Det känns som att jag har varit borta i en vecka när det egentligen bara är ett dygn. Resan började igår klockan tio med buss i Porjus. Någon gång efter fem var jag framme i Stockholm efter att ha flygit ifrån Luleå. Jag såg massa bekanta på Kallax flygplats. Några av dem var en föredetta klasskompis som jobbade på cafét, en kompis till Elina, en föredetta reporter från NSD och även min föredetta körlärare som dök upp igen.

När jag anlände till huvudstaden åkte jag med snabbtåget till Stockholm. Jag insåg ganska snabbt att jag egentligen inte tycker om den staden så mycket. Det är ingen vacker stad, förutom på sommaren. De fattar inte vad jag säger heller. Jag gick på Pressbyrån och frågade högt och tydligt om affären sålde kuvert.
- Om vi har klubbor? svarade expediten.
Nej, jag ville inte ha klubbor tack. Därefter bad jag om att få köpa frimärken för 61 kronor.
- Enkronorsfrimärken? frågade mannen bakom disken undrande och jag förtydligade att jag hade sagt 61 kronor.
Det går hur som helst inte att köpa frimärken för 61 kronor men det var faktiskt så det stod på informationen från Cultural Care. Jag skulle nämligen frankera ett kuvert som jag skulle ha med mig till ambassaden. Jag köpte frimärken för 66 kronor istället.

Jag var hungrig och gick till Donken på Centralen och åt. En gammal gubbe kom fram till de två som satt bredvid mig. Gubben stod länge vid deras bord och bara glodde. När han hade gått kom det en sjaskigt klädd man med långt hår hängandes i ansiktet och stod och stirrade på mig i någon minut. Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta och ogillade staden ännu mer.

Jag tog tunnelbanan till Ropsten där en bekant kom och hämtade mig. Jag sov nämligen över hos henne och hennes familj på Lidingö. Idag på morgonen tog jag bussen till Ropsten för att fortsätta med tunnelbanan till stan. När jag stod och väntade på att tåget skulle komma insåg jag att folk går väldigt tråkigt klädda i Stockholm, i alla fall i den delen av stan. Det var bara grått, svart, brunt och åter grått på allas kläder. Okej, jag fattar att alla inte vill gå runt rosaklädda men lite färg skadar väl inte.

På Centralen låste jag in min väska för att ha så lite saker med mig som möjligt till ambassaden. Jag tyckte att det var säkrast att ta taxi dit och gick därför och ställde mig i taxikön bakom alla kostymnissar utanför Centralen. Jag fick åka i en gul minibuss och resan kostade 137 kronor. Taxichauffören fick ingen kram när jag klev ut, jag tror inte att man gör så i Stockholm. Jag tror egentligen inte att man gör så i Luleå heller, förutom jag och Elina då.

Det var inte någon lång kö utanför amerikanska ambassaden och jag kom in redan efter fem minuter. Jag kom till en säkerhetskontroll á la flygplatstyp. Jag blev tillsagd att lämna ifrån mig mobilen om jag hade med mig den.
- Så lämnar du iPoden, sa säkerhetsvakten när jag kom in.
Jag räckte fram mobilen och tänkte att hon trodde att mobilen var en iPod. Hon tog mobilen och sa sedan:
- …och iPoden också.
Det var väl ett himla tjat om den här iPoden som jag inte ens har, tänkte jag. Jag insåg snabbt att det var hörlurarna till mobilen hon trodde ledde till en iPod vilket inte var fallet. Jag fick hur som helst lämna ifrån mig hörlurarna också.

Jag hade med mig en dricka och denna skulle jag lukta eller smaka på av säkerhetsskäl. Jag har hört talas om att man måste göra det och det var nästan så att jag tog med mig en dricka bara för det. Jag klarade mig igenom kontrollen och gick till själva ambassadbyggnaden precis som så många andra au pairer har gjort före mig. Jag hamnade i en kort kö till “window X” där jag lämnade ifrån mig mina visumansökningar.
- Grattis, du är den första idag som inte har glömt att skriva under det här pappret, sa killen bakom glasrutan angående ett av formulären.
- Få se om alla andra papper är lika bra, sa han vilket de tydligen var.

Jag fick sätta mig och vänta till de ropade upp mitt namn. Vi var ett tjugotal i salen och jag var beredd på att man kan få vänta i flera timmar. Jag klarade mig ganska lindrigt undan, efter drygt en timme skulle “Sändra Däniloff” komma till ett av fönstrena. Killen bakom glasrutan stämplade ett av papprena och signerade det. Han frågade på engelska var i USA jag ska fara och åldrarna på barnen. Detta var alltså “intervjun” om man ens kan kalla den för det.

Jag bestämde mig för att gå tillbaka till centrum vilket tog kanske 20 minuter eller så. Jag gick i några affärer men jag känner mig inte alls shoppingsugen för tillfället, jag sparar mig till USA. När klockan var vid ett och det var flera timmar till flygets avgångstid orkade jag bara inte springa runt något mer. Jag gick på bio istället för att fördriva tiden. Jag såg på The Simpsons movie. Den var helt okej, som jag ofta brukar säga vilket betyder inte jättebra men inte heller dålig.

Efter filmen tog jag flygbussen till Arlanda. Snabbtåget kostar bara 15 kronor mer men jag hade gott om tid och kände att det kunde vara avkopplande med en busstur. På flygplatsen fick jag vänta ett tag på planet men sedan fick jag äntligen lämna denna gråa och tråkiga stad och återvända till Luleå.