Då befinner jag mig alltså igen på svensk mark och är i den numera lilla staden Luleå. Trots att jag har rest i 17 timmar och bara sovit drygt en timme måste jag säga att jag känner mig relativt pigg. Jag ska ändå vila lite för att inte vara helt död senare ikväll.

Resan började igår tror jag för nu har jag tappat begreppet på tid och rum. Jag blev avsläppt på Minneapolis/St. Paul Airport och började min färd. Flygplatspersonalen var sur och petig på att jag hade drygt ett kilos övervikt men det löste sig genom att jag tog ut min externa hårddisk. I USA är det ofta att antingen är människorna jättetrevliga eller jätteotrevliga men som tur är oftast det förstnämnda. Jag kom in genom säkerhetskontrollen och tog sikte på Starbucks som visade sig ligga på andra sidan flygplatsen men det stoppade inte mig. En Caramel Macchiato senare och jag var vid min gate. Jag kan säga att jag blev en aning orolig då jag inte fick mitt boardingpass utskrivet eftersom “de jobbade på det” samtidigt som de berättade att flyget var fullbokat. När nästan alla passagerare utom jag hade gått ombord fick jag äntligen mitt sätesnummer och kunde pusta ut. Varje gång jag flyger hoppas jag alltid på att det ska finnas tv-skärmar i stolsryggen framför men det har aldrig hänt. Förrän nu! Jag tillbringade därför den drygt åtta timmar långa resan med att bland annat se på film.

Jag anlände till Amsterdam och gick till min terminal och vad möttes jag av där? Jo, Starbucks! Jag drack därför för första gången en europeisk Caramel Macchiato. Någon timme senare och jag var ombord på ett plan med massa stockholmare och jag insåg att jag har en hatkärlek till både staden Stockholm och de som bor där. Hjulen tog i marken och jag återvände till Sverige. Och vet ni vad? Folket pratar SVENSKA i Sverige, tänka sig. Det är jättekonstigt att höra alla gå runt och prata detta språk.

Lite väntan till och lite mer flygande och 17 timmars total restid senare och var jag framme i älskade Luleå. Där stod pappa och Elina och välkomnade mig. Elina skjutsade hem mig till henne och här sitter jag nu. Det känns som att jag har kommit till ett helt nytt land. Vägarna är jättesmå. Trafikljusen är jättesmå. Vägarna har snö på sig. Man sladdar inte när man svänger. Vägskyltarna är jättesmå. Toaletterna ser konstiga ut. Pengarna ser konstiga ut. Jag har samma tid som er. Jag kan inte hitta alla svenska ord och känner mig jättefånig. Over and out, eller hur man nu säger…