Jag kände mig lite som ett förväntansfullt barn som äntligen fått börja rida när jag gick där i tunnelbanan med mina ridkläder och med hjälmen i högsta hugg i går. Nu har jag ju visserligen ridit förut, men ändå. Jag tog mig ut till Rundemars gård som låg mitt ute i ingenstans samtidigt som det var ganska centralt, drygt 20 minuter med buss från innerstan. Fast då var man också tvungen att gå i 20 minuter efter en skogsstig för att ta sig dit. Stallet ligger nämligen i ett naturreservat och där får inga bilar köra utan tillstånd. Men vad gjorde väl det, det var riktigt fint med den nyfallna snön.

Det var jag, en guide och två andra som red. Även om ridningen till viss del sitter i ryggmärgen kändes det verkligen att det var länge sedan jag satt på en hästrygg. Redan första traven värkte det i låren med det blev bättre efter en stund.

Nackdelen med att rida ut i grupp är att man måste anpassa sig efter den som har ridit minst och i det här fallet var det en liten tjej som var ängslig över att rida en så stor häst som hon gjorde. Det var kanske bra med en mjukstart hur som helst, även om jag gärna hade galopperat ännu mer. Fördelen med det här stället är att man efter första gången med guide får rida ut ensam om man vill. Tyvärr är det väldigt dyrt att rida turridning, det kostar kring 500 kronor per gång.

Mobilbilder:

Snacka om att rida i en trollskog…

…vilket ju passade bra eftersom jag red på hästen Trollet. Superfin.

På vägen hem var jag lite frusen så jag köpte en latte på Gullmarsplan.

Äntligen har ett vitt täcke värt att kalla snö lagt sig över Stockholm. Det har jag tajmat med att inte gå ut på två dagar. I morgon blir det ändring på det, jag har bokat in mig på ett turridningspass. Jag längtar redan efter den förskräckliga träningsvärken som jag kommer att få på torsdag. Förutom två lektioner i USA har jag inte ridit sedan jag var på hoppläger på Irland, vilket nu nästan är åtta år sedan! Det blir extra kul med turridning i stället för att rida runt, runt i ett ridhus. Jag kan ju dessutom inte boka in mig på regelbundna ridlektioner med det jobbschema jag har.

Jag och Calvin på den gröna ön, 2004.

Nu är jag ledig i fyra dagar och det är ovanligt skönt. Efter att jag satte ner resväskan på golvet i onsdags känns det som att jag inte har gjort annat än att jobba, och det har jag ju inte heller. Tyvärr tar det ganska mycket på krafterna att åka hem till Norrbotten när jag inte arbetar, och det märks verkligen att jag inte fick min vila förra ledigheten. Jag börjar förstå varför de där fyra, fem lediga dagarna efter varje pass behövs.

Jag börjar förstå det där med att det är dyrare att leva i Stockholm. Sedan jag flyttade hit i slutet av november har jag ätit ute nästan varenda dag. Till en början var det lyxigt – nu är det mest tröttsamt. Jag hinner inte laga mat när jag vaknar om dagarna och för den delen är det inte särskilt gott att äta middag som frukost. Därför blir det oftast att jag äter med mina arbetskollegor i jobbets cafeteria eller på någon restaurang i närheten av Expressen.

Hädanefter blir det bara nudlar…eller så inte.

Nu sitter jag på Luleå flygplats och ska flyga tillbaka till Stockholm. Jag är väldigt glad över att jag gjorde min spontana resa hit, den har varit toppen. Jag trodde att det skulle kännas konstigt att komma från en snöfri huvudstad till ett snötäckt Norrbotten, men det gjorde det inte, det kändes fullständigt normalt. Sällan har väl minus 24 grader varit så skönt.

Jag har dessutom hunnit med ett väldigt hektiskt dygn i Luleå, om än roligt. Det har varit kul att träffa alla igen, vilket jag inte hann förra gången. Jag smög in en sväng på NSD också för att hälsa på Henke men även för att slänga några ord med de andra. Jag saknar NSD, samtidigt som jag inte ångrar att jag flyttade till Stockholm.

I Mediehuset fanns också Elina som jag gick och åt lunch med på Max, med efterföljande kaffe. Sen fortsatte jag min sociala dag med semla och kaffe hos pappa, för att sedan möta John på det nya fiket Friends i stan (rekommenderas) där vi åt mat och ja, drack kaffe. Jag hann även med ett snabbt besök hos Mikkal på Bergviken där jag…drack kaffe.

I dag är det redigerarnas dag. Och vad passar väl då bättre än att förklara vad yrket faktiskt innebär? Ordet redigerare är ganska missvisande eftersom många inte förstår vad det är. Jag brukar få en känsla av att folk tror att jobbet går ut på att sitta och läsa tunga textdokument hela dagarna och leta efter språkfel. Det är visserligen en del av arbetet, men i själva verket är en redigerares uppgift att förvandla de där tråkiga textdokumenten till något som ser inbjudande ut. Utan redigerarna hade tidningen levererats som ett ihophäftat texthäfte.

Förutom att korrekturläsa är en redigerares uppgift att sätta rubriker, välja bilder och lägga in alla element på sidan. Det är alltså till stora delar ett grafiskt yrke. Ibland känns det nästan som att jag går tillbaka till barndomen när jag tänker efter vad det är jag egentligen gör. Först ”ritar” jag en sida som det kallas, och sedan går jag för att visa upp den. Men det är inte som när jag var liten och mamma och pappa berömde en och sa ”Åh, så fint du har ritat” utan i stället ska nattchefen eller redigeringsledaren kolla igenom sidan för att se om det är några fel som måste rättas till.

Jag skulle kunna gå in mycket djupare på alla de hundratals regler som finns – och berätta vad linjering, horungar, nedryckare och friläggning är – men det får bli en annan gång. Jag avslutar med att visa en av de roligaste sidorna jag har gjort. När jag började var hela uppslaget vitt och jag förvandlade det till det här:

Ett uppslag om Foki i NSD i höstas.

Kliva upp och titta på alpina tävlingar, äta frukost, bege mig upp till backen, åka några åk, glida ner till fiket och köpa en dricka och chokladbollar samtidigt som jag kollar på skidtävlingar på tv, fortsätta åka i några timmar med ytterligare ett stopp i fiket, åka hem lagom till middagen och känna den där härliga men trötta känslan efter att ha varit ute en dag i kylan. Det var precis det jag längtade till i fredags i Stockholm. Och det var precis det jag fick i Porjus. Det var nästan som att jag kände mig som Sandra, 10 år, igen, förutom att jag nu inte kan åka över berget hem eftersom jag kör bil upp till backen.

Nu för tiden har jag dessutom ett nytt perspektiv på att komma hem till byn och jag kan förundras över att alla i skidstugan vet vad man ska äta till middag. Det du inte vet själv vet alla andra om dig, nämligen. Men en sak hade många missat, och det är att jag bor i Stockholm. Det kanske inte är så konstigt ändå, jag vet knappt själv var jag bor. Det är en sak att ha flera orter att kalla hem, men de senaste åren har jag ständigt haft tre bostäder som jag kallat hem. Vet ni hur svårt det är att hålla koll på sina sockar då? Jag har nästan bara udda par.

Tjusningen med Porjus slalombacke är att liften går jättesakta och att liftkortet kostar 350 kronor – för ett år. Jag köpte faktiskt ett trots att jag inte kommer att åka så mycket. ”Jag måste ju stötta min moderklubb”, som jag sa till mamma och hon bara skrattade åt mig. Ärligt talat börjar jag bli ganska less på själva åkningen där. Jag har åkt nästan varannan dag vintertid i backen sedan jag var åtta år och snart tror jag att mina skidspår permanent börjar etsa sig fast i marken. Men liftföraren bidrog i alla fall till ett spännande sista åk, genom att medvetet släcka lyset i backen när jag var kvar i den i full fart…jo, tack, det blev kolsvart.

Jag är en sån som är väldigt dålig på att använda kortkommandon, eftersom jag helt enkelt föredrar datormusen framför tangentbordet. Ibland har jag till och med använt tangentbordet på skärmen bara för att slippa skriva – men nu är det ändring på det. Mina kollegor på Expressen är verkligen förespråkare för kortkommandon. Efter att ha gått från att i princip bara använda Ctrl+Z och W ser mina dagar numera ut så här:

F1 F2 F3 Esc Cmd+Shift+O Cmd+Alt+Shift+C Ctrl+R Cmd+C Cmd+V Fn+Esc Ctrl+R Cmd+, Cmd+. Cmd+S Cmd+Shift+4 Cmd+Shift+B Cmd+Shift+G Cmd+G Ctrl+D Ctrl+F Ctrl+G Cmd+Alt+L Cmd++ Cmd+-

Jag måste erkänna att det finns ögonblick då jag tänker att det kanske inte vore så fel att bo permanent i Stockholm ändå. När mina arbetskollegor pratar om lägenheter blir jag sugen på att köpa en mysig etta med breda fönsterbrädor på Kungsholmen eller på Söder i närheten av något mysigt café där jag kan hänga på fritiden. Och när jag tänker så skrämmer jag mig själv lite, för jag har ju inte planerat att bli kvar i Stockholm, men å andra sidan hade jag heller aldrig planerat att flytta dit från första början. Och jag förvånar mig själv när jag känner att jag inte har något behov av att åka hem på besök till Norrbotten och jag tänker att jag lika gärna kan vänta med det i några veckor till.

Men så finns det ögonblick då jag vill vara var som helst men inte i Stockholm, som när jag ligger och lyssnar på regnet som smattrar mot taket…en morgon i januari. Eller när jag har en dålig jobbdag och jag inte kan sova när jag går av nattpasset – och vad gör jag då? Då bokar jag första bästa flygbiljett hem till Norrbotten och det är också därför jag ligger i min säng i Porjus nu, trots att jag inte hade en tanke på det i går.

Jag har länge haft ögonen på en tjej från Jokkmokk tack vare hennes fantastiska sångröst och hennes låtar. Jag har funderat på att skriva om henne om hon skulle vara aktuell i något sammanhang när jag har jobbat som reporter för NSD. Tyvärr fick jag aldrig den chansen och jag kommer aldrig att få den. Marielle, som hon heter, somnade för evigt in natten till i går. Efter en lång kamp mot en hjärntumör tog cancern hennes liv.

Jag kände henne inte personligen, men eftersom jag trots det har berörts så mycket av henne och hört så mycket gott om henne har jag insett att hon var en underbar människa, som sörjs av hela Jokkmokk. Marielle blev 16 år.