Ikväll for jag och Ana-Maria och såg på bio. Jag ville se Definitely, maybe men hon hade redan sett den så vi såg komendin College Roadtrip istället. Den var faktiskt riktigt rolig. På vägen hem for vi förbi mitt Starbucks och fikade. En av baristorna sa att hon alltid brukar tänka på Baby Spice när hon ser mig. Lustigt nog (eller inte) var det Emma jag brukade vara när vi uppträdde som Spice Girls way back in the past.

Nu ska jag inte irritera er med svengelska nå mer utan jag håller på att somna när som helst. Godnatt, USA!

Jag glömde ju nästan. Rix FM har en ny låt som jag hörde mycket i Sverige: anledningen till att bloggen heter som den heter, det vill säga Måns Miss America. “Det är nog inte till Marie han sjunger den låten”, sa programledaren nyss. Nä, det är ju till mig;)

Men vem fasen är den andra killen?

När jag satte mig på planet till Sverige för några veckor sedan kunde jag inte sluta tänka på engelska. Nu när jag är tillbaka suger jag på engelska. Anledningen är förmodligen för att jag har varit omgiven av så mycket svenskar, både i Sverige så klart men även sedan jag kom tillbaka till USA. Stället jag har pratat mest engelska på är tragiskt nog Starbucks och det är knappt att jag hör vad jag själv säger (vilket dock även kan bero på förkylningen). Men ikväll ska jag få lite mer engelskträning då jag ska träffa en av de andra au pairerna som inte är från Sverige. Det blir ju faktiskt lätt så för båda mig och andra svenska au pairer, vi drar oss till varandra.

Amerikansk radio har jag däremot varit duktig att lyssna på de senaste månaderna. Idag lyssnar jag för en gång skull på Rix FM och det känns lite tragiskt att de spelar samma låtar som när jag for hit, för nästan fem månader sedan. Nytillkomna låtar är melodifestivallåtarna, men hur less är man inte redan på de flesta av dem?

Hej! Jag tänkte bara säga att jag lever. Att hålla igång trots förkylning är kanske inte alltid den bästa idén. I vanliga fall brukar jag vara frisk inom en vecka, nu är min förkylning inne på vecka två. Egentligen kanske jag borde ha ”sjukskrivit” mig. Som au pair får man självklart ha sjukdagar, utan att det påverkar lönen. Igår var jag dock inte mycket till au pair utan tittade mest på tv med barnen för jag orkade inte göra någonting annat. Idag har jag också jobbat i några timmar och direkt när jag slutade gick jag och la mig. Nu ikväll känns det lite bättre även om jag fortfarande har kondition som en 90-åring med 100 kilos övervikt eller hur jag nu beskrev det. Lägg till astma på det också, även om jag inte har det på riktigt.

Jag orkade i alla fall fara ut på min veckovisliga shoppingrunda till Target ikväll. Jag hittade ett shoppingcentrum som jag inte hade sett förut alldeles bredvid “mitt” Super Target. Det var mest bara finare affärer för äldre personer men bokaffären Barnes and Noble fanns där. När jag var yngre var jag ungefär som mitt äldsta värdbarn, jag läste allt jag kom över och snabbt gick det också. När jag blev äldre började jag att prioritera andra saker och tiden räckte inte riktigt till för att läsa annat än tidningar. Jag har försökt att återuppta läsandet här i USA men här är det ju också så mycket annat som ska göras. Jag har dessutom en psykologibok som jag ständigt ligger efter med.

På Barnes and Noble finns det massa intressanta böcker. Jag skulle vilja köpa allihop men det är nog inte så smart. Dels blir det dyrt och jag har faktiskt ett bibliotek alldeles bredvid mig. För det andra har jag redan nog mycket grejer att ta tillbaka till Sverige och böcker är inte det lättaste. Det blev i alla fall en pocketbok, som en krya-på-mig-present kan man säga. Det blev ännu lite saker inhandlade på Target, både onödiga och nödiga.

Ni är säkert lite besvikna på mig för att jag inte har gett er några starbuckshistorier på länge. Jag läste faktiskt lite gamla inlägg i bloggen häromdagen och var tvungen att le lite när jag läste om mitt allra första besök på Starbucks.

“Vi åkte till Starbucks. Premiär för mig! Det lär bli fler besök där under året eftersom det är innestället för au pairer! När man ska dit går man inte direkt in och beställer en kopp kaffe utan det finns ju massa sorter att välja på. Jag visste inte riktigt vad jag skulle ta så jag tog samma som Lina. Det var något slags karamellkaffe. Sött och gott.”

Jag vet inte riktigt om jag borde tacka Lina eller inte för att hon introducerade mig till det där stället och till det där “karamellkaffet” som jag beskrev det så fint som. När det gäller mitt förhållande till Starbucks i nuläget är det detsamma förutom att det är några fler av baristorna som kan namnet på mig, bland annat förmiddagspersonalen. Som i thrive thrun i torsdags på morgonen.

- I would like a tall Caramel Macchiato and a chocolate chip cookie.

- That´s a start of the day, Sandra!

Mina frukostvanor är väl inte de bästa kan jag hålla med om. Nu ska jag lägga mig och läsa och sedan göra det jag har varit bäst på sedan jag kom tillbaka från Sverige: sova.

Jag orkar verkligen inte blogga just nu bara så ni vet. Jag trodde att förkylningen höll på att ge med sig men jag är helt körd i kroppen och har kondis som en 90-åring med 100 kilos övervikt. Typ.

Det börjar verkligen bli vardag att bo här nu. Som jag och Caroline pratade om igår, vi har börjat att kalla det för vårt hem. “Jag kom hem i måndags” eller “När jag åker hem igen…” handlar inte om Sverige , utan om USA.

Idag for jag till min LCC som bor i närheten av downtown. Jag passerade därför skyskaporna och till och med de börjar se små ut även om jag fortfarande inte kan låta bli att fascineras av skylinen. Anledningen till att jag for till min LCC var för att skriva in mig. Vid varje möte måste man nämligen skriva in sig på en lista. Jag missade senaste mötet då jag var i Sverige och därför behövde jag göra en ”sign in” efteråt istället.

Nu har radion kontaktat mig igen men med väldigt kort varsel. Jag fick ett mail om att medverka imorgon (idag för er) klockan sju svensk tid eller banda det under onsdagen. Det är bara det att det är väldigt svårt att kommunicera via mail med tidsskillnaden som är mellan länderna. När jag läste mailet hade programledaren förmodligen gått hem för länge sen. Jag hade gärna föredragit att banda det men det är ju försent nu. Att stiga upp klockan ett på natten känns inte så lockande men jag antar att jag måste sätta klockan på ringning då ifall radion skulle ringa utan att jag har fått någon bekräftelse. Klockan: 7.00 svensk tid i P4, lokala sändningen (Norrbotten).  Nästa vecka istället.

Nu börjar jag göra några framsteg i operation: skaffa ett liv. Jag kom nyss hem från en fika med svenska Carro. Vi satt i nästan två timmar på stället som inte behöver nämnas vid namn. Det var trevligt att få lite info om vad som har hänt i au pair världen medan jag har varit borta.

Tidigare idag återvände jag till skolan efter att inte ha varit där på flera veckor. Det var dags att lämna in project two och förutom det såg vi mest på film under lektionen. När jag satte mig i bilen för att köra hem kände jag mig totalt slut och trött i kroppen men även hungrig. Eftersom jag ändå skulle ut på väg 494 for jag till Ikea och åt lunch. Därefter var det raka vägen hem där jag däckade i sängen men vaknade när jag skulle börja jobba igen.

Nu ska jag försöka fortsätta få lite ordning på mitt rum och mina kläder…

Kolla så kort hår jag har haft. Det var under lumpartiden (inte min lumpartid dock) som jag blev så less på håret att jag klippte av det. Det ska jag inte göra om. Egentligen vet jag inte varför jag visar en ett och ett halvt år gammal bild när jag egentligen borde publicera bilder från Melodifestivalen. Det är bara det att det tar sån tid och jag har ännu inte lyckats skaffa ett liv och ska gå och lägga mig snart trots att klockan bara är strax efter åtta. Imorgon är det skola som gäller igen. Vi hade lov förra veckan. Jag måste tvinga upp mig själv lite tidigare och göra klart en uppsats för den orkar jag nog inte göra nu.

Om ni tycker att bloggen är tråkig så är det för att jag är tråkig hängig. Min dag idag har sett ut ungefär så här: vakna. stryka kläder. sängen. få en påskkorg av barnen. sängen. lunch. barnteater. sängen. middag. sängen. Ja, jag sitter faktiskt i sängen nu också. Men till veckan hoppas jag att kunna ta i tu med alla grejer jag har att göra.

Igår var jag en snabbsväng till Ikea. Det fanns ingen påskmust där, tyvärr. Jag antar att det är det som egentligen är tjusningen med att bo i ett annat land: allt är inte som i Sverige.

Påskmust, Polly och lösgodis…ibland känns Sverige för långt bort.

MAMMA: Det spelar visst roll om du kommer hem snart eller om fem år…

mamma

Du kan vara lugn mamma, jag har inga planer på att stanna i fem år heller. En liten del av mig har under hela min USA-vistelse velat packa väskorna och ta första, bästa flyg hem men viljan att stanna kvar i ett år är för stor.

Det borde vara olagligt att gå och lägga sig halv nio en fredagskväll. Tråkigt är det om inte annat. Då vaknade jag också samtidigt som fem-åringen. Med tanke på att han brukar stiga upp väldigt tidigt vågade jag inte ens titta på klockan och gav han bara mina tuschpennor och somnade sedan om i några timmar.

För ett tag sedan fick jag ett brev instoppat under dörren. Här i USA får man ju post även på lördagar. Det var brevet från pappa med mina och Elinas artiklar från Melodifestivalen. Det var första gången jag såg dem. Jag har inte vågat läsa igenom artiklarna men layoutmässigt har tidningen gjort ett bättre jobb än förra året. Utrymmet i tidningen kunde vi däremot inte toppa från 2007 då vi fick tre helsidor. Det fanns inte plats för det i år eftersom det var så mycket lokala nöjesnyheter så det blev lite mindre, men det visste vi redan från början.

Nu funderar jag på att lägga mig och börja läsa sista svenska Harry Potter. Mamma var snäll och köpte den till mig när jag kom till Sverige. Jag hann fara till USA före den kom ut och jag har därför bara läst den på engelska. Problemet är bara att jag har gett mig själv en regel när det gäller de svenska Harry Potter-böckerna. Jag måste läsa ut den på tre dagar. Det har jag nämligen gjort med de andra böckerna. Just nu känner jag att jag varken har tid eller lust till det och jag tror faktiskt att jag bryter “regeln” för första gången.