.

För drygt två veckor sedan kom jag tillbaka efter en liten tripp till Sverige. Jag hann besöka både Luleå och Porjus. I Luleå träffade jag så klart my partner in crime, Elina. Vi lekte i snön som vissa kanske har sett på Facebook. Ni andra får vänta på bildbevis i bloggen. Jag utlovar inget, just i detta nu har jag stor lust att bara lägga ner bloggen. Jag vet egentligen inte vad som stoppar mig från det, kanske förhoppningar om ett mer spännande liv att rapportera om. Här i Norge har jag bara jobbet och mina tankar.

Mina tankar och planer är också allt jag kan skriva om. När jag kom tillbaka från USA var allt som vanligt och det kändes som att det där året som au pair aldrig existerat. Jag kände därför ingen större saknad av det. Ärligt talat är det först den senaste tiden jag har börjat sakna USA på riktigt. Jag tänkte högt på Facebook och undrade var det egentligen är meningen att jag ska bo. “Home is where your heart is” kommenterade en vän. Jag tänkte på det där ett tag, men allt jag kan komma fram till är: If home is where my heart is, then my heart is divided into pieces that are scattered across the world. Bara det senaste året har jag kallat fem platser för “hem”. Jag får se om jag lyckas samla på mig några fler. Henna föreslog att jag skulle flytta till Kalifornien med henne. Det lät faktiskt lockande att flytta till USA, bara det att det är så komplicerat med visum och jobb. Jag vill för många saker på en gång. Kanske det slutar med ett Svenssonliv i Sverige. Jag har redan en Volvo kombi, det är väl bara barnen, hunden och villan som fattas då?

Till sommaren är det nästan bestämt att jag ska fara och tågluffa med Henna och hennes syster i Europa. Jag följer nog inte med på hela deras resa, men i alla fall början av den. Det verkar som att vi ska träffas i London för att sedan fortsätta till Paris. Jag har lust att åka och hälsa på en jag känner på Irland före det också. Det vore inte helt fel med Italien heller. Jag får se. Jag funderar lite på att köpa en bloggdator att ha med på resan. Tänk er att sitta med den här på ett Starbucks någonstans i Europa och blogga om resan.

Jag vet att jag redan har en rosa laptop, några tum större. Nu har den äntligen blivit fixad. Jag ska hämta den nästa gång jag far till Sverige. Jag tror att jag är i behov av en tur till Norrbotten snart igen. Det är så mycket jag behöver fixa där. Framför allt behöver jag kopior av mina betyg och artiklar som jag har skrivit. Planen just nu är att börja skola till hösten, men var och vad jag ska plugga vet jag inte.

Finnmarksløpet

I lördags startade Finnmarksløpet i Alta. Det är Europas tuffaste och längsta tävling i hundspannskörning. Hela Alta har förberett och pratat om det i veckor. Jag var och såg starten i helgen. Lite sugen blev jag ju på att börja med det själv. Tyvärr vill jag det inte nog mycket för att ägna hela mitt liv åt det, vilket hundförarna måste göra. Hade min familj hållt på med det har jag en känsla av att vi hade haft 15 hundar inne i huset “för att det är så kallt ute”.

Update: Det finns två klasser i tävlingen. Det kortaste är 50 mil och den längsta är på 100 mil.