I Sverige brukar jag köpa tidningar för tusentals kronor varje år och jag har inte startat sämre här i USA. Fördelen här är att med valutakursen som är nu behöver jag bara betala 20-25 kronor för en tidning. Här är tidningar som Cosmopolitan och liknande billigare än de mer skvallerbetonade tidningarna som US weekly. I Sverige är det ju tvärtom. Det verkar ändå ganska rimligt att det är som det är här. Cosmopolitan till exempel innehåller så mycket reklam! Men det är ju likadant i Sverige, minst hälften av sidorna är reklam men ändå är den tidningen dyrare än flera andra.

Innehållet i tidningarna i USA är ganska liknande de i Sverige. Skillnaden är att det står en del om kändisar som jag inte har hört talas om men som är stora i USA. Mina favorittidningar hittills är Cosmo girl och Seventeen då de riktar in sig på ungdomar vilket namnen antyder.

Kkkaaaallt. Det här är nog det kallaste huset jag någonsin har varit i. Bottenvåningen är nämligen inte isolerad och väggarna är iskalla. Panik, mitt externa värmeelement funkar inte. Jag vaknade inatt med knäna uppe vid hakan då elementet hade lagt av. Det är iskallt i rummet nu.

Anledningen till att jag inte har visat några bilder på mitt rum är egentligen för att jag inte har något rum. Än. Jag tror jag nämnde det tidigare att jag sover i gästrummet. Jag ska få ett annat rum här nere så fort det är isolerat. Och vet ni vad? Jag ska få välja färg på väggarna! Jag funderar på grönt, eller vad säger ni? ;)

Tio över sex kom en annan au pair och vi åkte till au pair mötet. Att hennes familj verkligen älskade henne var hon väldigt noga med att framföra hela kvällen. Det var ju snällt i alla fall att hon skjutsade mig. När vi kom fram hälsade jag på min kontaktperson och de andra au pairerna. Jag har haft turen att verkligen få en jättebra LCC! Hon är superbra av det jag har upplevt hittills. Vi började pyssla direkt. Alla fick varsin ram och till mig hade kontaktpersonen sparat en rosa vilket var snällt. Vi skulle nämligen göra memory frames. Vi hade fått instruktioner om att ta med lite småminnen från tiden i USA. Jag har ju inte hunnit samla på mig så mycket än (förutom kvitton) men jag tog med mina nya klistermärken och de kom till användning!

Bilden är ett kollage. Egentligen är det bara ett hål där fotot är. Fotot på mig och en au pair från Panama är från mötet idag.

Vi tog en paus från pysslandet och gick till köket och åt pizza. Det var godare pizza än den jag åt med Ana-Maria tidigare i veckan. Det tyckte hon också. Till efterrätt fick vi brownies som vår LCC hade gjort, de var jättegoda. Efterhand blev alla klara med sina ramar och även jag. Jag blev polare med vår kontaktpersons dotter som avgudade min ram, hehe. Familjen hade två katter och en hund och självklart var jag och klappade allihopa, speciellt katterna.

När det var dags att åka hem var vi hela sex stycken i bilen. Det var så många som behövde skjuts. Vi åkte förbi en hel del hus och de flesta har börjat julpyntat med ljusslingor och det är så fint. Det är precis som i filmerna.

Idag bar det av till inomhusparken med yngsta tjejen igen. Efter vägen passerade vi ett Super Target och vi gick in en sväng där. Jag skulle kolla om de hade glitterpennor men det fanns inte. Barnen och jag har nämligen använt upp alla och de är slut. Tyvärr hittade jag inga utan köpte vanliga tuschpennor istället, de håller också på att ta slut fast jag köpte nya förra veckan.

Jag och lilltjejen hittade lite andra pysselgrejer också, till exempel 2000 klistermärken och ett Hello Kitty kit. Det kommer inte att bli svårt att köpa julklapp åt yngsta tjejen kan jag säga. När vi var där sprang hon bara runt och “ooooade” över alla saker, och då speciellt rosa och prinsessliknande grejer. Vi hann bara snabbt kolla på allt och sedan for vi till Edinborough Park och var några timmar där. I slutet glömde jag bort tiden och klockan var kvart i fyra. Vi gick till bilen och körde hem och jag störde mig ännu mer på de där trafikljusen som är efter vägen.

Nu är jag hemma och har just snackat med mamma och Josse via MSN. De hade min webbkamera så jag såg dem också. Nu ska jag börja göra mig i ordning för au pair mötet.

På vägen till affären gick jag in till biblioteket ett tag för att värma mig och läsa lite tidningar. Det är ganska mysigt och sitta där, fast det är inte så stort. Jag hoppas att jag kan skaffa ett lånekort också. Jag ska fråga nästa gång jag går dit. Jag köper visserligen massa tidningar men de jag inte köper och gamla nummer kan jag läsa på biblioteket och det är ju toppen. Ni i Sverige kan faktiskt också gå till era bibliotek och läsa tidningar, det är inte bara här.

Det blev ingen ny film när jag var till affären. Jag hinner varken se den eller lämna tillbaka den till imorgon kväll. Imorgon ska jag nämligen på mitt första au pair möte. Jag ringde till en annan au pair idag som ska hämta mig. På mötet ska vi göra memory mirrors, förklaring kommer sedan. Nu ska jag lägga mig och läsa lite köpta tidningar.

Intervju i P4 då jag jobbade som reporter under alpina VM i Åre:

“P4: Vem har imponerat mest på dig hittills? Inte bara prestationsmässigt utan även personlighetsmässigt.
Sandra: Dels Anja med tanke på att hon har varit och fortfarande är en ganska stor idol för mig så det var riktigt häftigt att se henne i verkligheten med tanke på att man bara sett henne på tv förut. Sen var det häftigt att träffa norska Aksel Lund Svindal som vann herrarnas störtlopp.
P4: Är han så där jättestor som man har fått höra?
Sandra:  Ja, han är stor som en basketspelare.
P4: Är det sant?
Sandra: Ja.
P4: Och lite tyngre än en basketspelare?
Sandra: Jo, han fick en del frågor om det men han vann ju så det var ingen nackdel.”

Nu har denna Aksel Lund Svindal från Norge kraschat under en störtloppsträning och blivit skadad. Blä, va tråkigt. Han är ju en av mina favoriter på herrsidan i alpint. Tyvärr är jag inte särskilt update i den alpina världen sedan jag kom till USA. Det enda jag har gjort är att läsa artiklarna men jag har inte sett en enda tävling. Jag tror inte att tävlingarna visas på de kanalerna vi har. Det kanske är lika bra, Anja har ju inte varit nå vidare framgångsrik.

Nu ska jag gå till affären och lämna tillbaka min film, en dag försent. Jag kanske lånar en ny också.

Jag trodde att USA var ett modernt land. Kan ni därför förklara varför vi var utan el i flera timmar? Eller, det kan jag göra. Det var inte landets fel, det var elektrikernas fel. De behövde stänga av strömmen när de arbetade och sedan fick de inte tillbaka den på ett bra tag. Fördelen var att skolbarnen var tvungen att göra något annat än att spela datorspel när de kom hem. Vi satt framför brasan och ritade istället.

Idag klev jag upp och gjorde skolbarnen redo för skolan och sedan gick jag och la mig igen då jag inte började förrän två. Jag sov i några timmar och när jag vaknade fanns det varken el eller värme och jag bestämde mig för att gå ut. Jag gick till Starbucks, det jag hade sett från bilen en dag. Det är inte så långt bort, det kanske tog tio minuter att gå. Väl där beställde jag samma sak som de två andra gångerna. Problemet är bara att jag inte kan uttala namnet på espresson. Det heter Caramel Macchiato, jag får det inte ens rätt med svenskt uttal och värre är det med amerikanskt. Jag lyckades i alla fall beställa det med lite hjälp från personalen. Det låter så lätt när de säger det!

På vägen hem gick jag förbi biblioteket och bläddrade i några tidningar. När jag kom hem tog det bara en liten stund före yngsta tjejen kom från “skolan” och det var dags att börja jobba igen. Vi ritade som vanligt, om det fortsätter så här kommer jag att vara värsta Picasso om ett år.

De gånger jag har en känsla av att jag kommer att köra vilse borde jag inte ge mig ut på vägarna över huvud taget. Fast och andra sidan, då skulle jag inte ta mig härifrån alls. Idag bestämde jag och en annan au pair att vi skulle träffas. Hon får inte köra bil än eftersom hon måste ta ett amerikanskt körkort först och därför var det naturligt att jag kom till hennes trakter. När värdpappan såg vilket område jag skulle till sa han att det där kommer inte bli lätt att hitta. Till och med han hade haft svårt att hitta där i början. Alternativet var att sitta kvar hemma och självklart for jag iväg ändå. I början gick allt bra och jag hittade till stället men inte till huset. Jag hittade inte en av vägarna där jag skulle svänga vänster och jag fick ta till den avancerade vägbeskrivningen. Enligt mig var det kartan det var fel på. Jag cirkulerade runt en stund men när jag inte hittade vägen ringde jag au pairen, som förresten heter Ana-Maria.

Från början var det meningen att vi skulle mötas på en gata i närheten av henne där det finns lite affärer och sådant men hon visste inte vad det hette. Det är ju ganska svårt att köra till ett ställe utan namn. Vi kom överens om att jag skulle köra till huset istället. Jag hittade ju inte huset men däremot hittade jag de där affärerna hon hade pratat om. Jag ringde henne och frågade om det var rätt ställe vilket det var. Det var inte så långt från hennes hus och hon gick dit istället och vi möttes utanför en av affärerna. Vi gick till en pizzeria som låg alldeles bredvid. Jag kollade på menyn och blev glad över att det fanns Vesuvio, typ den enda pizzan jag ätit i hela mitt liv. Vid en närmare titt på innehållet såg jag att det ju inte alls var vad vi i Sverige kallar för Vesuvio. Det var inte bara ost och skinka utan massa andra grejer också. Ana-Maria sa att hon hade ätit den förra gången och att den var riktigt stark. Jag övervägde att ta den till jag såg en annan som liknade svenska motsvarigheten.

Jag vet inte om det bara var på det där stället men pizzan var inte alls lika god som i Sverige. Den var ganska fet och sliskig men den gick i alla fall att äta. Vi satt ett tag efter vi hade ätit färdigt och pratade om livet i USA. Ana-Maria är det äldsta en au pair i USA får vara, nämligen 26 år. Hon kommer från Rumänien och har redan tänkt att utöka sitt år till ytterligare ett år fast hon bara har varit här i en månad! Några av personerna jag möter här är inte alls sådana jag skulle ha umgåtts med om det vore i Sverige men samtidigt är det just det som är så kul, att träffa lite “annat” folk.

Hitta hem har jag ju skrivit att jag är bra på och det var inget problem den här gången heller. Det jag däremot var tvungen att göra var att tanka. Lampan hade börjat lysa och jag körde in på närmaste bensinmack och tankade. Ja, före det ringde jag värdpappan bara för att försäkra mig om att det var rätt bensin. Jag är så nojig när det gäller att tanka bilen då jag är rädd att tanka fel bensin. Jag fick stå i vad som kändes som en evighet då den rymmer en hel del bensin, men då drar den mycket också. Kallt var det dessutom, idag har det varit omkring -10 här! Jag väntar fortfarande på snön.

Tidigare idag jobbade jag. Jag och yngsta tjejen for till den där inomhusparken jag skrev om tidigare. Idag blev det en del klättrande för mig också. De där lekställningarna är inte anpassade för vuxna kan jag säga! Jag tittade nämligen upp på högsta våningen och såg tjejen springa utan sin kofta. Jag klättrade upp för att se var hon hade lagt den medan hon fortfarande kom ihåg. Det var inte direkt enklaste vägen utan massa korsande och tvärsande på nät och diverse konstiga saker. För att sedan komma ner blev det lite rutschkaneåkande.

Vi var inte så länge i parken då värdpappan behövde bilen för att skjutsa äldsta tjejen till gitarrlektionen. På vägen hem hade jag världens otur med trafikljusen, ni vet så där som man kan ha ibland då alla ljus är röda. På ett ställe fick jag till och med vänta två omgångar för att bilarna framför mig var så sega. Här i USA är det dessutom lag på att man måste stanna om man möter eller kör bakom en skolbuss med blinkande lampor. Självklart följde jag reglerna idag när jag såg en blinkande skolbuss. Det gjorde däremot inte hälften av de andra bilisterna då det fanns flera filer.

Nu ska jag gå och ta reda på min tvätt då jag har vågat mig på hur tvättmaskinen fungerar och tvättat både mina och barnens kläder. Nu kanske jag kan få någon ordning på mina kläder. Tvättmaskinerna fungerar inte på samma sätt som i Sverige. Man tvättar inte på 40 grader, 60 grader eller liknande. Här ställer man in “Hot/Cold” eller ”Cold/Cold” och andra konstigheter.

Tror ni att man måste packa upp varorna på bandet själv i mataffären? Knappast. Det är bara att köra dit vagnen/ställa dit korgen och kassörskan packar upp varorna. Oftast står det dessutom två personer i kassan varav den andra står och frågar “Paper or plastic?” och sedan packar personen in dina varor i påsen du har valt.

En annan bra grej som finns i mataffären vid mig är filmautomater. Det finns en automat där man kan hyra filmer i ett dygn för bara en dollar styck. Det motsvarar lite mer än sex svenska kronor. Det är inte gamla filmer heller utan de senaste. Jag var tvungen att prova att hyra idag när jag var och handlade. När jag hade valt film och allt och dragit mitt kort stod det att jag skulle skriva in min zip code där kontokortet är utfärdat. Oh no. Mitt kort är ju svenskt = ingen zip code. Jag försökte avbryta alltihopa men det fanns ingen sådan knapp. Jag provade därför att skriva in postnumret till Porjus. Hah! Det fungerade!

Filmen jag valde hette Super Sweet 16. En sån där härligt förutsägbar tjejfilm som jag tycker om.

I fredags blev jag tagen för att eventuellt vara under 16 år, idag blev jag tagen för att vara husets fru. Familjen håller nämligen på att bygga ut huset och det springer lite byggjobbare här på dagarna. “Where is your husband?” frågade en av dem som kom in. Jag förklarade snällt att det faktiskt inte är min man utan att jag är au pair. En 18-årig trebarnsmamma vore något, speciellt eftersom äldsta tjejen snart fyller åtta.

Idag när jag satt i köket tittade jag ner på golvet och fick syn på några broschyrer det stod “au pair” på. Jag började fundera över vad det var tills jag upptäckte att det var min presentpåse! Jag fick nämligen en påse med massa grejer från min kontaktperson när hon var här förra veckan. Jag tackade och tog emot påsen och ställde den på golvet och efter det har jag helt totalt glömt bort den. Jag tog upp påsen och kollade på innehållet. Det var massa roliga smågrejer i den.

Slut för idag. Tack för idag. Nu har barnen åkt på simning och jag är ledig. Jag vet inte riktigt vad jag ska hitta på. Jag har varit i kontakt med några au pairer med de är lite sega på att svara.

Idag har jag tagit hand om lilltjejen. Eftersom jag började elva gjorde jag lunch till henne då. Efter det gick vi till lekparken och gungade och klättrade. Färden fortsatte till biblioteket där jag läste böcker för henne och hon satt lite vid datorn och lyssnade på berättelser. Vi gick sedan till affären och köpte nya pennor och när vi kom tillbaka hem ritade vi “dollies”. Efter fyra kom skolbarnen och de hann inte vara hemma så länge före de for iväg på simning. Nu sitter jag här och skriver med Elina. Jag har inte gjort det på några dagar.