Jag har väntat i en och en halv månad men det känns som ett år. Jag har varit så frustrerad över att jag på denna tid bara fått en enda match. Snart har mitt preliminära avresedatum passerat och jag kan ju glömma att åka den 24 september. Jag tycker att det borde ha gått fortfare nu när jag har utökat mitt önskemål till södra USA. Igår mailade jag Cultural Care Au Pair frustrerad över deras seghet.

Även om jag kryssade i att jag ville bli kontaktad via mail ringde telefonen några timmar senare, så klart. Tjejen från EF var på väg att säga att anledningen till att det går så sakta är för att Kalifornien är ett väldigt eftertraktat ställe och många vill dit, bla bla…

- Men har inte jag södra USA? frågade jag.

- Vänta lite så ska jag se, sa hon och knappade på datorn.

Jag hade tydligen Kalifornien som första önskemål men att jag även kunde tänka mig södra USA.

- Vill du helt ta bort önskemålet om Kalifornien? frågade hon.

Jag svarade ja eftersom att jag redan trodde att jag hade tagit bort det och bara hade södra delarna av landet. Nu är i alla fall det fixat och går matchningen inte snabbare vet jag inte vad jag gör.

Tjejen från EF trodde att det skulle gå fortare nu. Hon sa även att i jämförelse med andra svenskar hade jag väldigt mycket barnerfarenhet men när det gällde au pairer från andra länder hade jag inte “extravagant” mycket timmar eftersom de ofta åker när de är äldre än vad vi svenskar gör. Men hon tyckte ändå att jag skulle skaffa referenser från dagiset jag har jobbat på några dagar och det kanske är bäst att göra det.

Även om jag inte vet när jag kommer att åka har jag redan haft ett farväl. När jag lämnade Norge i augusti kunde jag vara ganska så säker på att jag inte återvänder inom ett år. Det känns lite tråkigt för jag älskar verkligen det där landet. Naturen och människorna är underbara och språket är bara för gulligt.