Jag fick sovmorgon idag till elva och det var välbehövligt. Jag kände mig lite sliten efter helgen igår. Det gör jag fortfarande, fast mest i musklerna. Denna gång var det inte benen som tog stryk av ridningen utan ryggen, magen och axlarna. Det känns som att jag har kört värsta styrketräningspasset.

Nu ska jag göra mig i ordning och sedan ska jag ta hand om minstingen till skolbarnen kommer hem.

I köpcentren här finns det möjlighet att bli fotograferad med tomten. Det är ju gulligt och jag kan förstå de föräldrar som tar dit barnen. Det jag däremot är lite mer skeptisk till är detta. Ta med djur för att fotograferas med tomten? Huh? Tyvärr får man inte ta med sig lejon, tigrar eller björnar. Det var ju typiskt, jag som har så många av dessa djuren hemma.

Seriöst, jag träffar knappt så här många svenskar när jag är i Sverige! På eftermiddagen idag for vi iväg till en bandybana, typ den enda i USA. Min värdpappa spelar i ett bandylag och idag följde hela familjen med eftersom vi åkte på sidan av själva planen. När vi kom dit var det flera svenska familjer där, som jag har träffat tidigare. Vår svenska granne var där och hon sa att det var en till svensk au pair som var på plats. Jag blev lite förvånad eftersom jag inte direkt trodde att jag skulle stöta på au pairer där, speciellt inte svenska.

Jag träffade henne lite senare. Hon har spelat bandy förut och var idag med på damlandslagets träning. När vi stod och pratade kom tränaren för damlaget fram. Han pratade också svenska! Han var visserligen inte från Sverige men han hade bott där och hade haft en svensk fru.

Nu är jag helt slut efter både ridning och skridskoåkning. Imorgon är det jobb igen. Till veckan ska jag eventuellt träffa lite au pairer, eller egentligen kommer jag att träffa många au parier då mitt första au pair möte är på torsdag.

Vet ni, idag har jag varit i USA i 20 dagar! I en del av mig känns det som att jag redan har varit här i ett år, i en annan del som att det var förra veckan jag tillbringade min sista helg i Luleå.

Swedish girls på skolan. Jag längst till höger.

Jag slänger in en mobilbild från igår. Detta var i närheten av teatern. Det höga huset är ett av de lägre husen i stan men jag tog inte kort på någon av skyskraporna. Jag får göra det vid ett annat tillfälle. Minneapolis skyline är riktigt fin!

Nu är jag tillbaka efter min ridning och skinnflådd i händerna är jag också. Jag borde nog köpa ridhandskar. Idag red jag på en annan häst och den hette Tristan. Redan i början var han ganska sprallig och ville inte riktigt göra som jag sa.

När utrustningen var påsatt satte jag mig upp och började skritta i ridhuset. Det var en bana uppställd i ridhuset och jag blev lite orolig över att jag ofrivilligt skulle få hoppa över hindren. Efter uppvärmningen bad ridläraren mig att trava och det gick väl bra fram till att hon sa att jag skulle sakta ner. Tristan drog iväg med mig i snabbare och snabbare trav som sedan övergick i galopp. Jag förstöke få han att stanna och förtvivlad försökte jag med lite “Ptrrrroooo” men amerikanska hästar förstår tydligen inte det. “Hooooo”, säger man här, fast det visste jag inte då men jag tror ändå inte att det hade hjälpt.

Där var jag alltså, på en häst som galopperade runt, runt. Han lyssnade åtminstone på vilket håll han skulle åt, men farten var det värre med. Ridläraren sa att jag skulle försöka få han i en liten cirkel men det var inte så lätt eftersom jag inte så gärna villa styra in han på något hinder. Det var bara att försöka hålla sig kvar på hästen vilket gick ganska bra. Han skengalopperade inte men fort gick det. När jag satt där kände jag att när jag väl får halt på honom är det jag som hoppar av hästen och inte rider nå mer eller byter häst.

Till slut lyckades jag få honom i en liten volt på rätt ställe och han saktade ner. Enligt ridläraren skenade han inte med mig, han trodde att galoppera var vad jag ville. Så kan man ju också se på det. Jag pustade ut och nu när jag stod stilla kändes det bättre och jag övervägde inte ens längre att hoppa av Tristan. Läraren satte en longeringslina på hästen och jag fick lära mig lite bättre om hur han funkar. Vi fick till och med till riktigt fina travsteg med böjd nacke! Lektioner här är ju ganska dyrt eftersom det dessutom är privatlektioner. Hade det varit i Sverige hade jag säkert fått fyra grupplektioner till priset av en privatlektion här men jag lär mig definitivt mer nu. Dagens lektion till exempel kändes väldigt givande trots att jag inte alls har någon ridvana i kroppen då jag inte har ridit på flera år.

Jag glömde att skriva det förra gången men förra veckan var ju första gången jag red här i USA. Före lektionen var jag tvungen att skriva på ett papper, så klart, det är ju USA. Jag vet faktiskt inte vad det stod på pappret, jag hann inte läsa det. Det jag gissar är att jag skrev under på att jag rider på egen risk och att de inte är ansvariga om något skulle hända. Eller vem vet, jag kanske skrev på att jag ska vara stallets slav de tio kommande åren…

Jag är uppvuxen i en by där enda affären är Ica som kanske är 100 kvadratmeter stort. Jag, tjejen som kommer från denna by åkte alltså igår till USA:s största shoppingcentrum. Att hitta dit var inget problem. Att parkera var väl heller inget större problem förutom att jag fick köra högst upp i parkeringshuset då det var fullt på alla nedre plan. Med tanke på att det inte bara finns ett parkeringshus och med tanke på att varje parkeringshus rymmer tusentals bilar såg jag till att skriva upp var jag hade parkerat och på vilken våning: östra parkeringshuset, P7 Pennsylvania om jag kommer ihåg rätt.

Före jag hade planerat in min shoppingtur visste jag inte att fredagen efter thanksgiving kallas black friday och är en av de största shoppingdagarna under hela året. Jag har aldrig varit på Mall of America tidigare och vet inte hur det brukar vara men med tanke på hur stort det är var det väldigt mycket folk överallt. Jag gick runt lite på måfå och gick in i de affärer som såg intressanta ut. Några timmar senare var jag rikare på påsar och fattigare på dollar. Om jag hade fått en dollar för varje gång jag hade sagt “I´m fine, thank you” tror jag nästan att jag hade gått med vinst under min shoppingrunda. Det var dessutom flera som påpekade att de tyckte om min sockar (!). Ja, de var rosa och de var knähöga men ändå.

När jag kom ut från en affärerna frågade en vakt “How are you?” och jag svarade tröttsamt “I´m fine, thank you” och tänkte fortsätta men han fortsatte att prata med mig. Han frågade om jag hade något id-kort, typ ett körkort.
- Yeah, a Swedish, svarade jag.
- Can I see it? How old are you?
- 18, svarade jag och tog fram körkortet.
Han kollade på körkortet men fattade inte var mitt födelsedatum stod. Han frågade om jag hade något pass istället vilket jag inte går omkring med på stan. Han fick snällt kolla på körkortet istället och jag fick peka på mitt personnummer då han inte fattade vad som var vad. Det han hade att välja på var:

• 1988-12-30: Min födelsedag
• 2007-04-11: Datum då kortet utfärdades
• 2017-04-11: Datum då kortet upphör att gälla
• 881230xxxx: Mitt personnummer

Det är nästan så att jag ångrar att jag inte pekade på 2017 och sa att jag var född då. Jag vet att amerikanerna kan ha lite svårt med datumen på svenska id-kort då de i USA brukar skriva dagen före månaden. Med min födelsedag borde det inte vara så svårt att lista ut såvida man inte tror att jag är född den tolfte i den trettionde månaden.

Anledningen till att han frågade om id-kort var för att den som är under 16 inte få gå ensam eller hur det var. Knäppt. Själv såg jag väl ut som sex där jag gick runt med min rosa utstyrsel. Jag undrar vad som hade hänt om jag inte hade haft något id-kort med mig. Hade han slängt ut mig då? Arresterat mig?

Jag köpte en hel del under min runda. Jag började med lite julklappsshopping och lite grejer till mig själv. Det jag inte hittade var vinterskor vilket jag är i störst behov av nu. Jag orkade inte gå in i varenda skoaffär men jag får väl leta till veckan istället. På Sears hittade jag ett headset. Det stod på förpackningen att headsetet var anpassat till Skype. Hur tror ni det gick när jag kopplade in den i datorn då? Den fungerade till allt utom med Skype. Toppen, det var ju bara därför jag köpte det.

Det är på Sears Extreme Home Makeover alltid köper massa grejer i programmet.

Efter några timmar på Mall of America var jag helt slut och orkade inte fortsätta min skojakt eller jakten på julklappar. Jag gick till östra parkeringen och hittade faktiskt bilen nästan på en gång. Nu var det inte lika många bilar som när jag kom utan på översta däck var det bara ett fåtal kvar. Jag satte mig och körde hemåt. Efter vägen körde jag in till ett Target för att kolla på skor där. När jag var på väg till affären såg jag ett Starbucks på andra sidan vägen och det kändes väldigt lockande att köra dit först men det ides jag inte. När jag kom fram till Target var det första jag såg Starbucks logga inne i affären. Det fanns alltså Starbucks i affären också till min lycka. Det kryllar av det här. Idag upptäckte jag dessutom att det finns ett i närheten av vårt hus. Jag beställde samma som förra gången, karamellespresso och jag drack snabbt upp det innan jag gick in i själva Target. Det var inte så stort Target och det fanns knappt några skor. Jag gick ut igen och körde därifrån och jag hittade hem till huset även denna gång.

Nu har jag och halva värdfamiljen varit och sett på teater inne i stan. A Christmas Carol hette föreställningen och jag tänker inte ge mig in på någon längre recension och det får räcka med att säga att den var bra. Tidigare idag ringde jag till mamma, jag har bara pratat med henne i fem minuter sedan jag kom hit. Hon undrade om jag hade varit inne i själva Minneapolis, alltså i city. “Nja”, svarade jag. “Jag vet inte riktigt, men jag har inte sett skyskraporna på nära håll i alla fall.” En timme efter jag hade sagt det fick jag se de höga byggnaderna. Teatern låg nämligen i innerstan. Det var riktigt fint inne där, finare än i New York faktiskt. New York var så trångt och besvikelsen där var att allt var mindre än vad det ser ut som på tv. Fast vi stod alldeles bredvid Empire State Building (vilket vi inte ens märkte att vi gjorde först) var byggnaden inte så maffig som jag hade trott.

Jag skriver om min shoppingrunda senare, jag har inte lust att göra det nu.

Jag kan verkligen förstå att MoA är USA:s största shoppingcentrum. Jag är helt slut. Nu ska jag gå och lägga mig och spela mitt nya spel till mitt Nintendo DS. Imorgon (läs idag för svenskar) berättar jag om min shoppingrunda och om hur det gick att hitta bilen bland tusentals andra och om varför jag nästan blev tagen av en vakt.

Nu ska jag fara till Mall of America för första gången. För er som har missat det: Mall of America är USA:s största köpcentrum. Värdpappan sa att det skulle ta dagar för mig att komma tillbaka. Jag trodde först att han menade att det finns så mycket affärer att gå i att det tar flera dagar att gå igenom allt. Det var inte riktigt så han menade dock. Han menade att jag inte kommer att hitta ut därifrån, speciellt inte då det finns tusentals parkeringsplatser. Vi får väl se hur det blir med det. Första steget är att hitta dit, men Ikea som ligger bredvid hittar jag till och då borde inte MoA vara något problem. Hoppas jag.

Än så länge har jag inte haft någon hemlängtan. Igår däremot saknade jag en sådan enkel sak som att ta upp telefonen och smsa Elina. För det första hade jag inte med mig mitt svenska sim-kort. Det kostar fyra kronor att smsa till Sverige och det är väl ganska rimligt. Nu efteråt har jag dessutom kommit på att även om jag hade smsat henne igår kväll hade hon legat och sovit. Det sägs att USA ligger före i tiden men flytta hit och du kommer att märka att så är inte fallet. USA ligger efter i tiden, i alla fall om man räknar i timmar.

Jag har ännu inte skrivit om dagen då jag åkte till Stockholm och jag såg Elina för sista gången före jag for hit. Jag åkte från Kallax flygplats och när vi kom till flygplatsen i Luleå sa mamma att Arja Saijonmaa var där. Jag skymtade henne lite snabbt. När jag klev in i flygplanet och hade satt mig kom Bingo Rimér in i flyget i sällskap med några brudar. Strax därefter kom även Arja in och hon satt längst fram. Hon har varit i Luleå tidigare också då jag har hört historier om henne från en av våra limochaufförer som kört henne.

Framme på Arlanda gick jag och hämtade min resväska på rullbandet. Jag skulle åka med snabbtåget in till stan och när jag skulle köpa biljett stod en taxikille i vägen för biljettautomaten. Han stod och höll upp en skylt och jag hann reflektera över vad för namn som stod på skylten: “Kishti Tomita”. Jag vände mig om och såg en kvinna med en rosa hatt komma gåendes med väskor på en vagn och jag insåg snabbt att det var Kishti. Hon virrade runt någon annanstans och jag log mot taxisnubben och han flyttade sig och jag kunde köpa min biljett. Kishti kom tillbaka då hon hade fått syn på taxichauffören. Tillsammans med en annan taxichaufför gick de ut till taxin och hon lämnade bagagevagnen mitt på golvet bredvid biljettautomaten.

Jag åkte in till stan där träffade jag Elina på Centralen. Vi gick till vår favvorestaurang som har asiatisk snabbmat. På vägen dit mötte vi Peter Magnusson som kom gåendes med en kompis. Han och David Hellenius har vi redan träffat i Luleå och då trodde de att vi jobbade på reklambyrå eftersom vi hade en reklamaffisch för Pucko som vi hade gjort på mediekommunikationen.

När jag och Elina hade ätit färdigt gick vi till Centralen och satt och pratade i några timmar i väntan på Elinas tåg. Jag skickade ut ett massmeddelande från min telefon till i princip alla i min telefonbok. Jag skrev att jag skulle åka till USA som au pair. Det var lika spännande varje gång telefonen plingade och vi kollade vem som hade svarat. En av dem var Brolle jr som önskade mig lycka till. Jag skickade faktiskt till Arja Saijonmaa också eftersom jag sedan länge tillbaka även har henne i telefonboken men hon svarade inte.

Elina gick till tåget och jag följde med för att vinka av henne. Hon skulle till Linköping för att hälsa på hennes föräldrar. Anledningen till att hon var i Stockholm var för att hon hade varit på kurs där. När tåget började rulla sprang jag med en bit och gjorde snubbelstegen till Cara Mia. När hon var utom synhåll for jag tillbaka till Arlanda och sedan det har jag inte träffat en enda person jag känner, förutom de jag har lärt känna här.

Nu har jag varit med om mitt första thanksgivingfirande. På eftermiddagen begav vi oss till en familj en bit bort. Första snön har nu kommit till Minneapolis och det var jag som skulle köra. Jag kollade på bildäcken och såg att de verkade väldigt odubbade. “Är det sommardäck på bilen?” frågade jag och fick till svars att så är fallet. Ingen använder tydligen vinterdäck här i Minneapolis. De tycker jag verkar väldigt konstigt och värdpappan sa att alla kör försiktigt istället. Det var väl bara att acceptera läget och vi åkte till familjen vi skulle fira hos. Pappan där är från Sverige och familjen har bott i Sverige några år och de pratar svenska även om de föredrar engelska.

Det var riktigt trevligt och jag åt massor och nu är jag proppmätt. När vi hade ätit middagen gick vi ner till källarvåningen och spelade biljard. I början vann killarna men de sista matcherna var vi tjejer riktigt bra till skillnad mot killarna som sköt ner den vita bollen hela tiden. Familjen tog hand om en söt liten hundvalp som var jättebusig. Jag som kommer från världens djurvänligaste familj lekte så klart med den, eller snarare lät den bita i mina händer och kläder för det tyckte den var roligast.

Nu ska jag vara uppe ett tag till och sedan ska jag gå och lägga mig. Imorgon jobbar jag några timmar, från 10-13 men sen är det helg.