Det kändes som att jag var på väg på värsta äventyret när jag i lördags satte mig i bilen för att köra de 23 milen till Luleå. Det var första gången jag körde så långt ensam och det gick bra. Jag kom fram till Luleå vid elva på kvällen och tog en ragg i stan för att kolla in utelivet. För några veckor sedan var jag och Elina en stor del av det livet, men inte just nu. Det dröjer några veckor till innan jag gör comeback i stan på riktigt.

På söndag förmiddag åkte jag till ett hotell i Luleå där jag träffade min blivande kontaktperson. Linda heter hon och hon informerade mig och livet som au pair, även om jag redan vet det mesta. Hon gjorde även en liten intervju med mig på engelska och jag blev lite ställd. Inte för att jag tyckte att det var så svårt att prata engelska utan för att det var svårt att komma på vad jag skulle säga. Det kändes lite som att jag ansökte om att bli Miss America då jag skulle beskriva mig själv med ord och säga varför just jag skulle bli en bra au pair.

Jag fick ansökningshandlingarna som jag nu har två veckor att fylla i om jag vill ha gratis deposition, vilket jag gärna vill. Det är en hel del jobb med dem för jag vill gärna att svaren ska vara så välgenomtänkta som möjligt då det förbättrar mina chanser att hamna hos en bra familj. 

Det känns inte så kul att det börjar strula med EF innan jag ens har blivit antagen som au pair. Men jag har för länge sedan bestämt att det är EF jag vill åka med då det är dem jag känner till mest om.

Igår fick jag bekräftat att mötet är på söndag. Idag ringde ju en tjej och sa att mötet är på lördag och nu visste jag varken ut eller in. Jag mailade EF igen som ringde upp mig och sa att det rätta datumet är 14 juli på lördag. Det kändes ju en aning hopplöst då hon sa det med tanke på att jag jobbar på lördag och åker till Luleå först klockan nio på kvällen härifrån. Hela söndagen har jag tagit ledigt då jag trodde att det var då mötet skulle vara. Det är ju inte mitt fel att EF har strulat med datumen och säger olika hela tiden. Jag vill verkligen åka som au pair och jag vill göra det så fort som möjligt och kan inte vänta på nästa möte i mitten av augusti.

Som tur var kom vi på en lösning. Kontaktpersonen i Luleå kan träffa mig på söndag förmiddag och ha ett personligt möte med mig då. Jobbigt med allt strul. Det hade varit en annan sak om jag bodde i Luleå och inte jobbade men det gör jag inte just nu. Skönt att allt löste sig i alla fall.

För några minuter sedan låg jag och solade på verandan. Nu öser regnet ner och skulle jag vilja ta en dusch tror jag att det är hårdare tryck på vattnet ute än i duschen i badrummet.

Ibland är det mysigt med regn men inte när det regnar regelbundet i flera dagar. Det får mig att längta härifrån. Mitt önskemål när jag söker som au pair kommer att bli soliga Kalifornien. Jag vill helst inte hamna på något litet ställe mitt ute i ingenstans i USA. Jag vill uppleva något nytt och att bo på en liten ort har jag gjort större delen av mitt liv. Det går att önska var man vill hamna men det är inte säkert att önskningen blir uppfylld. Det viktigaste är väl att familjen känns rätt men det är klart att orten kommer att spela en stor roll också. New York är faktiskt ett ställe jag inte vill hamna i. Det blir för mycket storstad för mig och jag tror att känslan blir en aning klaustrofobisk med alla dessa höghus, i alla fall om man som jag föredrar öppnare landskap med vatten.

Vi får väl se om jag kommer iväg alls. Första steget är informationsmötet men fy vad EF krånglar med datumen. Igår fick jag veta att det är den 15 juli som sagts tidigare. Imorse ringde en annan tjej och lämnade ett meddelande att mötet är på lördag den 14 juli. På internet har de ändrat till söndag den 15 juli och jag hoppas att det stämmer för på lördag jobbar jag och Luleå ligger faktiskt 23 mil härifrån.

Om några dagar är det dags för mitt informationsmöte. Jag blev en aning orolig idag då jag fick inbjudan på posten till mötet. Det stod nämligen att mötet skulle vara lördag den 14 juli och inte på söndag som jag har trott i en månad nu. Jag kollade på internet där det stod att mötet är på söndag den 14 juli vilket ju inte alls stämmer med kalendern då det är 15 juli på söndag. Jag fick alltså inte mer klarhet i frågan genom att läsa där så jag skrev till EF och frågade. Jag har skrivit till dem några gånger tidigare via deras kontaktformulär och de är minst sagt duktiga på att svara. Alla tre gånger har jag kryssat för att jag vill bli kontaktad via mail och alla tre gånger har de ringt istället. De är tydligen väldigt angelägna om att prata med en personligen och egentligen spelar det ingen roll men jag tycker bara att det är lite lustigt.

Det tog inte ens en timme från det att jag hade skickat mailet till att en tjej från EF ringde. Det visade sig att det var fel i inbjudan och att mötet är på söndag (puh!). Jag jobbar på lördag och har tagit ledigt på söndag så då blev allt som det var tänkt från början. På söndag är det alltså dags att börja bestämma mitt öde over there. Jag känner egentligen att jag inte behöver gå på något informationsmöte då jag redan har läst så mycket i flera år om au pairer i USA. Det är däremot ett krav att man går på mötet för man måste bli intervjuad av någon för att kunna fara. Det kan säkert hur som helst vara bra att gå dit men nackdelen är att jag har varit tvungen att vänta till efter mötet med att skicka in ansökningarna.

Det är en hel del som ska ordnas med ansökningshandlingarna:

• Fylla i ansökningspapperna
• Få ett polisutdrag från belastningsregistret
• Göra en hälsoundersökning hos en läkare
• Göra ett fotokollage och skriva personligt brev
• Kopiera körkort och avgångsbetyg

När det väl är klart att jag ska fara måste jag dessutom få ett visum. För att få visumet måste jag åka ner till Stockholm och den amerikanska ambassaden. Jo, just ja, före det kan det ju vara bra att skaffa pass också. Jag är numera svensk (och mitt norska pass hade hur som helst gått ut) så det blir ett besök hos polisen inom en snar framtid för utfärdande av mitt första svenska pass.

Det känns som att det är en ganska lång väg till min flytt till USA men egentligen är det inte det. Jag vill åka så snart som möjligt och det betyder att jag sitter på ett flygplan om några månader. Jag skulle tro att det blir i oktober…

Jag bestämde mig egentligen för flera år sedan. Det var på den tiden då vi fortfarande hade modem och jag gick högstadiet. Jag läste om alla dessa tjejer som drog över Atlanten för att både börja och avsluta ett nytt liv i USA under ett år. Jag läste och läste deras reseberättelser och jag bestämde mig. Jag skulle bli au pair.

Jag höll fast vid min dröm även om den fick ligga lite i bakgrunden då det var flera år till att jag skulle ta studenten och bli fri från skolan. Med åren bleknade drömmen. I trean på gymnasiet fanns den knappt kvar. Jag hade anmält mig till ett möte med EF, en förmedling för au pairer. Mötet var under hösten men jag kände mig inte engagerad och orkade inte ens gå. Kontaktpersonen från Luleå ringde och ringde men jag blev bara less och jag gav upp tanken på att fara till USA. Jag var med om så mycket roligt i Sverige och tänkte att jag tills vidare kunde stanna här.

Våren kom och tankarna om framtiden blev väldigt aktuella. Tidigare hade jag inte alls haft ångest över detta. Men nu närmade sig studenten och med tanke på att jag hade gett upp USA insåg jag att jag inte längre hade en plan för vad jag ville göra till hösten. Jag funderade på att börja plugga direkt men med tanke på att jag missade anmälningsdatumet var jag tydligen inte så pigg på det. Jag funderade på att börja jobba istället för att spara pengar till eventuella resor och senare studier. Detta blev min plan och även om jobb inte växer på träd tänkte jag att det säkert ordnar sig och det kanske det hade gjort, om inte månad maj hade blivit som den blev.

I maj blev jag så less på allt och alla och jag kände att jag inte orkade mer. Jag ville komma bort från allt och jag insåg att jag måste hålla fast vid den ursprungliga planen. Jag skulle bli au pair. Jag skulle “byta land och vara hon som försvann. Börja om på nytt och få såret mitt sytt.”. Första steget var att bli svensk medborgare då jag var norsk sedan tidigare. Min mamma fixade alla papper men de blev liggande. EF anordnade ett informationsmöte i Luleå men jag gick inte dit. Maj blev juni och jag tog studenten och jag hade fortfarande inte skickat in några ansökningshandlingar. Jag är en sådan person att jag verkligen måste bestämma mig för något för att det ska bli av. Och har jag bestämt mig, då blir det av. Och jag bestämde mig. En dag i juni bestämde jag mig för att åka till USA. Samma månad blev jag svensk medborgare och anmälde mig till nästa informationsmöte i Luleå.