Nu är jag i Luleå och idag kände jag mig som en typisk tjej när jag skulle till stan för shopping. Jag tog flera timmar på mig att bli klar! Jag ville nämligen ha mina nya lila högklackade stövlar och det krävde kjol. Kjol kräver att man är fin i håret. Att jag dessutom hade duschat på “morgonen” gjorde inte saken bättre. Jag hade tänkt att ta en buss klockan två men insåg snabbt att jag inte skulle hinna. Jag hade tänkt ta nästa buss halv tre men när klockan var tjugo över kom jag på att jag inte skulle hinna med den heller. Klockan tre kom jag slutligen iväg och lägenheten looked like a mess med kläder överallt.

Jag är typ som Grynet, fast på riktigt. Jag är nämligen galen i rosa och jag klär mig väldigt “tjejigt”. Egentligen är jag inte så tjejig som jag verkar. Jag har faktiskt en gång i tiden varit pojkflicka, och det lever fortfarande i mig. Jag lekte visserligen med Barbie men jag klädde mig inte i särskilt mycket rosa och lika mycket som jag tyckte om att leka med dockor älskade jag att leka med pistoler och att umgås med killar. Jag kunde ibland vara med och hoppa hopprep på rasterna i skolan men jag föredrog att spela landhockey med killarna och det gjorde jag också. Detta var förr i tiden och nu går jag inte på lågstadiet nå mer och jag leker varken med dockor eller pistoler (bara med handbojor (misstolka inte;)).

Jag följer inte moderåden från tidningarna just för att jag tycker att modet är hemskt just nu. Jag köper det jag tycker är snyggt och för det mesta råkar det inte var särskilt inne just nu. Jag kör bil som en galning enligt mamma, och mig själv. Jag låtsas att jag är rallyförare och kör efter Rallyvägen i Porjus som egentligen inte är en rallyväg utan en grusväg. Min stora önskan är att bli rallycross/rally/folkraceförare och en gång i tiden var jag galen i rallycross då jag fick följa med en duktig förare från Porjus på hans tävlingar. Han slutade köra och det är anledningen till att jag inte är lika uppdaterad på den fronten nå mer. Jag tycker om sport och jag kollar inte bara på det för att spana in killarna utan för att hockey och fotboll som exempel kan vara extremt spännande. Jag skulle gärna göra lumpen men valde det lite mer tjejiga alternativet istället, det vill säga att åka som au pair.

Idag när jag kom in till stan blev jag även påmind om att jag hatar att shoppa, om inte annat att gå i affärer. Jag föredrar hellre att beställa saker hemma i lugn och ro. Jag insåg även att gå på stan en löningsfredag inte direkt gör saken bättre. Jag fick ändå med mig lite saker hem även om jag inte ides kolla på kläder. Jag köpte en skolkalender och glitterpennor (här kommer tjejen i mig fram). Jag vet, jag går inte skola längre men jag känner mig beroende av en kalender. Jag och Elina använde nämligen våra väldigt flitigt under skoltiden och fördrev tiden med att sitta och rita och skriva i dem med våra fina pennor. Barnsligt, ja visst, men så kul. Jag ville egentligen ha årets skolkalender från kvarteret Örnen där vi gick skola tidigare. Jag har bett Elinas bror som nu går där att spana efter en till mig men de verkar inte ha fått några i år. Jag var därför tvungen att köpa en och det fick väl duga. Jag hittade en i ett ganska bra format men jag tror att jag ska styla framsidan själv precis som jag gjorde med skolkalendrarna.

Det finns många saker jag vill köpa just nu men jag tror att jag väntar till jag kommer till USA. Vissa saker är billigare plus att det är större utbud. Det som står högst upp på önskelistan är en digital systemkamera och elektronik är ju ganska mycket billigare där. Inget nytt på matchingsfronten än i alla fall men matchningarna brukar komma först vid nio på kvällen…

Middag med Elinas familj på restaurang och sedan schlagerkväll väntar!

Flera av er har säkert varit på huvudsidan för denna domän, stoppstanna.com. Just nu har jag blivit så grymt less på att skriva där. Det känns som att vi har nischat sidan till att skriva om möten med kändisar och fester och annat kul vi gör. Jag vill helst inte ha så mycket vardagligt snack där och jag vill inte vara så personlig. Det kan jag vara här istället för det här är ju min privata sida. Den här sidan har visserligen flera hundra färre läsare, jag får vara glad om jag ens har en läsare för Miss America är inte officiell än. Men den kommer att bli det så småningom. Det hindrar mig inte från att redan börja skriva här, som ni har märkt, och det har jag tänkt att fortsätta med…

Någon gång måste man ju få ha tur också. Jag började förbereda mig för att ringa till EF och be dem ta bort familjen. Jag förberedde mig även för att de skulle bli irriterade på mig för att jag inte gav familjen en chans. Jag loggade in en sista gång på kontot, and guess what, familjen var borta! De tyckte tydligen att jag var för ung eller nåt för deras fem barn så de hade tagit bort mig. Aldrig tidigare har jag varit så glad över att läsa den där meningen som jag tidigare var så less på:

Your application is in the USA where the staff in the Boston office is working on finding a family for you.

Nu är det bara vänta på att texten ändras igen.

Jag är så less på all förväntan. Jag är så less på att hoppas. Jag är så less på att logga in på au pair kontot och se att ingenting är som det ska. Jag är så less på att logga in på mailen hundra gånger per dag och se att ingenting har hänt. Jag är så less på att vänta.

Jag vill ju bara härifrån.

Nu har jag fått en ny match. Här är det inte bara magkänslan som säger nej utan även huvudet. Nej, nej, nej. Fem ungar (!) varav den yngsta är två och den äldsta tretton. De bor en timme utanför Chicago. Snälla, snälla ta bort mig!

Jag vet att man inte ska vara trångsynt och jag borde ge det en chans men denna familj känner jag verkligen inte för.

När ska turen vända?

Ikväll har jag sett “Victoria Beckham coming to America” på kanal fyra. Jag är ganska road av såna program, speciellt eftersom den här var inspelad i USA. Jag vill dit, jag vill dit, jag vill dit. När det gäller Victoria är hon torrare än jag trodde. Jag har tagit henne till försvar när jag har läst allt elakt om henne men man är ju så van att bara se henne på foton. Jag trodde att jag skulle få en bättre bild av henne. Hon var ganska komisk men hon hade så torr humor fast sen så vet man ju inte hur mycket hon spelar upp för kameran och hur hon egentligen är off record.

Själv är jag ganska less på att bara gå runt hemma och göra ingenting. För några månader sedan var det skolan som gällde och jag och Elina hittade på så mycket roliga saker. Men nu finns inget kvar. Ja, Elina finns ju så klart kvar men hon är 20 mil bort. Jag är så less på all väntan. Just nu är jag tillbaka där allt började, det vill säga utan någon matchning över huvud taget. Allt har krånglat så mycket. Först fick jag fel info om när informationsmötet skulle vara, sen fick jag ingen matchning på flera veckor. Jag ringde och ändrade mitt önskemål men de tog bara bort Kalifornien delvis vilket jag inte visste om. Jag fick min första match, som försvann lika snabbt som den kom. Jag fick vänta på en ny matchning igen och det tog sin tid. Jag ringde kontoret och frågade varför det tog så länge och det visade sig att Kalifornien fanns kvar som önskemål och jag tog bort det helt. Jag fick en match som jag bestämde mig för att tacka nej till. Familjen tog inte bort mig från sidan och ännu mer dyrbar tid gick åt innan de försvann och jag nu kan få fler matchningar. När jag läser andras resdagböcker känns det som att det bara är mig det har krånglat så mycket för. Men det finns ju en mening med allt som sker och jag får åtminstone mer pengar att handla för i USA då jag har jobbat under den här tiden. Frågan är bara om jag inte hinner handla upp allt i ren tristess…

Nu är familjen borta från min sida. Det känns faktiskt ganska tråkigt. Jag har tänkt så mycket på dem under veckan och “lärt känna” dem i mitt huvud. Jag tyckte ju egentligen om den här familjen och när de fanns kvar började det kännas som att det var meningen att jag skulle dit. Men det var mitt beslut att tacka nej på grund av sakerna som talade emot dem. Enligt CC ville de ju gärna ha mig men då kunde väl värdmamman ändå svara på mitt mail och erbjuda någon form av lösning?

Nu är det i alla fall äntligen dags att gå vidare och vänta på nya matchningar.

Familjen har fortfarande inte tagit bort mig. Jag har skickat ett mail där jag har förklarat varför jag tackade nej till dem. De har haft två alternativ:

1. Ta bort mig från sidan.
2. Svara på mitt mail och ja, kanske försöka förhandla med mig?

Och vad valde dem? Det tredje alternativet som är att göra ingenting alls. Jag står och stampar på samma ställe och det här försenar för både dem och mig.

I tisdags ringde jag och tackade nej till familjen från Houston. Idag är det tre dagar sedan och familjen finns fortfarande på min au pair sida trots att de borde ha försvunnit. Jag har varit väldigt frustrerad över detta då det betyder att jag inte kan få några nya matchningar. Jag har mailat och ringt Cultural Care utan resultat.

Nyss ringde jag igen och till min glädje svarade Ida på kontoret, hon brukar alltid vara trevlig och så även idag.

- Hej jag heter Sandra. För tre dagar sedan tackade jag nej till en familj men de har fortfarande inte försvunnit från min sida…

- Är det Sandra Daniloff? Frågade hon och jag insåg att de trots allt har läst mina mail och tydligen känner till mig.

Hon förklarade att familjen verkligen inte ville släppa mig och det är därför de fortfarande finns kvar. “De verkar tycka att du är en jättebra au pair”, sa hon. Hon undrade om jag under inga omständigeter vill ha dem, och jag svarade att jag tror det. Ärligt talat har jag tvekat lite på senaste tiden angående mitt nej till familjen. Men det är för många saker som talar emot dem. Det jag stör mig mest på är schemat, ingen tillgång till bil och deras semester till Skottland, London och Stockholm då jag som jag skrev tidigare far för att upptäcka USA, inte Europa.

Ida berättade att de jobbar på att få familjen att släppa mig så jag får se om det ger något resultat.

Okej, nu är det så här. Jag har grym beslutsångest. Tydligen snabbade det på matchningen när jag helt fick bort Kalifornien som önskemål. Inatt när jag gick in och kollade hade jag nämligen en matchning från Houston, Texas. Jag blev överraskad och glad över att få en match men undrade så klart om familjen skulle ringa.

Det gjorde de. Matchningen fanns kvar imorse och jag började smått vänta på ett samtal.

- Om min mobil ringer nu kommer jag att blir skitskraj, sa jag till mamma.

Min mobil ringde inte. Det gjorde däremot hemtelefonen.

- Sandra, det är ett jättekonstigt nummer som ringer!

Jag svarade och i andra änden fanns LCC´n från Houston, alltså kontaktpersonen där. Hon frågade om det passade att prata med värdfamiljen och det gjorde det. Hon kopplade mig till värdmamman som jag pratade med. Hon var pratsam och jag behövde inte säga så mycket. Jag berättade att det snöade här och hon berättade att de brukar vara till Stockholm för barnens farmor bor där. Vi pratade ganska länge, kanske i en halvtimme. Fem minuter efter samtalet loggade jag in på mitt au pair konto och då hade hon redan tackat ja till mig! Åh, nu är det så jobbigt att veta om jag ska tacka ja till dem. Här är lite fakta om familjen.

Saker som talar för familjen:

• Houston verkar vara ett fint ställe och de bor i centrala stan.
• Jag får en egen “lägenhet” som sitter ihop med ett fristående garage.
• Jag får ta dit gäster vilket är bra om bekanta vill hälsa på mig.
• Nästa sommar ska de till Skottland, London och Stockholm och då får jag följa. Detta är egentligen både en fördel och nackdel. Jag far ju för att uppleva USA, inte Europa.

Saker som talar emot familjen:

• Det finns inte så många andra au pairer i närheten, i alla fall inte svenskar.
• Jag får inte köra barnen och har inte tillgång till egen bil.
• De har tidigare haft en nanny i flera år. Hon är mycket äldre och hade säkert fler arbetsuppgifter än en au pair ska ha. De kanske förväntar sig att jag ska ta efter nannyn.
• Jag jobbar varenda dag vilket egentligen är emot reglerna?
• De har tre pojkar i olika åldrar: 2, 5 och 8 år. Det känns som att det kan bli jobbigt.

Just nu säger magkänslan nej men jag ska fundera på det lite till.

Jag har väntat i en och en halv månad men det känns som ett år. Jag har varit så frustrerad över att jag på denna tid bara fått en enda match. Snart har mitt preliminära avresedatum passerat och jag kan ju glömma att åka den 24 september. Jag tycker att det borde ha gått fortfare nu när jag har utökat mitt önskemål till södra USA. Igår mailade jag Cultural Care Au Pair frustrerad över deras seghet.

Även om jag kryssade i att jag ville bli kontaktad via mail ringde telefonen några timmar senare, så klart. Tjejen från EF var på väg att säga att anledningen till att det går så sakta är för att Kalifornien är ett väldigt eftertraktat ställe och många vill dit, bla bla…

- Men har inte jag södra USA? frågade jag.

- Vänta lite så ska jag se, sa hon och knappade på datorn.

Jag hade tydligen Kalifornien som första önskemål men att jag även kunde tänka mig södra USA.

- Vill du helt ta bort önskemålet om Kalifornien? frågade hon.

Jag svarade ja eftersom att jag redan trodde att jag hade tagit bort det och bara hade södra delarna av landet. Nu är i alla fall det fixat och går matchningen inte snabbare vet jag inte vad jag gör.

Tjejen från EF trodde att det skulle gå fortare nu. Hon sa även att i jämförelse med andra svenskar hade jag väldigt mycket barnerfarenhet men när det gällde au pairer från andra länder hade jag inte “extravagant” mycket timmar eftersom de ofta åker när de är äldre än vad vi svenskar gör. Men hon tyckte ändå att jag skulle skaffa referenser från dagiset jag har jobbat på några dagar och det kanske är bäst att göra det.

Även om jag inte vet när jag kommer att åka har jag redan haft ett farväl. När jag lämnade Norge i augusti kunde jag vara ganska så säker på att jag inte återvänder inom ett år. Det känns lite tråkigt för jag älskar verkligen det där landet. Naturen och människorna är underbara och språket är bara för gulligt.