Imorgon, jag upprepar, imorgon kommer bästaste Elina till mig. Jag har så svårt att tro att hon om 24 timmar är hos mig! För första gången på nästan tre månader träffar jag någon som jag faktiskt kände före den här resan. Det är helt sjukt. Hon har redan börjat sin resa. Hon befinner sig nog på Kallax flygplats just nu och har en lång tur framför sig. Imorgon, imorgon, imorgon.

Idag har jag varit på en shoppingrunda med den nya svenska au pairen. Hon hittar inte så bra än och självklart ställer jag upp. Jag for och hämtade henne och nej, det går inte att göra ett inlägg utan att nämna Starbucks. Jag for förbi deras drive thru och numera låter det så här från högtalarna:

- Hi, how are you doing?

- Just fine, thanks, how are you? svarar jag.

- I´m good, is it Sandra?

- Haha, yes, and you are xxx?

- Yeah, so, a tall Caramel Macchiato for you?

- Haha….exactly!

- See you at the window then.

Framme vid fönstret blir det ännu mer artighetsfraser som alltid i detta land även om jag redan hade sagt att jag mådde bra. Jag berättade om mina planer för kvällen och jag fick några frågor om au pair livet. Jag kunde inte heller låta bli att berätta att min bästa kompis kommer imorgon. “Då måste du ta hit henne” sa baristan. Jag skrattade bara och svarade ironiskt “I will.”. Jag har dansat hela dagen av glädje för att Elina ska komma och barnen tyckte att jag var konstig och undrade vad jag höll på med.

- Jag dansar, hör ni inte musiken?

- Nä, jag hör bara teven, svarade äldsta tjejen.

Jag har massa saker att göra och borde egentligen inte sitta här så good night på mig och good morning på er. Imorgon kommer Elina, nämnde jag det?!

Idag när jag hämtade posten tittade jag ut genom dörren för att försäkra mig om att det inte var något större brev eller paket som låg där. Inte för att jag väntade något, men för säkerhets skull kollar jag alltid för ibland ryms inte allt i brevlådan. Jag kände genast igen min mammas handstil och jag undrade i mitt stilla sinne varför hon hade skickat ett paket till värdpappan. En sekund senare kom jag på att det givetvis inte var till honom, utan till mig. Just nu sitter jag därför och smaskar på svenskt lösgodis och har tidningar som väntar på mig på sängen. Tack mamma!

Au pair livet handlar inte bara om att shoppa och hänga på Starbucks. Här är en bild som bevisar det. Idag har jag lallat runt i tvättstugan halva dagen då det inte blev att hitta på något utanför huset på grund av pojken. Som ni vet kraschade han när vi var och åkte pulka i söndags. Han gjorde illa sig i armen men igår var allt bra och han kunde använda armen som vanligt. Idag ramlade han när han skulle till skolan och fick jätteont i samma arm. Pappan tog honom därför till doktorn idag. Han har en jättestor spricka i armen! Imorgon ska han till en specialist och få gips eller något sådant. Där rök hans nyblivna karatekarriär.

Aprilväder var det ja. Idag var det kallt igen och dessutom blåsigt så det är värre än på länge. Jag såg ju självklart till att matcha detta med kjol. Typiskt. Ansiktet var ändå värst efter vägen från bilen till Normandale College. Idag var psykologiklassen intressantare. Det vill säga, jag orkade faktiskt lyssna på det mesta läraren sa. När en timme och tjugo minuter hade gått började jag min väg hemåt. Jag stannade för en fika vid mitt Sbux som det så fint förkortas som. “No children today?” undrade min polare och jag sa att jag börjar först klockan tolv, vilket är om tio minuter i nuläget. Time to go! Det är faktiskt två barn hemma idag då pojken ramlade och slog sig i armen igen på vägen till skolbussen.

“Jerome, 11, har varit halvdöd sedan han var liten.
Men nu är han bra - efter att en bomullstuss plötsligt trillat ut ur höger öra.
- Otroligt, säger pappa Carsten.”

Tänk vad en bokstav kan göra mycket fel, men när ni läser det borde det vara tillrättat?!

Nu är klockan halv elva på kvällen hos mig. Jag ska lämna datorn nu, det finns ju inget kul att titta på egentligen. Imorgon är det college som gäller igen.

Jag vet att det mest bara blir bilder och texter om yngsta tjejen. Anledningen är för att det ju är henne jag spenderar dagarna med då skolbarnen är, just det, i skolan. När jag kliver upp på morgonen blir jag inte hälsad med ett “god morgon” från tre-åringen utan hon har lite annorlunda morgonhälsningar.

- Uh-oh! säger hon ibland och skrattar eller så låter det så här:

- Aaaaaaah! ropar hon likt en monster och jag gör likadant tillbaka.

Idag var det jättefint väder ute. Jag skulle vilja kalla det aprilväder då det har slagit om så fort efter de kalla veckorna. För att fira vädret var vi ute i flera timmar. Det började på bakgården där vi åkte lite pulka och sedan forsatte vi till en lekpark en bit från huset. Det är fortfarande snö kvar men det gick ändå att leka där även om jag blev väldigt blöt om fötterna. Tjejen låtsades att hon lagade mat till mig. Hon förberedde maten väldigt noggrant och sedan gick hon till mig med låtsasmaten i händerna och plöstligt snubblade hon.

- Åh, nej min mat! utbrast hon bestört som om det hade varit riktig mat hon tappade.

Hon grämde sig lite över den tappade maten och gick sedan och gjorde i ordning ny mat samtidigt som hon beordrade mig att torka upp det hon hade “tappat” i snön.

Lilltjejen har fått höra mig prata mycket om Elina, speciellt de senaste veckorna.

- Elina är min bästa kompis, sa jag till henne idag. Har du någon bästa kompis? frågade jag henne.

Hon tänkte ett tag innan hon utbrast:

- DU! med ett leende och sedan gav hon mig en kram.

Ibland är hon ju bara för gullig. Här i USA är hon faktiskt min bästa kompis. Men vi kommer inte alltid överens och ibland blir jag väldigt påmind om att hon trots allt bara är tre år.

Jag var lite less “imorse” och huvudvärk hade jag fortfarande (sorry mamma) men det blev bättre när Elina äntligen loggade in på Msn och jag fick skratta och babbla med henne. Längtar såå tills hon kommer.

Egentligen får man inte jobba varje helg i månaden och man måste ha en och en halv dag ledigt i veckan fast jag jobbade ändå eftersom mamman skulle till resa bort och pappan spela bandy. Jag frågade barnen om de vill hitta på något kul och de ville fara till deras skola och åka pulka. Jag frågade om vi skulle ta med oss varm choklad och svaret blev så klart ja. I bilen blev de lite fundersamma och undrade hur vi skulle få den där varma chokladen egentligen, för jag hade ju inte gjort någon före vi for. Men heter man Sandra och har upptäckt något fantastiskt med USA kan man göra choklad på sitt eget sätt. Eller, egentligen, på någon annans sätt. Jag introducerade därför Starbucks drive thru för barnen.

- Hi, how are you doing, a tall Caramel Macchiato? var hälsningsfrasen från högtalarna.

- Yes exactly…and three children´s hot chocolate.

Stackarna på Starbucks fick mycket att göra. De jobbade på vår beställning där inne samtidigt som vi satt i bilen och sjöng med till Umbrella som är barnens nya favoritlåt. Vi fick vår choklad och åkte till barnens skola. Idag var det helt plötsligt riktigt fint väder ute med solen som sken och plusgrader tror jag också att det var. Barnen började åka pulka och allt var frid och fröjd. Tyvärr är det svårt att göra något med tre barn utan gråt. Det fick ett abrupt slut då pojken for i världens hopp med sitt tefat. Jag såg redan när han började åka att det inte skulle gå bra men det var inte mycket jag kunde göra då han redan var på väg nerför. Det var bara att fara hem med barnen varav pojken hade misstänksamt mycket smärta i ena armen. Han grät hela vägen i bilen och ville fara till sjukhuset. När vi kom hem slängde vi av oss kläderna och jag kollade på armen som var svullen och varm. Värdpappan kom hem några minuter senare och han trodde att armen bara var stukad.

Idag, alldeles för tidigt, satte jag mig i bilen och körde och hämtade Caroline. Vi fortsatte vidare till en av de andra nya au pairerna, det vill säga hon jag är buddy till. Det var meningen att vi bara skulle hämta henne snabbt men värdpappan tyckte att vi skulle komma in. Sedan visade det sig att vi skulle vänta på ytterligare en au pair som tydligen också skulle åka med oss, vilket ingen hade planerat med mig. Nåja, det gick ändå bra även om vi fick vänta ett tag på henne.

Jag lyckades hitta till Buck Hill även om det ligger en bit utanför stan. Det var svårare att hitta var de andra au pairerna höll hus men det lyckades vi också med. Jag trodde knappt mina ögon när jag klev in och den första jag såg var Thandeka. Hon hade ju inte alls åkt än som den polska au pairen sa! “Inte skulle jag väl åka utan att säga något till dig”, sa hon och det var ju det jag hoppades på också. Tyvärr ska hon däremot åka väldigt snart. Rättare sagt, imorgon! Hon har fått en familj i Las Vegas. Lite avis man blir! Men det är tur att hon inte for till Virginia eller var det nu var tänkt först. Att hon ska till Las Vegas är ju perfekt, då kan jag fara och hälsa på henne när jag ska till Kalifornien i slutet av mitt år. Själva snow tubingen var så kul! Första gången var nästan läskig för backen var mycket längre än jag hade trott.

Nästan alla au pair grupper från Cultural Care i Minneapolis var på mötet. Jag tror att vi var närmare 100 stycken! Jag träffade den tyska tjejen som var med mig samtidigt på au pair skolan. Hon hade en svensk i sin grupp. “Den okända svensken” kan man nästan säga. Ingen av oss svenskar hade hört talas om henne tidigare och hon visste ingenting om oss andra heller. Hon trodde att hon var ensam svensk au pair i Mpls/St. Paul. I nuläget är vi sex svenska au pairer här som jag vet om.

Efter tubingen for vi till ett matställe för buffé. Ingen av de som var i min bil lyssnade särskilt noga på vägbeskrivningen dit. Som tur var fick vi syn på vår LCC:s bil just när den var på väg att fara. “Follow that red Volvo” var mottot och det blev lite biljakt likt amerikanska filmer om än inte med lika mycket action. Vi lyckades följa till matstället och gick in och ställde oss i kön bakom de andra au pairerna. Det kostade ca 8 dollar per person och då var allt inkluderat. Gosh vilken buffé alltså! Jag är egentligen inte så mycket för mat men det fanns massa gott att välja på! Jag fick syn på bordet med efterrätter och undrade redan då hur jag skulle orka med allt. En hel del slank ner och mm, va gott.

Vadå chokladmissbrukare?

När vi hade ätit färdigt sa jag hejdå till underbara Thandeka. Det är så lätt att säga att man ska komma och hälsa på varandra och även om man menar det är det inte alltid det blir så. Jag hoppas verkligen att jag får se henne igen i mitt liv.

Jag lyckades hitta tillbaka till alla hus inklusive mitt eget mer eller mindre utan vägbeskrivning. Ni har ju fått några historier om när det har gått dåligt för mig att hitta så jag måste ju självklart nämna nu när det går bra också. När jag kom hem vilade jag i typ fem minuter och sedan jobbade jag lite grann och förberedde barnen inför “kalaset” vi har i huset nu. Tre-åringen som hon faktiskt är nu fick ett stor rosa gosedjur föreställande en unicorn av mig som hon blev väldigt glad över.

Jag är jättetrött efter dagen och ikväll blir det tidig kväll och imorgon ska jag sooova. Jag har inte ens orkat byta om till kalaset, jag som i vanliga fall brukar ha kjol på vardagar sitter i grå fleecetröja och gråa byxor nu. Huvudvärk har också börjat bli en återkommande grej i mitt liv. Kanske det har med kaffet att göra. Inga besök till Starbucks har det blivit idag.

Jag om någon borde väl veta att färg inte biter på mitt hår utan bara toning. Min nya rödblonda färg håller väldigt snabbt på att bytas tillbaka till guldblond. Jag har faktiskt hållit mig till blont väldigt länge. Jag var blond nästan hela 2007 förutom några veckor med brunt. De som känner mig vet att jag nästintill har varit beroende av att färga håret. Under 2006 bytte jag färg varje vecka under vissa perioder. Det slutade med att jag blev så less på håret att jag tog saxen och klippte av mig nästan allt. Jag kanske var inspirerad av mina och Elinas lumparkompisar?

Idag fyllde bästaste Elina 20 år. Grattis kompis, även om din födelsedag är slut i Sverige nu, men inte här i USA! Att fylla 20 år i Sverige vet ni nog vad det innebär och sedan kommer hon hit några dagar senare och får inte ens köpa alkoholhaltiga drycker på krogen. Tänk, om en vecka vid den här tiden sitter Elina bredvid mig. Helt sjukt.

Idag har det verkligen varit en grå dag ute om än lite varmare än tidigare. Jag var ute med minstingen och kollade på en stoppskylt och den verkligen lyste rött jämfört mot den gråa världen som omgav den. Det var som att någon hade redigerat mitt synfält i Photoshop och dragit ner mättnaden på alla färger utom rött. Jag tycker inte om vintrar särskilt mycket i städer. Idag tyckte jag inte om den alls och önskade att åtminstone lekparkerna kunde tina fram. Men sedan for vi och åkte skridskor på kvällen och jag insåg varför jag tycker om vintern egentligen. Att vi dessutom ska på snow tubing på au pair mötet imorgon gör inte vintern sämre.

Anledningen till att vi for och åkte skridskor denna fredagskväll var för att barnens skola hade sin årliga skridskoåkning idag. Den höll till på en avlång sjö inte så långt från inomhuslekparken. Det var den coolaste skridskobana jag någonsin har sett. Som sagt var sjön väldigt avlång och lång också för den delen. Det häftigaste var ändå att den låg i “stadsmiljö”. Den gick in mellan stora kontorshus men även genom en park. Jag glömmer jämt bort hur roligt det är att åka skridskor. De senaste åren har det inte blivit så mycket skridskoåkning.

Mötet imorgon börjar redan vid nio. Där rök min sovmorgon. Det gör inte så mycket för jag tror att mötet kommer att bli jättekul. Jag har aldrig provat snow tubing förut. Jag ska skjutsa minst två andra au pairer dit. Tur att man har erfarenhet från taxibranschen, haha (internskämt). I alla fall är det ju även tur att jag börjar bli kompis med Mapquest och förhoppningsvis hittar jag till alla hus men även till backen.

Idag var jag en sväng till Småland. Rättare sagt var jag till Ikea och checkade in yngsta tjejen i leklandet så hon kunde leka i en timme. Ikea ligger bara 15 minuters bilresa härifrån och det har därför blivit många besök dit sedan jag kom hit. Jag måste ju säga att det faktiskt kan bli långtråkigt att gå på Ikea när man är där väldigt ofta. Jag gick därför inte i själva möbelaffären när jag väntade den där timmen utan jag besökte mataffären så klart och köpte lite svenska saker. Jag satte mig sedan vid ett bord och pluggade lite psykologi. Imorse var jag nämligen collegestudent igen för en timme och tjugo minuter.

Vi åt lunch på Ikea också. Köttbullar med brunsås och potatismos…mm… Det känns väldigt hemma att vara på Ikea. Det är dock lite ironiskt att se amerikanska personer gå runt med möbler och andra saker som har svenska namn och veta att de där personerna har ingen aning om vad “Gosa”, “Minifångst” eller “Glänsa” betyder. Att dessutom sitta och äta lunch och ha panoramautsikt över en gigantisk byggnad kallad Mall of America får en att inse att det faktiskt inte är hemma på riktigt. Jag har för den delen inte hemlängtan även om jag saknade Luleå lite grann idag.

Idag har jag varit helt starbucksfri. Just nu jobbar jag då värdföräldrarna är på bio. Jag la barnen för ett tag sedan och det är lite kul att se hur de beter sig när jag ska lägga dem. Killen blir som en liten bebis och vill ha hjälp med att klä på sig pyjamasen. Yngsta tjejen är som vanligt tvärtom då hon verkligen är i “kan-själv”-åldern. Äldsta tjejen tycker att det är kul att stanna uppe lite längre och pyssla med mig. Sedan skickade jag henne i säng och satt och pratade med henne vid sängen ett tag. När jag gick för att kolla till de yngre barnen där uppe låg yngsta tjejen vaken. “Kan du sjunga om trollmor som pappa brukar göra?” frågade hon. “Jag kan inte den sången, men jag kan sjunga en annan”, svarade jag och det gick också bra. Det är faktiskt sant, jag kan inte sången om trollmor som har lagt sina elva små barn. Läraren på au pair skolan frågade mig och en annan svensk om vi kunde sjunga den för klassen. Jag berättade att jag inte vet hur hela går eftersom min mamma är från Norge och inte har sjungit den för mig. Läraren skämtade om att det bara var en undanflykt för att jag inte ville sjunga den, men så var det faktiskt inte.

Jag såg färdigt hela “John Tucker must die” och den var jätterolig! Ni som inte har sett den borde göra det. Nu är jag grymt trött vilket jag har varit hela dagen och jag har tänkt att avsluta här. God natt!

Idag ville yngsta tjejen för första gången inte fara till inomhuslekparken. Vi for dit ändå för att hon skulle få röra på sig. Det är så kallt ute nu och det är inte så kul att hitta på grejer med en tre-åring då. Som tur är ska det bli mycket varmare snart. När vi kom till inomhusparken tyckte hon så klart att det ändå var roligt. Idag var det inte alls crowded där utan vi var nästan ensamma! Jag följde med henne i klätterhuset även om det inte direkt är byggt för vuxna men det är kul ändå med alla slides och grejer. Hon tycker så klart att det är jättekul när jag följer med och leker, speciellt när hon är ensam. När Elina kommer, då får hon räkna med mycket klättrande!

När vi hade ätit middag for jag för att träffa den nya svenska au pairen Caroline. Jag brukar inte vara så bra på att hitta till hus men jag hittade faktiskt till hennes även om jag aldrig har varit i det området tidigare. Jag börjar göra lite framsteg på den fronten. Jag kommer ihåg hur det var i början när värdföräldrarna försökte lära mig namnen på motorvägarna och ingenting gick in i mitt huvud. Nu har jag mycket bättre koll på vilka vägar som leder vart, i alla fall i “min” del av stan. Nu är det de nya au pairerna som är i min gamla sits. Jag säger till dem att de kommer att lära sig hur vägarna fungerar, precis som folk sa till mig i början.

Jag tog Caroline till mitt Starbucks för en fika. Hon följde sedan till Super Target då jag skulle köpa en födelsedagspresent till lilltjejen som blir äldre på lördag. Det är lite kul sättet man blir kompisar med folk här. Man pratar med personerna via datorn eller telefon någon gång och sedan träffas man. Det är lite som blind dating fast med blivande vänner istället. När man sedan träffas blir man också kompisar direkt och det känns snabbt som att man har känt varandra jättelänge. Det går ju dessutom ännu lättare när det är svenskar för det är trots allt lättare att prata sitt modersmål.

Min svenska har börjat bli som barnens. Jag blandar in engelska ord här och där. Jag kom först inte ens på vad unicorn (enhörning) är på svenska när jag pratade med Carolina. Motorväg har jag också svårt med utan det blir highway. Som ni ser brukar jag även skriva engelska ord i bloggen ibland. Jag tycker egentligen att det är jättefånigt både när jag och andra gör det. Men en del ord passar bara så mycket bättre på engelska. Det kanske är tur att jag inte bor i en amerikansk familj. Då hade jag förmodligen förstört min svenska ännu mer.

Nu ska jag kura ner mig under täcket och se “John Tucker must die” som kom i brevlådan idag.