…och då kan ni få veta min hemlighet…

Jag har ju faktiskt varit i USA ett tag nu. Det kanske låter tråkigt, men vardagen här börjar just bli en vardag även för mig. I början förundrades jag över toalettstolarna, matvarorna och vägskyltarna, saker som jag inte ens lyfter på ögonbrynen för numera. Då och då dyker det dock upp nya saker som jag kan förvånas över. I nuläget är det påsken. För mig är påsken väldigt långt borta men inte för USA. Påsksakerna invaderade landet för flera veckor sedan. Idag var jag på Target och utforskade deras påsavdelning närmare, för det finns faktiskt en sådan. Jag insåg att här räcker det tydligen inte att ge ett påskägg till barnen. Här ska man ge stora korgar fullproppade med presenter. Att jag sedan förälskade mig i alla gosedjur och ville ta med dem hem var ju en annan sak…

Familjen laddar inför den här helgen, jag kommer på mig själv med att förbereda inför nästa helg…

Nu är familjen i full gång att förbereda för vår skidweekend. Jag borde också börja. Jag har egentligen ingen aning om vad det är för ställe vi ska till. Det enda jag vet är att vi ska bo i en stor stuga som har bubbelbadkar. Barnen ser mer fram emot att bada än att åka skidor. Själv undrar jag om det finns Starbucks där?

Idag har jag tvättat, städat och lagat mat. Jag har stekt mat. Pannkakor. Jag börjar bli pannkaksprinsessa som jag sa till yngsta tjejen, men hon höll inte med för prinsessor brukar ha klänning på sig och det hade inte jag.

Jag tycker att det har varit ovanligt tyst i kommentarsfälten. Skämde jag bort mig så mycket genom att lägga upp en film?

Idag när jag kom från skolan vilade jag ett tag innan det var dags för arbetsdagen att börja. Jag och tre-åringen gick på promenad till samma lekpark som igår. Vi gungade gungbräda och gungade tillsammans tills vi blev alldeles dizzy. Solen sken även idag men det var väldigt blåsigt. På hemvägen gick vi förbi Starbucks. Tro nu inte att jag är någon elak au pair som tvingar mitt värdbarn att sitta tyst och stilla på en stol medans jag får min Caramel Macchiato. Hon tycker att det är roligt att vara där och det är jag som får tjata om att gå hem. Vi åt banan och sjöng låten om Bananer i Pyjamas som jag kan efter flera års tittande på programmet. Vi läste böcker och hon (idag var det inte jag) busade med personalen.

När vi kom hem blev det ännu mer banan då även pojken provade mina specialité, bananmacka. Han älskade också det! Äldsta tjejen ville inte ha utan höll på att göra “invisible ink” (osynligt bläck) eller som jag råkade kalla det; “invincible ink” (oövervinnerligt bläck). Lite schlagerskadad är man allt.

När jag hade slutat for vi på restaurang och åt middag. Det var “kids eat free” på tisdagar och därför var stället smockat med ungar. Är portionerna större i USA? Svar: Ja!

Det var någon som ville att jag skulle lägga upp en videoblogg för att höra hur man pratar efter att ha varit i USA ett tag. Jag pratar för det mesta “rent” men när jag är med svenska kompisar kan det bli en del svengelska, och med barnen också. Det är faktiskt inte så illa att jag gör det hela tiden utan bara ibland. Ni kan få höra hur jag pratar i vanliga fall fast enligt mig själv pratar jag inte alls så där. Det är inte kul att höra sin egen röst, speciellt inte i den här filmen då jag är väldigt tillgjord. Men här har ni alltså en guidning av Mall of America. Jag borde verkligen inte satsa på en karriär som resereporter. Och Elina borde inte bli kameraman.

Förra tisdagen hade jag prov i psykologin. Ni kan ju tänka er att jag gruvade mig över att få tillbaka provet idag och läsa resultatet då jag inför provet:

1. Inte hade läst kapitlen vi skulle göra före varje lektion.
2. Inte alltid lyssnade på lärarens föreläsningar på lektionerna.
3. Över huvud taget inte ägnade mycket energi på psykologin då Elina var här.
4. Läste på måndagskvällen just innan jag skulle släcka lampan att provet var dagen efter och inte på torsdagen som jag hade trott.
5. Var tvungen att läsa allt på svårbegriplig engelska.

Jag blev därför väldigt förvånad över att mina poäng på provet motsvarade betyget A som är det högsta man kan få.

MAMMA: Jag behöver väl inte vänta så länge på att få veta,jag som är din mamma….(eller ?
JÄTTE NYFIKEN
Jag misstänker att Elina vet något vi inte vet:)

kramar

Men mamma då, du vet ju redan! Ni som känner mig vet förmodligen redan om det, vad är det jag inte har nämnt något om på bloggen?

I vanligt ordning var det story time på bibblo idag. När det var slut pratade jag med Diana som jag är buddy till. Hon är också där med sina barn varje måndag. När jag hade pratat färdigt kom det fram en annan tjej som var där med “sina” barn och frågade om jag var au pair. Hon var nämligen också det! Hon var från Tyskland. Man får ofta höra om alla dessa tyskar som är au pairer men här i Minneapolis tycker jag inte att det är så många. Jag har till exempel bara en i min grupp. Den här tjejen tillhörde för den delen inte ens Cultural Care utan åkte med en annan förmedling. Vi pratade lite och jag gav henne mitt nummer så vi kan träffas någon gång.

När jag och tre-åringen kom hem gjorde jag lunch. Äldsta tjejen var också hemma eftersom hon har varit sjuk i en vecka nu. Idag var det fortfarande bra väder och jag tyckte inte att vi skulle sitta inne så jag och lilltjejen gick ut. Vi gick till en av lekparkerna och lekte till det var dags att gå hem till skolbussen. Vi är ganska ensamma i lekparkerna just nu och jag ser fram emot den tiden då snön försvinner och det blir lite mer befolkat ute på gatorna.

När pojken kom hem skjutsade jag honom till simningen. När jag stod och väntade på att han skulle bli klar gick en man förbi mig och jag kände igen honom. Jag vände mig om och han gjorde likaså. Det var Dianas värdpappa! Jag träffade honom när vi skulle på snow tubingen och det var därför han var så bekant. Vi pratade och sedan kom även värdmamman, Diana och barnen. Som sagt, man rör sig i samma kretsar på detta ställe.

Jag har inte varit på Starbucks idag, för er information, och därigenom lyckades jag nämna det även i detta inlägg.

Jag vill egentligen inte skriva för mycket om Melodifestivalen eftersom detta är en USA-blogg men jag kan inte låta bli. Igår tittade jag på deltävling två och fick alltså höra Carola & Andreas Johnsons låt. Jag kan förstå att den inte gick hela vägen till final, Carola förstör ju hela låten med sitt skrikande! Jag har egentligen inte så mycket emot Carolas sångröst men den passar inte ihop med Andreas Johnsons.

ANDREAS: I Sverige får folket bakom kulisserna inte kalla det för “schlager” längre. Försök hitta ordet “schlager” i någon nyare artikel på gylleneskor.se eller på någon av de större sponsorsajterna! :)

Ordet “schlager” gillas inte av alla. Jag kommer ihåg att The Poodles reagerade på ordet under en av mina och Elinas intervjuer med dem. De tyckte inte riktigt att det gruppen gjorde passade under den genren. En tidning som fortfarande kör på ordet “schlager” är Aftonbladet. Själv tycker jag att det är okej att använda det ordet.

JANNIKE: Det är så roligt att Starbucks omnämns i princip överallt i den här bloggen! Haha. For god sake JAG kan inte gå på Starbucks utan att tänka på DIG. Haha. Och ändå så känner jag inte ens dig. X) Ytterst underhållande.

Haha va kul. Borde jag allvarligt inte få lön från Starbucks för att jag gör så mycket reklam för det? Jag tror faktiskt att många av er läsare som bor i Sverige och far till USA kommer att besöka Starbucks för att se vad som egentligen är så speciellt med det eftersom jag jämt skriver om det.