Idag när jag kom från skolan vilade jag ett tag innan det var dags för arbetsdagen att börja. Jag och tre-åringen gick på promenad till samma lekpark som igår. Vi gungade gungbräda och gungade tillsammans tills vi blev alldeles dizzy. Solen sken även idag men det var väldigt blåsigt. På hemvägen gick vi förbi Starbucks. Tro nu inte att jag är någon elak au pair som tvingar mitt värdbarn att sitta tyst och stilla på en stol medans jag får min Caramel Macchiato. Hon tycker att det är roligt att vara där och det är jag som får tjata om att gå hem. Vi åt banan och sjöng låten om Bananer i Pyjamas som jag kan efter flera års tittande på programmet. Vi läste böcker och hon (idag var det inte jag) busade med personalen.

När vi kom hem blev det ännu mer banan då även pojken provade mina specialité, bananmacka. Han älskade också det! Äldsta tjejen ville inte ha utan höll på att göra “invisible ink” (osynligt bläck) eller som jag råkade kalla det; “invincible ink” (oövervinnerligt bläck). Lite schlagerskadad är man allt.

När jag hade slutat for vi på restaurang och åt middag. Det var “kids eat free” på tisdagar och därför var stället smockat med ungar. Är portionerna större i USA? Svar: Ja!